Och en färgglad vårjacka med, helst...

Det är nästan fysiskt - begäret att få vårshoppa nu när vårsolen (?) tittat fram lite. Speciellt efter de totalt utfattiga månaderna december-februari... (hua!)

Ekonomin har ju fått ett litet lyft nu i alla fall, när vi båda jobbar, även om vi nu har gått ner till 90% båda två och typ vabbat 40 dagar sedan i januari =/ , så det finns liiiite utrymme till att shoppa - så det har jag tjuvstartat med lite smått! Köpte ju då mina knallrosa jeans på H&M igår, och idag har jag på mig ett par knallorangea strumpbyxor till en jeanskjol. Man blir verkligen gladare och piggare av lite färg, men det är av ren självbevarelsedrift jag håller mig till att ha färg på benen - skulle jag ha en orange tröja skulle jag se så blek ut att jag kunde bli dödförklarad och det blir ju så jobbigt att ordna upp...

Vill dessutom ha ett par gröna converse har jag kommit på, typ sådana här:

Mina gamla diesel "converse" slets ut förra året, så någon form av vårsko MÅSTE jag ju ändå ha.... eller hur?!?!

Idag ska jag dessutom klippa mig, blir väl iofs inget revolutionerande, men känslan av att få förnya sig nu på vårkanten är ändå högst påtaglig =) Vad är det du känner att du MÅSTE ha nu på våren...?

De matchar min blåvita hy

Idag har jag, med lite shoppinghjälp, införskaffat ett par KNALLrosa jeans/byxor från H&M. Passar superbra till mina Lola-toppar (de flesta är enfärgade och mörka), och man blir riktigt glad av att ha något färgglatt på sig! Ska se om jag inte kan lyckas ta en bild på dem i morrn... (lånar en från H&M så länge)

Missade kvällens träning. Eller ja, missade och missade, vi har satt maken på isolering i sovrummet, han FÅR bara inte smitta barnen nu, speciellt inte Lukas som är jättetunn efter lunginflammationen. Alltså fick jag hålla mig hemma för att ta hand om barnen, det kändes rätt ok ändå eftersom jag gick på sparringen igår, men lite sug har jag ändå nu när jag sitter här i soffan. =/

Nåväl, jag hoppas på en ganska lugn vecka, maken lär väl vara sjukskriven i ett par dagar, dels mår han inte bra och sen vill han ju helst inte smitta alla på jobbet heller. Hoppas kunna hålla oss andra friska, på lördag är vi bjudna på fest och DET händer inte så ofta, så jag vill verkligen inte missa den! Om mina föräldrar orkar så får barnen sova hos dem, och då får jag dessutom möjlighet att spendera söndagen på det ultimata sättet - lite lätt bakfull i en soffa utan att behöva lyfta ett finger annat än till en skål med sega ostbågar möjligtvis... =D Men men, man ska inte säga för mycket, det är ju mest ett drömscenario... *håll tummarna*

Bland ormar och småkryp

I lördags åkte jag och Oliver till min bror i Göteborg för att bland annat gå på Universeum, det var väldigt lyckat =) Kul att träffa brorsan och skönt att få ägna lite tid åt bara Oliver, och dessutom skönt att komma ut ur huset lite, även om jag fortfarande känner mig ganska utmattad efter förra veckan. Här kommer några bilder från helgen...

Glad hemma hos morbror!

Testade kardborreväggen på Universeum.

Kul att det är lite "lösa" djur när man går i djungeln!

Klättrade och klängde överallt där det gick!

Vi hade det ganska trevligt, på det stora hela =)

Idag är äntligen båda barnen på dagis igen, Lukas med penicillin visserligen, men ändå. Däremot verkar den här j-a vintern inte vilja släppa taget om familjen, nu ligger maken hemma med halsfluss och äter på SIN penicillinkur...

En vändning

Idag är det jag som VAB'ar med Lukas, och vi har just ätit en ganska rejäl frukost =)

När man inte ätit på en vecka får man äta precis vad man vill. Frukost idag bestod av (på egen beställning)  köttfärsås och spagetti, smoothie, youghurt och knäckebröd. Inga jättemängder av något, men tillsammans blev det en del =)

Som ni nog ser så är det en betydligt piggare och gladare Lukas nu, och jag har nog aldrig känt mig så lättad i hela mitt liv. Däremot är det lite envist, igår eftermiddag var det 38,5 igen, men nu tar alvedonen åtminstone så det är lätt att få ner febern.

Igår var han hemma med pappa istället, och klädde ut sig till en mycket, mycket liten Darth Vader!

Igår kom jag iväg och tränade med, det kändes oxå extremt skönt. Att liksom få ur sig den sista oron och få ta ut kroppen men ändå hämta lite ny energi, kändes som en nystart faktiskt. Ska dessutom gå på sparringen på söndag har jag bestämt igen, det var ju faktiskt ganska kul även om det var läskigt. 

I morgon blir det jag och Oliver som åker till Göteborg för att hälsa på min bror. Oliver har längtat jättemycket efter honom, och han har blivit lite eftersatt nu när Lukas varit sjuk. Tänkte ta med honom (och morbror då) på Universeum och sedan lagar vi nog lite mat tillsammans i brorsans lägenhet. Är egentligen sjukt shoppingsugen, speciellt på Zara och Desigual, men det blir det inte tid till i morgon så det får bli en annan gång.

Nu kommer något som egentligen är ganska ointressant för de flesta, det är mest för att jag själv ska komma ihåg - nämligen lite vad Lukas kan nu när han är 1½. Han kan hur en massa djur låter, kossa, häst, anka, uggla, lejon, tiger, get och får =) Han har inte så jättemånga ord egentligen (typ 8-10), men han har ett så otroligt tydligt minspel och kroppsspråk att det aldrig är några tvivel om vad han vill ;-) Han förstår nästan allt vi säger, och älskar när vi läser böcker för honom. Att vara smutsig eller kladdig är inte så populär så han vill tvätta sig själv eller torka av sig direkt. Sen har han ju ett väldans humör, men det lär jag väl aldrig få anledning att glömma bort.... ;-)

Lite mer sammanhängande kanske

Ja som det kanske gick att utläsa av mitt osammanhängande inlägg i natt så var det ju alltså lunginflammation Lukas hade. Egentligen var det inte direkt hostan jag åkte in för, utan en kombination av den där sjukt envisa höga febern som aldrig ville gå ner, och att han inte åt eller drack någonting. Efter att han sovit på soffan i går vaknade han och var en bra bit över 40 igen, och nu var han helt slö och halvapatisk, det var sååå läskigt! Helt brännhet med, jag gick runt med honom i uterummet (det var 7 grader där) en lång stund men det hjälpte knappt (han fick ju ipren med såklart). Så - jag ringde efter morfar som fick komma och ta Oliver, och sedan åkte vi först till jourcentralen och därifrån blev vi remitterade till först röntgen och sedan barnakuten.

Lukas var jätteduktig på röntgen och vi fick (helt otroligt!!!) gå rakt in, tog max en kvart allt som allt. Däremot på akuten var det full rulle, så där spenderade vi väl en sisådär 5 h innan läkaren hann kolla på honom. Enligt alla vanliga lagar så piggnade han givetvis till lagom till vi kom dit - febern gick ner till 38 och han var förhållandevis jättepigg. Såklart jätteskönt, men oxå lite knepigt när man ska förklara att det till synes pigga barnet haft över 39 i feber i 5 dygn och var helt apatiskt =/

Nåväl, hon konstaterade i alla fall lunginflammation i vänster lunga och han blev ordinerad kåvepenin (hurra, vi vet ju hur bra det gick att få i honom det sist - NOT). Dessutom fick han dropp eftersom han inte fått i sig vare sig dryck eller mat på flera dagar, det var sjukt skönt för min del (förutom att jag hade kramp i hela kroppen efter att ha suttit med honom sovande på magen i två timmar medan han fick det), för nu vet jag att han fått en liten buffert igen. Som vanligt är han helt olik brorsan och är inte alls känslig för smärta - han rörde inte en min när de satte nålen för droppet i den lilla handen, och inte när de tog ut den heller.

Nu har han äntligen somnat, idag har han faktiskt sovit en hel del och febern verkar sakta vara på väg neråt. Fick tom i honom lite smoothie nu på kvällen - känns som en lottovinst!

Själv känner jag mig nu som ett vandrande lik, och då har jag ändå fått hjälp och avlastning av mormor och morfar nu på eftermiddagen, och i går på akuten. Men sömnen har ju inte varit den bästa när man har en pojk som känns som han brinner upp innifrån, och vi var inte ifrån akuten förrän vid 01.00 heller. Dessutom kan jag konstatera att man blir sjukt trött av att oroa sig, och mina armar och ryggen kan konstatera att det har varit alldeles, alldeles för mycket bärande de här dagarna.

Men ändå, det känns som det kanske kan vända nu - till sist - och det känns så sjukt bra att jag knappt vågar hoppas på det!

På Akuten

Sitter nu på Akuten, åkte in med Lukas vid sex-tiden. Då var han uppe över 40 igen och kändes nästan apatisk, så vi åkte först till jour-centralen och sedan till röntgen och Akuten på remiss. Som vanligt tog det väl ca 4h, sen fick vi reda på att har lunginflammation, stackarn! Nu sover han i mitt knä och fått dropp, han hade lite vätskebristt.. Nu ska vi hem om5 minuter, då skönt!

