Läste en väldigt intressant artikel i DN, om att en vältränad kropp numer ses som ett varumärke. Och jag håller med, det känns att det är "inne" att träna, både för att må bra och för att bli "fit". Dessutom välkomnar jag den här "trenden", ihop med trenden att fler och fler köper fullfettsprodukter och färre köper light-produkter så känns det väl ändå som en bra reaktion för att må bättre, vara friskare och leva längre?
Däremot finns det nog en liten risk i det ändå, och det är väl att det blir YTTERLIGARE ett ideal att leva upp till. Du ska vara snygg, vältränad, hemma med barnen OCH göra karriär, baka egna bullar, göra egen mat från grunden (klart man kokar egen fond eller?) och ha ett framgångsrikt och lyckligt förhållande. Det blir minst sagt lite mycket, och även om man har (eller försöker ha) distans till allt, så kletar sig ändå idealen fast i min hjärna, mer eller mindre åtminstone...
Om dessutom VI har mycket att leva upp till, hur blir det med våra stackars barn? Jag känner redan nu hur man rycks med, av ren välvilja oftast. Jag vill att Oliver ska kunna alla bokstäver till han börjar förskolan - inte orimligt i sig, men inte helt enkelt heller när man har en 5-åring som har kli i benen och hellre leker med kompisar, jag vill att han ska kunna simma - alltså går vi på simskola, och trots mina tveksamheter om fotboll så är det klart att han ska spela det - om han vill det själv. Alla de här sakerna är tämligen rimliga, och kommer mest ur att jag vill att han ska ha det bra och roligt, och att han inte ska känna att han hamnar "efter" någonstans, men frågan är när det blir för mycket??? Han ska ju få vara barn och bara leka med, men samtidigt kommer ju verkligheten i kapp förr eller senare.... SVÅRT!!!
När det gäller mig själv så känner jag att jag har hyfsad självdistans till alla ideal, men visst önskar jag att det skulle finnas mer tid till allt jag vill göra! Kanske är helt enkelt utbudet och medvetenheten lite "för stor" idag, jag vill ju hinna träna, laga mat, vara med barnen, jobba, ha tid med maken och umgås med vänner... Men det går ju inte ihop sig oftast.
Hur gör du för att prioritera, både för dig och dina barn???
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar