Äntligen på banan igen!

Idag var det till slut dags, jag har varit på jobbet och båda pojkarna gick till dagis. Ja, såklart mannen gick till jobbet med, men han har ju inte varit sjuk så det var ju inte så konstigt. Stackars Lukas som var uppe på 40 graders feber och vände har varit jättepigg och glad idag, och likaså Oliver - så skönt!

Därmed blev det även en comeback till träningen för mig idag, och varje gång jag är där slår det mig (ok, oavsiktlig eller åtminstone undermedveten ordvits) hur OTROLIGT roligt det är! Det hamnar lätt på topp 3 när det gäller att få mig att må bra, för när man kommer därifrån har man blivit av med alla eventuella frustrationer och aggressioner, man har fått arbeta ordentligt med hela kroppen och bara haft det kul! Det är såååå upplyftande för hela mig känner jag, skönt att känna att kroppen fungerar dessutom och att man börjar få lite kontroll på den.

Känner mig riktigt laddad inför veckan faktiskt, det är väl egentligen inget särskilt som händer förutom att jag behöver jobba ikapp mig lite, men det ska bli kul ändå =)

På tal om jobbet förresten, satt i möte med chefen och en kollega idag för att diskutera en kompetensmatris vi håller på med. En av punkterna där handlar om social kompetens, och eftersom jag var den enda som inte fyllt i full poäng på den (utan jag fyllde i 3 av 4) så har jag gått och funderat det lite. Jag tycker själv att jag har självinsikt nog att inse att det finns en hel drös med folk som inte är så förtjusta i mig, men däremot har jag inte självinsikt nog att riktigt se varför eller hur jag kan ändra på det. Eller ja, jag kanske skiter i att ändra på något i alla fall, men det skulle ändå vara intressant att veta mera. Eller så har jag bara en annan mall, någon som enligt mig är då en 4a på social kompetens är ju någon som är superduktig på att nätverka och har en riktigt utvecklad social förmåga, och speciellt när det gäller att nätverka så är jag asdålig på det, tyvärr. Önskar verkligen att jag vore bättre på det, men jag vet inte riktigt hur man ska öva???

Jaja, det var en liten passus om lite smått jag gått och funderat på under dagen. Nu ska jag äta nånting, är vrålhungrig efter träningen!

En kärlekshistoria

Lagom till jag fyllde 16 ändrades lagen om övningskörning - nu fick man övningsköra med en godkänd person från det att man var 16. Jag var överlycklig! Så fort jag fick möjlighet körde jag vart vi än skulle, och mitt körkort tog jag på första försöket en månad efter jag fyllt 18. Jag. Älskar. Min. Bil.

Älskar att köra bil, älskar friheten och farten (har en viss tendens att köra så fort som jag tycker är lagom, vilket inte alltid är samma som alla andra tycker, särskilt inte polisen av någon anledning), älskar möjligheten att, åtminstone i teorin, kunna ta mig vart jag vill, när jag vill det. En av de bästa sakerna jag vet är när man är ute och kör en vardagsnatt, typ en tisdag vid tolv-ett snåret, när det inte är en enda bil ute nere i stan, helt underbart...

Dessutom anser jag mig vara ganska bra på att köra bil, jag har jättebra koll på vart jag har bilen, är riktigt bra på att fickparkera (förutom när man ska visa för nån, givetvis) och har bra koll på trafiken runtomkring mig. Därför blev jag EXTRA förbannad förra lördagen, när jag var superstressad och skulle köra mig och Oliver till Boll-i-bompa och, jag vet inte vad som hände men jag fick väl någon form av hjärnsläpp, jag skrapar emot garaget när jag backar ut. Jag var så arg på mig själv att det kändes som att jag antingen skulle få ett psykbryt eller börja störtlipa, men vi hade ju som sagt jättebråttom så det fanns inte tid för någon av de sakerna. Ett fint skrapmärke på framskärmen (som tur var bara på plasten, men ändå) blev det... =(

Som jag nämnde i går så åkte vi ju till Jossan med familj på kvällen där sedan, för att umgås lite och äta kanongod mat. Allt var frid och fröjd tills det ringde på dörren och deras granne (eller rättare sagt deras grannes 18-åriga dotter) lite försiktigt framförde att hon hade backat på vår bil. Aaaarrrghhhh..... Jaha, det blev Tobbe som fick hänga med ut och kolla (jag körde inte så av någon underlig anledning kände jag mig inte så ansvarsfull... ;-) och fylla i alla papper. Framskärmen på motsatta sidan mot mitt fina skrapmärke var spräckt, så på en dag lyckades bilen bli märkt på båda sidorna framtill! Jaja, huvudsaken var ju att hon hade kommit in och sagt till, så det var väl inte hela världen, det blev bara lite mycket på en dag...

Var i alla fall och gjorde skadeanmälan på bilen, det visade sig att det hade tagit lite illa så det var både plåtskador, plastskador och lite annat smått och gott som hade gått sönder (verkstadskillen plockade loss ganska många delar...), men ok, vi får ju hyrbil när den är inne på verkstaden och så, så det ger sig väl. Vi passade på att be dem fixa andra sidan med i samma veva (ja, inte på försäkringen då dessvärre), när vi ändå blir av med bilen en dryg vecka =/

Åh förresten, nu när jag ändå pratar om bilar, både jag och maken ÄLSKAR den här bilen. Har haft den i ett halvår nånting nu (en peugeot 308 sw med glastak) och den är helt perfekt för oss!

Syskonen

Eftersom solen faktiskt sken in lite idag så passade jag på att ta lite kort på barnen, tycker annars att typ alla kort vintertid blir mörka och gryniga när det är så mörkt ute och inne... Har iofs en enkel digitalkamera med, så det påverkar väl inte saken till det bättre.

Kan ju börja med en härlig bild från förra helgen, som jag nog inte ens hann skriva om. Vi var hemma hos Jossan med familj och åt kanongod mat och tjötade - mycket trevligt! (förutom att bilen blev påkörd, men det tar vi i nästa inlägg)

Ser ganska pigg och glad ut, fast han var uppe i hela 39.9 på kvällen här, stackarn!

Det är klart, förmiddagen gick bättre, speciellt med lite alvedon i kroppen.

Oliver var inte heller helt i farten utan har mått illa hela dagen. Trodde han hade klarat sig ända tills han åt kvällsmat - han kom glatt in i badrummet där vi stod och meddelade att han hade kräkts. Vi trodde han skojjade eftersom han såg så glad ut. Det gjorde han inte. 

Det är inte många tillfällen, men ibland händer det att båda pojkarna kan samsas och leka ihop. Bygga klossar är en höjdare på olika nivåer =)

Fast det är inte jättepoppis när lillebrorsan river ens torn såklart. 

Nu väntar gissningsvis en intressant natt, hoppas att Olivers olycka blir den enda... *håller tummarna*

Härlig morgon...

Åh men skit. Jag förstår om ni är trötta på att läsa om magsjuka, gissa hur trött JAG är på det här, men den verkar lixom inte helt gå över? Igår tyckte jag att jag mådde helt ok, så jag åt kyckling på eftermiddagen, en barnportion ungefär. Men den där jäklans kycklingen har bara legat och guppat upp och ner i halsen hela natten - INTE trevligt.

I går förmiddags ringde dagis och sa att Lukas hade feber, det är ju 10 dagar sedan han fick sin vaccination men det hade vi glömt i allt annat, så jag åkte och hämtade honom. Stackarn har en bra bit över 39 grader, med ipren är han nere på dryga 38, men han är ändå vid ganska gott mod måste jag säga. Däremot vaknade Oliver i morse och var jätteledsen och hulkade och behövde kräkas, naturligtvis... Det blev inget, men vi håller honom hemma från dagis med, även om han oxå verkar må rätt ok nu. Så jag som skulle börjat jobba idag igen blev hemma, visserligen kunde väl maken vabbat, men jag är fortfarande osäker på huruvida jag smittar eller inte, eller om det mest är efterkänningar jag har...? I vilket fall blir jag sjukt fort trött, i går passade jag på att städa lite på förmiddagen när jag kände mig bättre, men eftersom man inte får i sig så mycket näring så var jag så trött på kvällen att jag lade mig klockan 20.00, nytt rekord....

TRÖTT på det här!!!

Vi har ett bokstavsbarn

Ja det är Lukas. Han vägrar äta ris, pasta och potatis, men ÄLSKAR all annan mat - han är helt enkelt ett LCHF-barn kom vi på igår! Pojken vill ha kött, kryddstark mat och grönsaker, tvärtemot brorsan som vanligt alltså. Eller ja, förutom grönsaker då, för det gillar ju faktiskt båda (tack och lov).

På tal om mat kan jag meddela att jag har haft en kulinarisk upplevelse här på morgonen - jag vaknade utan att må illa och nu har jag ätit en fralla med god ost och druckit världens godaste kopp kaffe!!! Har nog aldrig njutit så mycket av en frukost som idag... Mmmm.... Barnen har ju varit på dagis hela veckan och maken på jobbet, men idag skjutsade jag honom så han kan jobba igen lite tid, och så ska jag hämta barnen i eftermiddag. Längtar sååå efter att få krama om dem och gosa med dem ordentligt, men jag får väl hålla mig lite på avstånd i dag med, för säkerhets skull.

Känner mig visserligen matt fortfarande, inte så konstigt när man inte ätit på 3 dagar, men på det stora hela mår jag som vanligt, och det känns jättekonstigt att vara hemma sjukskriven en sån här dag, även om jag såklart förstår varför.

Har blandade känslor inför att komma tillbaka till jobbet imorgon, det ska bli jättekul att träffa alla och jobba igen, men jag misstänker att det ligger en rejäl hög med saker som väntar på mig oxå... Nåväl, förr eller senare hinner jag väl ikapp. Tack för alla "krya på dig" hälsningar förresten - det har värmt!

Dumma mig

Åh, jag känner mig så dum och klantig som har åkt på den här jäklans vinterkräksjukan. Jag VET ju att det inte är mitt fel (och framförallt kan jag inte fatta hur bara jag har kunnat få den i familjen - först i alla fall???) men det är inte samma sak som jag känner.