Sjukrapport

Jaha, ytterligare en dag med hög feber (dag 5) på Lukas - han har inte gått under 38,5 en enda gång =( Börjar märkas att han inte äter och dricker något heller, han börjar bli matt och hängig(are). Har testat allt, glass, choklad, smörgås, risifrutti men inget har funkat. Åkte faktiskt till BK och köpte pommes - då pillade han i sig några stycken i alla fall, bra med lite salt med. Likadant med dricka - vatten, saft, mjölk, juice, oboy - inget funkar och det blir bara ett par klunkar....

Om han inte blir bättre under kvällen/natten får jag nog ringa Hälsan och åka ner med honom, innan han blir uttorkad på riktigt =( Håll tummarna.....

Till slut somnade han i soffan, framför Teletubbies (omgång 473). Min stackars lilla pojk...

Vårt bröllop

Haha, höll nästan på att skriva "mitt bröllop", men vi var ju faktiskt två om det...

Tog en liten paus från sjukstugan idag och var på bröllopsmässan med Jossan, och jag sa ju tidigare att jag skulle bjuda på några av mina bröllopsbilder så nu när båda barnen äntligen somnat tänkte jag ta tillfället i akt, så att säga...

Lite stela, lite nervösa - precis innan vi lämnar hemifrån mina föräldrar för att börja dagen med att fota... Mina föräldrar hade gjort vår bil jättefin med en stor fin spetsrosett på nosen =)

Utanför Ölmstadkyrkan är det jättevackert, och vi hade dessutom sjuk tur med vädret, speciellt med tanke på att vi gifte oss så tidigt som 28 maj.

Lite kort kan man väl säga att vi hade ett ganska enkelt bröllop, ingen av oss hade nån vidare ekonomi, vi hade ju ganska nyligen slutat plugga. Vi bestämde oss för att bara ta med familjerna och så vänner, så inga släktingar utöver de allra närmsta, vi umgås ändå inte annars så varför dela en sådan viktig dag med dem då? Om jag inte minns fel så var vi ca 25 pers, med oss själva, och vi gifte oss i Ölmstads kyrka. Att det blev just den var för att den var liten, oerhört vacker, hade en ofantligt rolig och trevlig präst och dessutom var det nära till Gyllene Uttern (mer om det sen) 

Jag och min bror =)

Nedanför Gyllene Uttern, vid Röttle, finns det ett jättevacker vattenfall, och här blev det en hel del fina kort i det gröna. 

Nästan hela entouraget vid fotograferingen (förutom pappa som fotar). Mamma till vänster, min brudtärna till höger och min bror bredvid henne. 

Jag tvekade aldrig på att pappa skulle lämna över mig, och har svårt att dra paralleller till att lämna över "ägandeskap". För mig var det bara en väldigt betydelsefull stund som jag ville dela med min pappa =)

Efter en ganska rolig vigsel (tack vara prästen) var vi så gifta!

Jo, efter vigseln ville vi ju då vara på Gyllene Uttern, lite tradition kan man väl säga, för mina föräldrar hade sin bröllopsmiddag där. Vi hade bokat ett U-bord och jag hade varit där och dekorerat lite på förmiddagen/morgonen, så att det blev lite som jag ville ha det =) 

Gyllene Uttern, platsen för vår bröllopsmiddag.

Vi hann ta en brudskål ute på balkongen i solen, men lite senare gick det ett riktigt åskväder över Vättern - riktigt vackert och väldigt häftigt!

Vi hade ingen fotograf, utan vi bad helt enkelt pappa att fota så mycket han bara orkade med sin digitalkamera (det var ju nästan nytt då....). Det blev jättefina bilder, det enda jag saknar i efterhand är lite mer "levande" bilder som man kan se hos många fotografer nu, tex på ringarna, brudbuketten och lite annorlunda vinklar och så, men det fanns lixom inte ekonomi till det just då.

Egentligen finns det inget jag skulle ändrat på, med samma förutsättningar som vi hade då, men visst, hade jag haft mer pengar så hade vi kanske tagit ut svängarna liiiite mer, tex på fotograf. Däremot var det mycket jag visste att jag VILLE göra själv, typ dekorera borden, fixa mitt eget smink och hår och lite sånt, det blev mer personligt då tycker jag och jag hade gjort detsamma idag.

Så, nu har ni fått läsa en massa intressant ;-) om vårt bröllop!

Snälla, inte mer nu!

I natt hade Lukas 40,5 i feber, han var helt skakig och det var inte alls kul :-( Det känns som om han varit sjuk hela vinter, och jag tycker så synd om honom. Nu är vi uppe i dag 4 med över 39 graders feber, och jag skulle göra vad som helst för att få honom frisk!

Maken åker på kurs nu ikväll och kommet tillbaka på tisdag kväll, inte superbra timing men vad gör man...?

Lite kul blev det ändå idag, jag och Jossan gick på bröllopsmässa, hon provade ett par fina klänningar, blev själv sugen igen!

Fredagsmys

Haha, efter ett par glas vin kändes det som en bra ide att göra en chokladfondant - jag har aldrig gjort det innan dessutom. Jag skrattade så jag fick lägga mig på golvet när jag vände upp makens med ett stort "splaff"... ;-) Var lite försiktigare med fondant nr 2 (min) så den blev rätt ok. Gott var det i alla fall!

Litet besök

Vi fick besök på jobbet idag av Arvid 3 månader. Han hade världens skönaste min, helt förvånad över precis allt!

TGIF

På tal om förra inlägget får man väl ändå säga att det känns liiiiite vårigt ute idag, men blöt asfalt och en lite värmande sol...mmmm....

Så, dags för helg igen. Har visst inte skrivit om det, men såklart blev Lukas sjuk efter Oliver, så han har lite feber och en förskräcklig hosta =( Igår var han hemma med maken och idag är båda barnen hos mormor och morfar.

Vet inte riktigt vad vi ska hitta på i morgon, känner verkligen för att göra något kul, men det blir ju väldigt begränsat när barnen är sjuka =( Fick ett tips om att åka in till biblioteket och det är inte så dumt, får se om det blir en sväng i morrn. På söndag förmiddag blir det i alla fall till att gå en sväng på Bröllopsmässan med Jossan, tycker det är riktigt kul att kika på bröllopssaker även när man nu är gift =) Skulle såååå gärna prova bröllopsklänningar igen, det var helt fantastiskt kul =) När jag kommer hem ska jag se om jag inte kan hitta några av våra bröllopsbilder, om nu någon är nyfiken...

Känslor

Det finns ganska många saker man upplever, som framkallar lite speciella känslor och minnen. Oftast är det småsaker, som ger en stor upplevelse, och jag har några favoritexempel...

När jag hör ljudet av ringar på en köksbänk tänker jag alltid direkt på mamma, när hon torkade av köksbänken och hennes vigselringar skrapade emot. Det gör mig alltid lite glad, och om jag råkar göra ljudet själv känner jag mig helt plötsligt väldigt vuxen =)

Lukten av blöt, solvarm asfalt en sen vinterdag ger omedelbart minnen om alla första vårdagar jag upplevt och löften om att det snart, snart är vår och sommar.

Känslan av när man sitter i en bergochdalbana, och precis kommit fram till den där första långa backen, den fantastiska känslan av skräckblandad förtjusning är underbar!

Att lägga sig nyduschad i precis rena, nybytta lakan är sjukt skönt!

Känslan som kommer när man sjunker ner i soffan efter en lång vecka och sniffar på ett efterlängtat glas rödvin, bara den känslan gör att man slappnar av och liksom glider in i en otroligt bekväm och avslappnad vila, redan innan man smakat på glaset.

När jag åker på motorvägen (E4) söderut, oavsett om jag bara ska en kort bit, så får jag alltid känslan av att jag bara vill fortsätta, att jag är på väg att bila ner till södra Frankrike för att åka på semester. Jag får faktiskt behärska mig för att inte bara sticka...

Mer av ett minne är det när jag läser ur Stora Fantasiboken för Oliver, den boken var mormors och jag minns hur jag älskade när hon läste den för mig. När jag läser den så känns det som om hon är med, och tittar in en sväng hos oss.

Sen finns det ju en känsla som i princip är bättre än alla andra - när ens barn helt självmant kommer fram och ger en kram eller en puss, det känns som hela hjärtat smälter!

Det finns ju en halv miljon andra saker som triggar speciella känslor, men det här var det jag kom på just nu. Vad kommer du på?

Round and round she goes...

Efter att Oliver varit på jobbet med mig pga hosta var det lagom kul när jag hämtade Lukas och fick höra att han oxå börjar bli rejält hostig... Vi verkar aldrig bli friska den här vintern! Gissningsvis blir det väl vab för maken i morgon.

Är i alla fall grymt nöjd med iphonen, speciellt kameran och instagram! Däremot är det inget ute-abonemang på den eftersom jag är projekt-anställd, men hemma går det ju surfa på wi-wi :-)

SÅ arg för att jag lade in hans overall i tvättmaskinen!

