Det finns ju inga kantbitar!

Nu är ju vardagen i full fart, och det är dags att lägga det jäkla vardagspusslet igen, det där som består av bitar från fyra olika pussel, i olika storlek, som ska pusslas i fem dimensioner...

Av någon anledning så har våra båda barn aktiviteter som till största del ska utövas så långt från hemmet som möjligt, verkar det som. Det är simskola på Rosenlund (tvärs igenom hela stan i rusningstid), friidrott på Råslätt (samma tid som simskolan, söder om stan) på tisdagar, dessutom typ samma tid, det är klättring på Racketcentrum på söndagar (japp, genom hela stan igen) och det är fotboll på Mariebo - den enda sporten inom cykelavstånd. Därtill vill ju gärna jag hinna med åtminstone ett enda kvällspass med typ yoga för att inte stelna till helt, och så har vi ju lördagsrutinen med träning och fika med.

Sen ska det ju såklart göras läxor, lagas mat, städas hemma och en massa annat med såklart.

Det är många omgångar simskola man suttit med på genom åren,
nu är det ju Lukas tur, klart han ska lära sig med!

Det här är ju inte på något sätt värre än för andra, men det blir ibland lite bökigt i och med att vi bara har en bil. Jag tänker lite att de svåraste åren är nu och kanske runt fem till åtta år framåt, innan de blir så stora att de kan ta sig till och från träningar (åtminstone ibland) själva. Och jag vill ju verkligen att mina barn ska tycka att det är roligt med aktiviteter, att det ska vara självklart att röra sig, stor som liten, för att inte få det inbyggda motståndet i sig som jag själv haft (och ibland fortfarande har).

Så, vi pusslar (som alla andra), och försöker ändå ha trevligt så gott det går. Jag tänker lite att jag ju måste dra ner på kraven någonstans för att inte bli helt uppstressad, så det blir nog hemmet som tar värsta smällen nu. Å andra sidan är vi inte hemma och skitar ner lika mycket... Den största utmaningen blir att få till vardagen runt maten, att få tid att laga mat och handla, så att vi får i barnen (och oss själva) bra mat så alla orkar med!