Jag känner att jag inte har RÅD att vara sjukskriven en vecka, jag har inte TID att vara borta från jobbet, jag VILL ju kunna krama och hålla mina barn och jag tycker så synd om stackars Tobbe som får ta hand om allt själv =(

Idag känns det bättre än i går morse, men sämre än i går eftermiddags, men det kanske är just för att det är morgon. Har väldigt svårt att tänka mig att äta något alls, men ska försöka pilla i mig lite te. Har ju lixom inte kräkts sedan i måndags, men det känns ändå som all mat mest skulle åka upp och ner i halsen. Jag brukar alltid skoja med alla andra som varit magsjuka och säga att man åtminstone går ner i vikt, men det gällde tydligen inte mig - var lite nyfiken i morse men väger precis lika mycket som jag brukar göra. Slutsats - det finns INGA fördelar med att vara kräksjuk... ;-P

Lite bättre

Det går i alla fall åt rätt håll, idag mår jag mest illa när jag ställer mig upp, men det är inte alls lika illa som igår. Däremot har jag världens superdunderhuvudvärk, att ligga i sängen i 1½ dygn är inget att rekommendera direkt, även om jag är extremt glad över att ha en ställbar säng så man kan halvsitta lite. Men man ligger och spänner nacken konstigt eller nåt, tror jag. Sedan är det säkert koffein-huvudvärk till en viss del med, mitt morgonkaffe har ju alltid varit heligt så lite beroende är man allt. Men men, nu har jag pillat i mig lite blåbärssoppa, så en kopp te kanske kan få det att bli lite bättre.

Men det som är nästan jobbigast är ju att man inte kan ta i barnen. Oliver går ju förklara för, men det skär i hjärtat när Lukas står utanför sovrumsdörren och ropar "mamma"... Usch vad hemskt det känns! Och så känns det jättetaskigt mot Tobbe med, han valde att sova på soffan i natt (hade nog gjort detsamma, man vill INTE vara nära någon som är magsjuk) så han sov inte alls bra, och sen ska han ta hand om allt själv här hemma. Kan inte ens hjälpa till med att plocka ur disken, för jag vill ju inte ta i en massa saker som alla äter ur känns det som.

Är lite osäker på hur länge man bör stanna hemma med? Idag hade jag aldrig orkat gå till jobbet, men jag vet inte hur länge man behöver stanna hemma för att inte smittas längre...?

Vad fel jag hade

Jag har länge levt i tron att jag är immun mot vinterkräksjukan, eftersom jag inte fått den på minst 20 år, men det var tydligen önsketänkande.

Ligger nu totalt däckad och så fort jag rör mig mår jag illa, har inte kännt mig så här dassig typ någonsin tror jag  - fy sjutton! Orkar knappt se TV, detta var en viljeansträngning. Än så länge bara jag drabbad, hoppas verkligen det förblir så!!!

INTE mina värderingar

Alltså vad är det med fotboll egentligen??? Jag önskar det vore att generalisera och förhandsdöma när jag säger att fotbollsmänniskor, både stora och små, är ett helt eget folkslag, men enligt min egen (visserligen begränsade) erfarenhet stämmer det oftare än det inte gör det. 

Oliver har nu två gånger testat boll-i-bompa. Det ska vara boll-lek för 4-5 åringar. Lek. För 4-5 åringar. Mmm, kanonkul tänkte vi, några av grannbarnen går med tror jag, han är jätteduktig på att springa och har bra bollsinne (till skillnad från sin mor, helt klart). Så, vi går dit. Borde anat oråd när alla 4-5 åringar har typ full fotbollsmundering inkl. benskydd och hälften av barnen står i ena änden av hallen och skanderar "Vi ska VINNA, vi ska VINNA", men men, man har ju inte alltid rätt av första intrycket så vi knatar in. 

Tränarna verkar ok, föräldrarna ser väl normala ut, och uppvärmningen börjar bra med att de ska sparka lite fotboll och springa fram och tillbaka - inga konstigheter där. Sedan, andra halvan av träningen, är det fotbollsmatch. Och HÄR någonstans går det fel för mig. Fortfarande är tränarna bra och påpekar att alla ska vara snälla och ha det roligt, men nu börjar barnen skrika om att de ska vinna och det blir lite halvt om halvt hårdhänt mellan varven. Ok, inte jättekonstigt heller, barn är barn osv, men det som stör mig är just den jäklans inställningen att man ska vinna, och att inte föräldrarna kan säga nåt till sina barn??? När man har en 4-5 åring så borde det inte vara viktigt att vinna, det borde vara viktigt att försöka vara med och ha roligt. Men ingen säger något, alltså fortsätter det.

Tänkte det är bäst att passa på, eftersom jag hoppas att jag inte kommer ta så många fotbollskort framöver. 

Oliver reagerar inte så värst mycket, vad jag kan se, förutom att han helt klart inte tänker ge sig in i kamp om bollen när de andra barnen är ganska hårdhänta. Han har roligt, blir jätteglad när han sparkar bollen (oavsett åt vilket håll) och ser ganska nöjd ut. Fine - jag kan gärna gå på detta en gång i veckan om han tycker att det är kul att sparka boll och leka tänker jag, ända tills jag hör en av föräldrarna säga att -06'orna kommer börja i nån cup till våren, och då är det träning ett par gånger i veckan och tävlingar på helgerna. ALLVARLIGT?!?! När man är 5 år???? Alltså - efter man har uppnått denna vuxna och höga ålder är det tydligen dags att sluta leka och börja ställa in sig på att det är vinna som gäller. TROR. INTE. DET.