Lite hängig, men ändå bättre nu. 

Sportlov typ

Jaha, sportlov nu alltså. Fast rent personligen känns det inte som någon sportig vecka, vi jobbar som vanligt och barnen går på dagis som vanligt. Förutom just idag, förresten, när Oliver är med mig på jobbet - han har varit hostig och hängig så det fick bli ledigt från dagis idag. Sen är det ju så smidigt med honom, med Nintendot, lite pyssel och några leksaker så underhåller han sig jättebra här, och jag som egentligen räknat med att få gå hem med honom efter lunch, hinner faktiskt jobba undan lite till. Jättebra!

Hostig med glad pojk på mammas jobb. 

Igår var det ju alla hjärtans dag, inte något vi egentligen firar, men jag fick ett litet ryck och köpte en romantisk (i våra ögon, haha) present - ett playstation spel med coop (så man kan spela ihop)! Alltså satt vi och spelade hela kvällen tillsammans, låter kanske rätt knäppt men vi tycker att det är väldigt kul =)

Annars rullar ju veckorna på som sjutton nu - mitt i februari redan! Älskar att man faktiskt märker av att det börjar bli ljusare ute nu, man blir mycket piggare när man får lite dagsljus på sig efter jobbet.

På tal om sportlov förresten, tänkte jag skulle försöka hinna åka till Knaggebo nån dag framöver med Oliver, så får han testa slalom igen. Vi testade ju förra året, och det gick väl ok, men ett år gör ju ganska stor skillnad! Skridskor har han ju åkt en del nu, så han tar sig framåt rätt ok nu och kan resa sig själv om han ramlar (förmodligen mer än man skulle kunna säga om mig, OM jag hade åkt). Egentligen skulle jag jättegärna vilja åka på en skidsemester, men när man bara har råd med en semester om året så känns sol och värme mer lockande, och sedan är ju framförallt Lukas lite för liten för att det ska bli särskilt smidigt eller givande. Men kanske om några år....

Helt klart en ny upplevelse

Kan varna för att det här inlägget bara kommer handla om träningen, om nu nån inte vill läsa om det!

Idag var en Stor Dag - min första sparringträning! Jag var helt ärligt så rädd när jag åkte dit att jag hade ont i magen, och jag var vääääldigt sugen på att vända, men jag fick lite jädrar anamma oxå så jag tänkte minsann inte ge upp så lätt!

Det var väldigt skönt när jag kom dit och såg att vi bara var 7 st, varav bara en till förutom jag var nybörjare. Det kanske låter konstigt att det skulle vara skönt, men de som är mer erfarna och duktiga har ju mycket mer koll än en nybörjare, och kan ju alltså då anpassa sparringen till den som INTE kan (Dvs jag, om nu någon missat det). Så, vi körde igång, och i samma sekund som jag fick första slaget på mig så glömde jag precis ALLT jag lärt mig.... Det kändes mest som att vifta runt, och vad jag än gjorde så verkade jag aldrig hålla garden på plats, så det blev många träffar på huvudet. ÄVEN om man nu slår löst och dessutom har extravadderade handskar på sig så gör det ändå rätt ont, kan jag meddela (förresten, vi har ju en massa skydd på oss med, hjälm, benskydd, fotskydd och tandskydd).

Det tog ett par ronder, sen fick jag köra mot en ny kille, och han förklarade lite så att allt föll på plats lite mer - man får helt enkelt krypa i hop och blocka (dvs helt enkelt ta emot på ett kontrollerat sätt) slagen, och sedan bestämma sig för när och hur man ska slå när man ser möjligheten. Ok - nu blev det mycket lättare, jag behövde inte reagera på allting min motståndare gjorde, så jag kunde koncentrera mig på att slå när jag kunde - mycket enklare!

Det är ganska många saker jag kämpar med när det gäller sparringen - dels är jag ju (såklart) rädd för att nån slår på mig, dels tycker jag att det faktiskt känns väldigt fel att faktiskt slå PÅ någon och sist men inte minst så är jag ju skitdålig på det (inte så konstigt när det är första gången) och jag HATAR att vara dålig på någonting! Alltså har jag bestämt mig för att åtminstone köra så många sparringpass att jag slutar vara livrädd =) Ett mål jag hoppas att kunna hålla!!

Man behöver ju inte solskyddsfaktor direkt.

