En annan typ av guld

Häromdagen var min man (som fått någon form av huslighetsryck nu när han är pappaledig) ute och letade kantareller, och hittade väl ungefär en knapp liter - stor lycka för oss som aldrig hittar mer än max 1 liter åt gången. Jag när ett litet korn av avsky för folk som minsann går ut i skogen lite hipp som happ och bara hittar "ett stort gult fält" med kantareller, så mycket att man fyller en hel ICA-kasse... Men men. I alla fall fick jag för mig att jag kanske skulle dryga ut kantarellerna (vi skulle inte äta dem förrän igår. Det hade INGET att göra med att jag hade somnat en halvtimme innan han var tillbaka med svampen i förrgår) så jag tog med mig Oliver ut i skogen för att leta.

Och herregud, den pojken pratar. Alltså, det gör han ju jämt, och det är trevligt men jobbigt, men det blev väldans påtagligt när det bara var han man hörde i skogen. HELA tiden. "mamma, här är en svamp (nåt giftigt brunaktigt)", "mamma, får jag gå först nu", "mamma, var är du någonstans?" (det sistnämnda var när jag försökte hämta andan bakom en gran för att inte förlora förståndet). Men på det stora hela var det väldigt mysigt, förutom att jag hittade typ 4 kantareller.

Åh, på tal om saker Oliver säger, häromdagen var han väldigt söt när han deklarerade: "mamma, när jag blir stor och gifter mig med Maja (grannflickan, lika gammal), då ska jag ta och köpa mig en moped". Men vid det laget hade jag ju hoppats att han var så välbärgad att han skulle försörja sina gamla föräldrar med, så man får väl hoppas att det åtminstone blir en fin moped ;-)