Det finns HUR många andra idrotter som helt, och mig veterligen är det banne mig ingen annan som har så dåligt inflytande på barn (enligt mina värderingar) som fotbollen. En av de större grannpojkarna går på friidrott, en annan klättrar, det finns bandy, handboll osv, så efter att denna boll-lek är slut kommer jag helt klart uppmuntra Oliver att testa något annat. Dessutom ska han när han blir stor nog (7 år) få testa ju-jutsu, kanonbra för självkänsla, kroppskontroll och gemenskap. Alltså en gemenskap där alla får vara med, inte bara de barnen som är bäst på att göra mål...

Ok, jag har extremt mycket åsikter om fotboll, och eftersom fotboll ändå verkar vara den vanligaste sporten att gå på så inser jag att jag måste vara ganska ensam om åsikterna. Men jag står för dem ändå, och hoppas att Oliver väljer en fotboll som främjar samarbete och att man hjälper varandra och har kul, snarare än en där man pushas till att göra mål för att vara värd något...

Idétorka

Jag har varit såååå jäklans sugen på något gott ikväll, som lite lyxigt fredagsmys efter en lång vecka. Men vad händer? Jo, jag kommer inte på vad sjutton jag är sugen på, vi har typ inget hemma, och pengarna är helt klart inte så många som de borde vara, så det slutar sorgligt och något patetiskt med att jag åker och köper nåt jag inte ätit på minst ett halvår - ostbågar.

Efter vilda diskussioner runt lunchbordet på jobbet kom vi fram till att ostbågar helst äts minst en dag gamla, och lite sega (vilket jag håller med om), så krispiga, färska ostbågar gjorde lixom inte att suget på något gott försvann. Är nu då inte sugen på något salt, efter ostbågarna, är inte sötsugen heller, så nu känner jag mig allmänt otillfredställd (på ett ätmässigt plan, ska väl tilläggas), ganska irriterad (vad fan åt jag ostbågar för, helt onödigt) och fortfarande sugen på nåt. FAN.

i-landsproblem....

En nedåtgående trend

Jädrans gravitation, vad ska den vara bra för? Ok ok, jag ser väl vissa ljuspunkter med att vi hålls fast här på jordklotet, men den kunde ju gärna gå lite mindre hårt åt den mänskliga kroppen...

Vad ska man säga - allt har en viss tendens att lixom...sjunka, verkar det som. Och då kan jag ju ändå inte påstå att jag på något sätt känner mig lastgammal med mina 32 år, snarare tvärtom. Dessutom verkar den påverka alla andra på ett annat sätt än mig själv. Jag tycker generellt sätt att folk blir snyggare med åren. Lite linjer, några gråa hårstrån och sånt där ger snarare lite karaktär och är snyggt - MEN jag uppskattar inte tecknen på min egen kropp som något direkt utseendeförhöjande... Får jag på mig lite kläder så kan jag känna mig ganska nöjd med mig själv, om inte annat för att man med tiden har lärt sig hur man ska klä sig för att framhäva respektive dölja olika saker, men naken är det en annan historia.

Det knäppaste är väl att man ÄVEN om man vet att det är helt sjukt jämför sig med de 17-åriga modellerna på alla reklambilder (dessutom retuscherade till tusen). Jag är inte (så) korkad, jag fattar ju såklart att det inte är realistiskt att se ut så, men ändå verkar det inte riktigt fastna. Det är väl lite med en teflonpanna, antar jag. Ja, huvudet då, inte kroppen, den har inte många likheter med en stekpanna. Sen har vi ju hela tankesättet att man ska vara stolt över att det syns på kroppen att man fött barn, men allvarligt talat så hade jag hellre haft en kropp som Heidi Klum som fött 5 barn och ändå får gå på visning på Victorias Secret...

Min vikt är jag väl hyfsat vän med. Eller alltså, jag har inte lust att göra uppoffringen det skulle krävas för att gå ner en sisådär 5 kg till - det är helt enkelt inte värt ansträngningen. Dessutom ser jag ju lite skillnad nu när jag har tränat ett tag, känner mig frisk och stark och det ÄR ju viktigast. Fast det hindrar ju ändå inte mig från att bli lite smått förbannad på mig själv framför spegeln ibland (är nog både en argsint bilist och en argsint spegeltittare verkar det som).

Nåväl, imorgon tänker jag äta en extra bit choklad (eller tre), och förmodligen svära för mig själv ytterligare en gång framför spegeln. Men det är ok, för jag kan åtminstone göra det med lite självdistans och glimten i ögat ;-)

1½ års kontroll

Hämtade Lukas både idag och igår från dagis, och han är så glad! Inte direkt för att se mig, han hälsar glatt och så, men han är glad för att han är där - han springer runt och vill visa mig saker och bara tjuter av glädje - det är HELT fantastiskt att se! Att den här lilla ungen skulle passa på dagis trodde jag ju redan innan, men jag hade nog inte vågat hoppas att det skulle bli så här bra!