Alltså jag är helt sjukt väderberoende när det gäller mitt humör - en dag som idag med mild luft, strålande sol och klarblå himmel gör mig lycklig och varm ända in i själen! Satt till och med på altanen och "solade" mig i bara en tröja och ett par jeans, varm och go' och glad! Om jag tittar riktigt intensivt i rätt belysning så finns det kanske en antydan till fräknar, men det ska till mycket vilja för att hitta dem! ;-)

Vi har precis ätit, söndagen "obligatoriska" lax, men idag blev det med mitt absoluta favorittillbehör (som idag blev huvudtillbehöret istället för potatis och sås) nämligen Mangosalsan/salladen. Hade nästa glömt bort hur otroligt god den är, men idag passade den perfekt med syra, sötma och hetta känns den MYCKET fräschare än alla andra alternativ. Testa den (den gåååår ju göra utan mango om man vill göra den LCHF såklart)!

Nu ska jag ställa mig och koka något helt annat - nämligen tandskydd... Jag har ju sagt rätt länge att jag SKA testa att gå på ett sparringpass en gång åtminstone, men det är mycket som kommer emellan märker jag =/ Idag har jag äntligen planerat in det så det inte hamnar mitt i maten vid 18, det var därför det blev lite tidigare middag. Ni får väl hålla tummarna för mig att jag inte fegar ur ;-) Eller att jag får (fler) blåmärken.....

Lukas känns väl lite, lite piggare idag, även om han fortfarande är supersnorig, så imorgon blir det nog dagis som vanligt. Skönt det, på ett sätt, har riktigt mycket att göra på jobbet just nu känner jag.

Jämlikhet

Häromdagen trillade det ner ett gult kuvert från försäkringskassan där det stod att vi är kvalificerade att ansöka om jämlikhetsbonus (eller vad det nu heter). Och det är ju just en bonus, att vi har delat lika på föräldraledigheten har ju inget att göra med de pengarna, men det är ju aldrig fel att få en "belöning" för något man gjort.

Rent generellt skulle jag nog säga att vi har ett väldigt jämlikt förhållande på det stora hela - vi tar lika mycket ansvar för barnen och deras aktiviteter, för vårt förhållande och för vårt hushåll. Däremot gör vi kanske inte precis SAMMA saker, men vi tar i alla fall lika mycket ansvar. Nu när Lukas har börjat dagis har vi båda två gått ner till 90%, istället för att en (oftast mamman) går ner till 80%, och det funkar jättebra. Däremot är jag medveten om att inte alla kan göra den uppdelningen pga att olika jobb funkar olika bra att dra ner på och att man kanske tjänar väldigt olika, men nu har vi ju likadana arbetstider och tjänar hyfsat lika så förutsättningarna är ju de bästa.

Däremot anser jag inte att det här egentligen är något vi har kämpat för, det har alltid känts naturligt och respektfullt mot varandra att man tar hälften av ansvaret och även får hälften av nöjet att vara med när barnen växer upp och lär sig nya saker. Jag tänker inte på mig själv som feminist (konstigt och negativt laddat ord?) eftersom jag helt enkelt tar för givet att alla behandlas lika? Såklart är jag inte så korkad att jag tror att det faktiskt ÄR så, men om man förutsätter att man ska behandlas utifrån den person man är och inte vilket kön man har så är det kanske lättare att ställa krav?

Ett litet exempel är faktiskt den här dagen, Lukas är sjuk (jättesnorig och hostig igen, stackarn) och jag och maken delar på VAB'en över dagen, han jobbar förmiddag och jag eftermiddag. I vanliga fall tar vi nog helt enkelt varannan, men nu hade vi båda lite viktiga saker på jobbet som måste göras, och då fick det bli så.

Jag är glad att se att barnen tar det för lika självklart att vi båda hämtar och lämnar på dagis, och att vi turas om (eller följer med båda två) till aktiviteter. De vet att mamma och pappa jobbar IHOP och inte mot varandra, och jag försöker så gott det går att lära dem att det INTE är någon skillnad på pojkar och flickor (för det kommer väääääldigt mycket kommentarer om sån från dagis nu, flickor tycker om dockor och pojkar tycker om bilar typ) utan att det är skillnad på BARN och BARN när det gäller intressen.

Det är lite intressant att se hur folk i allmänhet reagerar på vårt förhållande, däremot. Oftast tolkas det som att jag bestämmer och "kör" med maken som om han var en toffel, och att jag är lite lätt bitchig? Eftersom vi båda (alltså jag och maken) anser oss vara jämlika vet vi att det inte är så, men det är ändå irriterande att bli så missförstådd. Nåväl, det kanske bottnar i lite avundsjuka...? ;-)

Nu är det dags för jämlika mig att åka till jobbet!

