Tack!!!

Det verkar ju inte ha undgått någon som känner mig att det har varit något av en jobbig vecka förra veckan. Jobbsituationen är ju bara tillfälligt löst, men trots det känns det ändå så väldigt mycket bättre - men det är inte jobbets förtjänst, det är er!

Jag känner mig tämligen förvånad och ödmjuk inför allt det stöd jag har fått. Det låter ju ungefär som om jag inte tror bättre om er än så, men det är inte alls så jag menar, hur sjutton ska jag förklara det här nu då...? Jag förväntade mig nog bara inte mer intresse än ett lite mer hastigt känt medlidande eller så, fasen, hur jag än säger det här låter det ändå som låga tankar om er, men jag menar det inte så. Det beror troligtvis på att jag kanske oftast inte visar att jag mår dåligt av någon anledning, och då är det såklart svårt att visa stöd. I alla fall, jag har fått HUR mycket stöd och uppmuntran som helst, från jobbarkompisar, gamla vänner och till och med från träningskompisar, och jag önskar verkligen att jag kunde tacka alla på ett vettigt sätt! Tack, ni anar inte hur mycket det har betytt!