Min älskade lille skit sitter och kvällsmyser med lite vindruvor framför bolibompa.

I morse, innan dagis, var det dags för 1½ års kollen på BVC, 10.5 kg vägde han, och var 84 cm lång (lite snålt tilltaget kändes det som, men skit samma). Han rörde inte en min när han fick vaccinet, han är inte alls lika smärtkänslig som Oliver. Däremot hade han tydligen kvar vätska i öronen sedan öroninflammationen, men det var visst normalt (såklart på BVC), men vi skulle gå och kolla upp det om 3 månader så det har försvunnit av sig självt. Dessutom hörde läkaren ett blåsljud, men hon var nästan 100 på att det var pga hans förkylning, han har inga andra symptom på hjärtproblem och de har aldrig hört något innan, så jag är inte så orolig, men det ska ändå kollas upp det med.

En av frågorna på BVC handlar ju om om barnet kan bygga med klossar, och jag är inte alls partisk och stolt förälder när jag säger att han är skitduktig på det! (han har byggt tornet helt själv)

Såklart brorsan bygger kanonfint med! Det är kul att se när det kan leka lite tillsammans en stund, innan den ena eller andra får ett frispel.

Det känns ensamt

Det är nästan så jag inte vågar skriva det, för att inte jinxa det, men inskolningen av Lukas har gått ofantligt bra *ta i trä, kasta salt över axeln, snurra tre varv och vad mer man nu kan göra*. Som sagt så är ju han och Oliver olika, och förra veckan var det ju inskolning för hela slanten för honom och maken. Det gick jättebra, efter en stunds blyghet (från 30 minuter första dagen till 5 minuter andra, och sedan typ 2 minuter) så knatar han runt bland de andra barnen som om han aldrig gjort något annat.

Det är klart det blir skillnad med, han är ju mer van vid att ha fler barn runt sig än Oliver var, eftersom Oliver och hans kompisar ofta är hemma hos oss och leker, men vi trodde nog ändå inte att det skulle gå SÅ bra. Sen kommer det ju säkert bakslag förr eller senare, men det får vi ju handskas med DÅ.



NÄR i hela friden blev du så stor att du ska börja på dagis???

Idag var första gången jag lämnade - Tobbe börjar jobba idag efter dryga 7 månaders föräldraledighet - så vi var båda med och lämnade varsitt barn. Det är skönt att man känner sig "hemma" på dagiset sedan Oliver gick på den avdelningen (Månen) och det är fascinerande att se den lilla, lilla plutten gå runt bland de andra barnen alldeles själv. Han är minst på avdelningen, och ganska många är lite större, uppåt tre år, men han är ju som sagt van vid större barn, så det går nog bra. I fredags, när han skulle sova första gången, sov han längst av alla barn (!) så när han sovit i två timmar fick maken gå in och börja väcka honom - inga trygghetsproblem hos den pojken inte! =)

Däremot har jag ändå en liten klump i magen idag, som sagt så var det ju första gången JAG lämnade honom. Skulle egentligen varit föräldraledig tom onsdag, men eftersom det gått så bra så är även jag på jobbet idag, även om det blir en lite kortare dag än det blir sedan... Egentligen borde det ju inte vara någon skillnad för mig som jobbat ett bra tag - men det är inte samma sak att han är hos maken som att han är på dagis såklart, så det känns allt lite tomt i hjärtat idag.

Mina barn, andras ungar

Vi har ett litet bekymmer, som jag gärna vill hantera innan det blir ett stort bekymmer (även om det kanske inte skulle bli det). Vi har ganska många barn som är lika gamla som Oliver här omkring, så det finns alltid gott om lekkamrater, vilket är jättebra. Däremot finns det ett barn som är... besvärligt, ur min synvinkel. Han ska alltid skryta "jag har mycket mer saker än dig, jag springer snabbare än dig, jag är bättre än dig" och är dessutom lite småbråkig rent fysiskt - och båda de här egenskaperna saknar Oliver helt (speciellt det fysiska, han har ALDRIG gjort någon illa).

Det påverkar ju såklart honom, han vill ju ibland leka med "kompisen" eftersom han ju har såååå många fler leksaker (enligt han själv i alla fall, och Oliver har nog inte listat ut skillnaden än), men ofta slutar det med att han kommer hem ledsen eftersom "kompisen" säger något dumt eller slåss. Det hände idag, Oliver kom hem storgråtandes eftersom "kompisen" slagit honom hårt i magen, och hela hjärtat knöt sig på mig. Jag tog med Oliver i handen och vi gick över till grannen för att prata med barnet. "Kompisen" berättar att han redan sagt förlåt och att de inte förstod varför Oliver gick iväg, så jag förmanar att de inte någonsin får slåss (såklart??!!?) och frågar Oliver om han vill vara med och leka igen - men det vill han ju såklart inte.