El tomato soppo

På min Lolaträff i onsdags (som för övrigt var jättelyckad med mycket folk och MÄNGDER med fina kläder) bjöd jag på en tomatsoppa som passar både LCHF'are och "vanligt folk" ;-) Fick lite förfrågningar på recept, och den är gjord lite på frihand så mängderna är ungefärliga, men här kommer det så gott det nu går:


Tomatsoppa 8-10 pers

1 purjolök 
2 vitlökar 
1 zucchini 
Skär allt i bitar (det ska mixas sen så det är inte så noga) och fräs i olivolja tills löken är mjuk. Häll över
ca 3-4 dl vitt vin
och låt det sjuda en stund. Tillsätt
2 burkar ekologiska krossade eller hela tomater
5 dl vatten 
2 buljongtärningar, gelebuljonger eller fond
Koka i 10-15 minuter, tillsätt sedan
6-8 tärnade tomater
och låt det koka upp. Mixa sedan soppan och smaka av med buljong, peppar, basilika och chili. Servera med vispad cremefraiche (fullfet) och ett gott bröd.

Vill mer - Mer - MER - MEEEEER!

Läste en väldigt intressant artikel i DN, om att en vältränad kropp numer ses som ett varumärke. Och jag håller med, det känns att det är "inne" att träna, både för att må bra och för att bli "fit". Dessutom välkomnar jag den här "trenden", ihop med trenden att fler och fler köper fullfettsprodukter och färre köper light-produkter så känns det väl ändå som en bra reaktion för att må bättre, vara friskare och leva längre?

Däremot finns det nog en liten risk i det ändå, och det är väl att det blir YTTERLIGARE ett ideal att leva upp till. Du ska vara snygg, vältränad, hemma med barnen OCH göra karriär, baka egna bullar, göra egen mat från grunden (klart man kokar egen fond eller?) och ha ett framgångsrikt och lyckligt förhållande. Det blir minst sagt lite mycket, och även om man har (eller försöker ha) distans till allt, så kletar sig ändå idealen fast i min hjärna, mer eller mindre åtminstone...

Om dessutom VI har mycket att leva upp till, hur blir det med våra stackars barn? Jag känner redan nu hur man rycks med, av ren välvilja oftast. Jag vill att Oliver ska kunna alla bokstäver till han börjar förskolan - inte orimligt i sig, men inte helt enkelt heller när man har en 5-åring som har kli i benen och hellre leker med kompisar, jag vill att han ska kunna simma - alltså går vi på simskola, och trots mina tveksamheter om fotboll så är det klart att han ska spela det - om han vill det själv. Alla de här sakerna är tämligen rimliga, och kommer mest ur att jag vill att han ska ha det bra och roligt, och att han inte ska känna att han hamnar "efter" någonstans, men frågan är när det blir för mycket??? Han ska ju få vara barn och bara leka med, men samtidigt kommer ju verkligheten i kapp förr eller senare.... SVÅRT!!!

När det gäller mig själv så känner jag att jag har hyfsad självdistans till alla ideal, men visst önskar jag att det skulle finnas mer tid till allt jag vill göra! Kanske är helt enkelt utbudet och medvetenheten lite "för stor" idag, jag vill ju hinna träna, laga mat, vara med barnen, jobba, ha tid med maken och umgås med vänner... Men det går ju inte ihop sig oftast.

Hur gör du för att prioritera, både för dig och dina barn???

lyckopiller?

Hmmm, jag tänkte jag skulle skriva ett sånt där djupsinnig, intelligent och humoristiskt inlägg, men tydligen är jag på för gott humör för det ;-) För faktiskt verkar det vara lättare att komma på något att skriva om när man är lite nere än när man är glad?

Vet inte riktigt varför jag är på så väldigt gott humör just nu, men egentligen undrar jag om det inte är en massa småsaker - det var kul att bada med barnen i helgen, jobbet flyter på jättebra, träningen är kul osv. Hade nog lika gärna kunnat vara nere, men jag tror lite att det kanske har att göra med att det börjar bli ljusare ute med? Är väldigt känslig för just dagsljuset, så trots att det är bitande kallt tar jag hellre det, bara jag får sol!

Gud vilket meningslöst inlägg det här blev, men jag är glad ändå ;-) Dessutom har jag ju Lolaträff hos mig imorgon, och att shoppa har ju sällan gjort någon mindre glad! 

Skickar lite glada vibbar till er, alltid finns det nån som retar sig på det ;-)

Fit for ... fight?

Ja eftersom det är helt omöjligt att prata med någon överhuvudtaget utan att reflektera över vädret så får jag väl säga det här med - shit det är kallt! Men det är helt fantastiskt att ha fått se solen ändå... -19 grader visade termometern i bilen i lördags när vi åkte till Skövde för att bada med barnen och en annan familj, brrrr...

Kyliga vintervägar - så vackert!