Men alltså - hur hanterar man det här? Jag vill inte göra en ALLTför stor grej av det inför Oliver, men jag vill ju ändå visa att det inte är ok, att han inte behöver acceptera ett sådant beteende av NÅGON. Har dessutom försökt förklara att det kanske inte alltid stämmer, det "kompisen" säger, vilket är svårt, för han förstår inte riktigt vad en lögn är än.

Hjälp???

Ögongodis

*ett extremt ytligt inlägg*

Hemma tittar vi väldigt sällan på "vanlig" tv, utan oftast blir det serier eller filmer (det enda direkta undantaget just nu är På Spåret (AKA HerregudVadViKännsGamlaNu). Favoritserien för tillfället är Dexter (läs mer här om vad den handlar om), en helt sjukt bra serie faktiskt. Förutom att innehållet och introt (åh herregud, snyggt intro) är jättebra så kan man ju dessutom titta lite på Dexter själv (Michael C. Hall) - egentligen är han väl inte skitsnygg MEN han har såååå fina armar...

Går att se lite, även om han har tröja på sig...

Just armar är nog det jag tittar på mest, snygga underarmar är helt klart sexig! Annars är det ganska kul det där - vilka skådisar tex man tycker är snygga/sexiga. Här på jobbet är det stora variationer och vi har låååångt ifrån samma smak, vilket är rätt intressant egentligen - det bevisar ju lite tesen att alla är snygga för någon ;-) Förutom armar så skulle jag nog vilja säga att själva karaktären en skådis spelar kan göra honom attraktiv med, tex Skarsgård när han är vampyr i True Blood (tycker inte alls han är snygg annars) eller Jonny Depp i Pirates (bästa karaktären någonsin). Tycker om när det är lite oborstat och med självdistans (extremt viktigt, att nån tar sig själv på för stort allvar är otroligt oattraktivt), och helst med en liten glimt i ögat med.

Vem tycker du är sexigast/snyggast?

Negativ energi?

Har funderat lite på en sak ett tag nu, det här att jag skriver eller pratar om träningen verkar ganska allmänt tas emot som något negativt. Men jag menar ju inte att någon är sämre än mig på något sätt för att de inte tränar, och jag pratar inte om det för att jag vill visa mig "duktig" heller. Däremot tycker jag att det är en fritidsaktivitet som är extremt rolig, och som jag blir glad och pigg av - något som gör att jag kanske blir lite överentusiastisk när jag berättar om det, men jag är nog likadan om jag tex berättar om någon god mat jag ätit.

Jag förstår ju att långt ifrån alla delar mitt intresse, men å andra sidan kan JAG gärna lyssna på när någon berättar om något de gjort och tyckt varit roligt? Kan man inte bara vara glad för att jag tycker att det är roligt? Försöker faktiskt nu i möjligaste mån (förutom här i bloggen då som ändå är MIN) inte prata så mycket om det, även om det blir lite ändå. Ganska tråkigt faktiskt...

Jag älskar att vara entusiastisk inför mat, resor, afterwork, shopping eller vad det än må vara, men jag blir rent allmänt ledsen när många människor gärna ska prata ner allt. Kan man inte få välja att vara lite blåögd och se fram emot tex en resa utan att tänka på bökiga eller jobbiga saker hela tiden, utan bara få längta? Det känns ibland som man när man var liten och längtade efter julen - tänk om någon då sagt att "tomten finns inte, och du kommer ändå inte få det du önskar dig"? Då hade ju hela väntan och längtan försvunnit... Det är ju inte så att jag är superkorkad, jag VET ju att det mesta har negativa sidor och problem, men att få längta efter något ger mig ofta lika mycket som själva händelsen gör sedan - och jag har absolut inga problem att handskas med problemen när de väl uppstår, utan att låta det förstöra händelsen (i de flesta fall i alla fall). Då har jag större problem med att handskas med att folk vill "ta ner en på jorden" och som dämpar drömmar...

Nyårslöften och annat

Ja alltså, JAG har inte avgett några löften, som jag sagt tidigare, men det drar ju ändå alltid fram någon slags nystarts-vind över de flesta så här års. Här på jobbet är det ett par stycken som ska börja träna, det är oftast nån som vill bli av med några kilon, och även om Beach 2012 känns avlägset (inte för att det är långt fram utan för att man har fått barn och dessutom inte är 20 längre) så får man ändå lust att lixom "fixa till sig" lite.

Däremot känner jag att jag redan landat i en bra kost för min egen del - med grunden från LCHF (mycket fullfettsprodukter och lite kolhydrater), blandat med GI (de kolhydrater jag faktiskt äter vill jag ska vara av bra kvalitet) och så lite lagom fusk, eftersom jag ju tränar med. Det känns som en hållbar kosthållning för resten av livet, vitt bröd, pasta och ris (ok, undantaget sushi) kan jag leva utan att sakna.

Det KAN eventuellt vara första gången i mitt vuxna liv som jag känner att jag har en ganska bra balans, vilket känns GRYMT skönt! Jag VILL inte äta godis och andra tråkiga onyttigheter, och jag VILL träna - perfekt! Sedan är jag ju fortfarande gourmét och gourmand så lite lyxiga efterätter och en massa god mat blir det ju ändå, men jag avstår ju inte från något jag verkligen vill ha!