Badet har jag nog skrivit om innan, men det är ett riktigt kanonställe, om man bortser från "restaurangen" då. Nästa gång ska jag ta med egen mat istället tror jag. Oliver älskar ju att bada, och efter en liten inledande tveksamhet så kom Lukas igång med. Själv älskar jag att åka vattenrutschkana, så det fick bli ett par varv (fast INGEN slår den vi åkte på Lalandia!!!).

I de flesta avseenden tror jag på det där att hålla barnet i dig vid liv (ja inte som i att man är gravid då), undantaget att leka med maten, slåss (kickboxingen räknas inte) och ta andras saker. Men annat, att åka pulka, vattenrutschkana, gå på liseberg och annat smått och gott. Älskar sånt, och jag blir nog ungefär som en förtjust barnunge vid de tillfällena... Fast ändå är det inte riktigt samma sak nu längre, rent fysiskt är det ju tex skillnaden att man (dvs jag) inte klarar att åka saker som snurrar längre, och efter 3-4 varv i Balder är jag rätt nöjd (dvs jag börjar må illa) till skillnad från 8-10 varv när man var yngre. Det är ju lite surt att man ska bli begränsad av ren fysik - men visst, en vinst är ju att man faktiskt njuter lika mycket av att se barnen ha roligt som att ha roligt själv!

Apropå fysik och ålder förresten, jag har länge tänkt att jag ska se till att jag är i mitt livs form när jag är 40, fast nu när jag faktiskt redan är igång med träningen börjar det kännas väldigt långt fram ;-) Men det finns ju en hel del begränsningar med träningen än så länge, det finns helt enkelt inte tillräckligt med tid för att träna mer än två dagar i veckan (redan det gör att man får kämpa för att få ihop alla tider), så det kanske får bli till 40 i alla fall. Trivs i alla fall grymt bra med att känna att kroppen funkar, att den är stark och att man har (hyfsad) kontroll på den! Vi får väl se vad maken säger om ett par månader, i dag börjar han sin träning (Nordic Military Training), han har precis som jag inte tränat något alls de senaste 10 åren eller så...Det ska bli extra spännande eftersom de tränar utomhus, i morse var det -13!!!

Varning för bleka ben

Äntligen känns alla tillräckligt friska för att vi ska kunna ta trippen till badhuset i Skövde som vi planerat för sedan jullovet! Imorgon åker vi ihop med en annan familj, ska bli jättekul. Det är nog det enda badhuset jag inte fryser på, och som känns fräsch och roligt för hela familjen (inklusive oss vuxna).

Ikväll blir det lite fredagsmys med vänner, det blir opretentiöst med hämtmat - så skönt!

På jobbet är det full rulle nu, fast inte FÖR stressigt, så dagarna rullar på i makalös takt - det är helt galet att det är februari redan!? Samtidigt längtar jag efter vårens semester så att jag tror jag bli blå i ansiktet.. Eller så är jag bara blå i ansiktet för att jag är så blek att jag är genomskinlig, och inte blir det bättre av att det är riktigt svinkallt ute heller. MEN hellre detta än runt nollan och blaskigt...

Den här veckan har fått vara lite återhämtningsvecka efter förra veckans kräksjuka, så det har blivit en del fuskande med fika och så, men det tar vi igen nästa vecka =) Tränat har jag ju i alla fall gjort, så sååå illa har det inte varit. Igår var det dags igen, och jag och min sparringkompis fick lite kommentarer på att vi såg så himlans glada ut, men det är svårt att inte gå runt med ett stort leende när man är där. Ja dvs när man inte står och flämtar efter syre då.... Nu är lunchen slut, så nu blir det jobb en stund igen innan det är dags för fredagsfikat ;-)

En ny garderob?

Var på Jossans visning av House of Lola idag (premiär för vårkollektionen) och HERREGUD de är duktiga på kläder! Det fanns verkligen något för ALLA, med smickrande passformer och väldressade mjukiskläder, från hemmamys till finfest! Låter visst som jag säljer det med, men jag är bara ett stort fan ;-)

Själv hittade jag tre stycken absoluta måsten, en kavaj/jacka/kofta som var något av det snyggaste jag sett, en klänning i underligt format men som var extremt smickrande och cool när man fick på sig den, och så ett par rosa leggings... Sen hittade jag MINST lika många plagg till som jag VILL ha, men där får nog dessvärre budgeten styra... =/

Nästa onsdag har jag visning här hos mig, så då kommer jag göra beställningarna (om jag kan hålla mig), men tyckte det var skönt att hinna prova i lugn och ro idag när jag inte är värdinna (dessutom kommer jag ha båda barnen hemma själv eftersom gubben är på träning, vet inte hur jag tänkte där riktigt). Den som vill är välkommen då!