Shit, nu blev det lite pretto igen, men för att avrunda det hela så kanske man kan säga att det är på grund av min aktningsvärda ålder (32 år) jag har hittat balansen...? ;-)

PS, lovar att nästa inlägg ska vara helt pretto-löst!

Konstiga känslor

I torsdags förra veckan började träningen igen - för min del har det varit ett uppehåll på nästan fyra veckor eftersom jag varit sjuk och det har varit jullov. MEN som jag längtat! Det är en konstig känsla för nån som är så bekväm (=lat) som jag... Fast hade jag inte längtat så hade jag nog gått ändå i och för sig, efter det här uppehållet har jag såååå ont i axlarna och nacken (vilket i sin tur ger huvudvärk), det är helt enkelt till en viss del ren överlevnadsinstinkt - ska jag må bra så måste jag träna, åtminstone med ett kontorsjobb.

Den andra konstiga känslan inföll sig när jag kom till träningen i torsdags - nu är det ju den avancerade gruppen jag går i - och man känner sig otroligt liten och "underlägsen" (inte så att någon annan känner sig överlägsen, men de är ju så duktiga och vältränade!). Man blir lite ödmjuk av att se hur mycket det finns kvar att lära sig, om inte annat... Därför är det väl tur att det är dags i kväll igen - nu kan man ju bara bli bättre!

80-tals dessert?

Kom precis på att jag kanske skulle lägga ut receptet på en av mina favoritefterätter ( i all enkelhet ), har just ätit en skål nämligen... ;-) Fast nu har ju träningen kommit igång, så det känns helt ok ändå! Tror det är ett 80-tals recept, men i vilket fall är det en höjdare när man varken har ork eller lust att göra något mer avancerat:

Päron i kolasås
4 dl grädde
0.5 dl socker (gärna muscovadosocker eller farinsocker)
1 msk sirap

Koka upp och låt sen puttra i ca 20 minuter. Häll över rumsvarma, konserverade päronhalvor.

Älskar den milda, inte alltför söta kolasåsen ihop med ett lite syrligare päron!

Parterapi på hög nivå

Det var absolut inte fel med en långhelg efter den skruttiga julledigheten må jag säga! Alla höll sig hyfsat friska, Oliver har fått åka lite skridskor och båda barnen har varit en sväng hos mormor och morfar lördag till söndag, vilket gav mig och maken den fantastiskt lyxiga möjligheten till en helkväll!

Det kändes makalöst skönt att veta att vi faktiskt kunde vara uppe sent, utan att behöva tänka på att barnen vaknar vid 6 som vanligt, och till och med få sova ut på söndagsmorgonen! Vi började kvällen med varsin drink hemmavid, och hann faktiskt med att spela tillsammans en stund innan vi tog bussen ner till Studion. Grymt god mat, det var jordärtskocksoppa med pilgrimsmussla till förrätt, confiterad anka till varmrätt och Tobbe (som hade lite mer plats i magen än mig) tog en god efterätt när jag avslutade med en irish coffee. En flaska gott rödvin till toppade det hela, och vi satt och pratade huuuuur mycket som helst om allt och inget! Det är så sällan man orkar/hinner prata ordentligt annars, det blir mycket "vardagsruljans" mest, så det kändes som bomull för själen att få lite tid med bara varandra. Vi var inte hemma förrän strax innan tolv (jag som brukar somna vid nio) men i och med att vi ändå skulle få sova ut så spelade vi lite till innan det var sängdags =)

En sak som vi pratade om som är lite intressant ändå är just att vi gärna VILL göra saker tillsammans, att vi gärna väljer varandras sällskap och umgås. Ganska självklart - tycker vi - men alla verkar inte ha det likadant. Struntar ju högaktningsfullt i vad alla gör i sina förhållanden, men det är ändå intressant att försöka förstå hur folk tänker när det skiljer sig mycket från ens eget synsätt - rätt eller fel spelar ingen roll. Visst, det är jätteskönt att göra saker själv, eller med andra kompisar, men om jag inte får umgås med maken så blir jag ledsen helt enkelt.

Från det ena till det andra så måste jag bara slänga med en bild på Lukas, han tycker väldigt mycket om att stå inne på sin lilla pall i sitt rum och leka med mitt gamla dockskåp, och det är väldigt, väldigt sött!

Det går lite hårt åt möblemanget visserligen, det är inte många stolar och bord som har alla benen kvar. Men skit samma, huvudsaken är att nån leker med det!

 

Ett delikat problem

Jag och maken bytte inga julklappar med varandra i år, utan vi bestämde istället oss för att vi skulle gå ut och äta tillsammans istället, något vi (semester exkluderat) kanske gör 2-3 gånger per år, så det är något vi verkligen uppskattar!

Nu har jag bokat barnvakt (mormor och morfar) till på lördag, men så kom jag till det roliga problemet att välja restaurang... För min del ger det nästan lite samma känsla som man får när man ska välja semestermål - att surfa runt och titta och läsa och drömma ger en lyckokänsla bara det. Den här underbara förväntan och planeringen är sååå underbart. Lite knäppt när det "bara" gäller att gå ut och äta, men men, jag är lite knäpp och vid det här laget vet de flesta att jag är otroligt förtjust i god mat.

Ett val som däremot är svårare (och likväl lite av ett lyxproblem) är att välja vad sjutton vi ska göra med denna långhelg??? Egentligen skulle vi vilja kompensera barnen för det inte så lyckade jullovet när vi i stort sett bara var hemma och tog hand om stackars Lukas, men frågan är om vi vågar ta med båda snörvelpellarna till Skövde och bada på söndag, eller om de är för förkylda...? Annars finns det banne mig inte mycket att ta sig för, vad jag kommer på i alla fall - i morgon förmiddag blir det nog en liten tripp till skridskobanan med Oliver, men det tar ju max en timme, och är inte jättekul för Lukas. Hade det varit Vinter kunde man ju åkt både skidor och pulka, men det går ju såklart inte nu, och MonkeyTown åker jag inte till i kräksjuketider...

Jag tar tacksamt emot tips och åsikter på både barnaktiviteter och restauranger, tack snälla!

Slutet på en era...

...och början på en ny.

Och nej, det är inte en felskrivning att det är rean som är slut, utan det jag syftar på är det galet konstiga att Lukas faktiskt ska börja på dagis i morgon?!?! Han har frisknat till rätt så hyfsat, det vände väl egentligen igår och då började han äta igen och öroninflammationen var helt klart över. Däremot är han (och Oliver) fortfarande väldigt hostiga, men Olivers har hållt i sig i ungefär en månad nu så ska vi vänta på att det går över helt så kommer vi stå utan inkomst och det går bara inte. Sen är det ju bara två timmar både onsdag och torsdag, så det ska nog inte vara några problem av hälsoskäl i alla fall.

Tog ett kort av Lukas när han var som sjukast. Jag tyckte så fruktansvärt synd om honom, och så orolig som jag var för honom har jag nog aldrig varit innan överhuvudtaget. Och då var det ändå inget "allvarligt", jag tänker lite på alla föräldrar vars barn är allvarligt sjuka - ni har mitt fulla medlidande!

Så trots att det är OÄNDLIGT skönt att han börjar bli frisk, så känns det helt overkligt, jag var ju nyss gravid - hur i hela friden blev han så stor att han ska börja på dagis? Hur bra dagis än är så tycker jag att det känns oerhört sorgligt att lämna över det här lilla livet i någon annans händer en sån stor del av dagen - jag vill ju att det ska vara JAG som hör när det kommer nya ord och att det är JAG som ser när han lär sig nya saker, och det svider i hjärtat när man inser att det inte blir så. Jag tror att det är bra att det till största delen är maken som ska sköta inskolningen, han tar det hela mycket bättre än mig, jag ska ev. bara ta några dagar i slutet av inskolningen.

NU ska jag gå och lägga mig (klockan är inte ens nio), men jag har fortfarande inte fått sova en hel natt på över en vecka (vilket inte är någon tid alls om man tänker på när man har en bebis, men att ligga och vara orolig hela tiden är VERKLIGEN inte att rekommendera) så jag är helt slut. Önska min lilla plutt lycka till imorgon!!!

Nytt år

2012. Undrar vad det blir av det här året? Precis som jag alltid är väldigt glad och optimistisk varje morgon inför vad dagen kan erbjuda (ok, normalt har visserligen den inställningen försvunnit lagom till frukost på jobbet vid halv tio) så är jag oftast optimistisk när det blir ett nytt år. Och även om avslutningen på det förra året nog var den sämsta jag varit med om, och jag rent ut sagt känner mig som ett utsketet äpplamos (citat: min far) så har jag ändå förhoppningar om året.

Inga direkt utpekade förhoppningar däremot, jag har en liten förhoppning om att jag kommer bli mer vältränad, men det är inget nyårslöfte utan mer ett resultat av rolig träning (om vi nu får ihop alla tider när vi nu ska börja jobba båda två). Jag hoppas även på en bra semester i april, även om jag VET att jag alltid har otur med vädret. Jag hoppas att vi ska kunna bygga ut vårt hus (har inte fått några offerter än, så den önskningen kan ev. stanna på planeringsstadiet redan) och att jag får en fast anställning. Så - på det stora hela är jag hoppfull. I ett kort perspektiv hoppas jag att Lukas blir frisk och att sedan inskolningen går bra förstås. Den får vi förresten skjuta på lite, han mår visserligen sakta men säkert bättre, men han är inte feberfri än och har precis börjat äta lite (min jordärtskockssoppa slank det faktiskt ner en stor skål av till min stora glädje!) så vi får nog avvakta ett par dagar tills han har ett bättre allmäntillstånd.

Det jobbiga med det (förutom det uppenbart jobbiga med att han är sjuk då) är att vi har PRECIS så många föräldradagar att vi skulle kunna skola in honom - så om vi skjuter på allt så kan vi stå utan pengar för de dagarna =/ Men det är inte så mycket att välja på.

Helt otroligt vad de växer småfisarna, så här liten var Lukas förra nyårsafton!

MEN det var inte det jag skulle prata om, utan det nya året ju! Jag hoppas att ni alla hade en trevlig nyårsafton och att ni har många bra förhoppningar om det nya året! (sluta G, jag får vara lite pretto, det är ju nytt år)