En soppa värdig Sigmund Freud

Känner redan innan jag börjar skriva det här inlägget att det nog kommer bli lite osammanhängande och rörigt, men eftersom det hjälper MIG att få ordning på huvudet genom att blogga så får det väl bli så då. Den här hösten har mestadels bjudit på ganska ytliga inlägg, eftersom det har varit en massa saker i mitt huvud som jag inte vill, eller tänker, dela med mig av, men jag har ett återkommande problem. 

Jag tänker för mycket. 

Det låter ju pretto och ganska bra egentligen, men det ställer till det för mig. För samtidigt som jag faktiskt vet vem jag själv är och vill vara så överanalyserar jag hela tiden hur ANDRA tänker att jag är - dessutom är det ju oerhört osexigt och ganska jobbigt med folk som vill ha bekräftelse hela tiden så jag tänker hela tiden på att jag inte vill visa det. Att vilja att andra tycker om en är ju en grundläggande del i mänskligheten, så det är inte särskilt unikt, men det blir vansinnigt dumt när man överanalyserar saker in absurdum...

I vissa fall funkar det bra, tex på kickboxingen, för dels gör det att jag vill bli bättre och lär mig nya saker hela tiden, och dels så får jag ju omedelbart feedback om jag INTE gör något bra (sitter jag här och skriver med en smärre fläskläpp och sår på näsan). Alltså - är jag "duktig" går det bra och är jag INTE det blir jag "straffad". Enkelt och konkret, tycker min hjärna. OM jag nu inte har en deppig period (som hela den här j-a hösten), när jag hela tiden dessutom försöker analysera om folk suckar över att de "måste" sparras med mig när det är min tur, om de tycker att jag borde lära mig snabbare, eller helt enkelt inte borde vara där och ta upp deras tid. Ja ni hör ju.... Samtidigt är jag medveten om ATT jag gör det här, så jag försöker tänka bort det - det går jättebra när jag mår toppen för då kan man trycka ner den där lilla rösten till en liten viskning. 

Ganska ofta kör jag med varianten "fake it 'til you make it" och låtsas helt enkelt, men ibland går det som sagt inte. När jag börjar överanalysera saker brukar jag dessutom oftast bli tyst och dra mig tillbaka lite, det är ju säkrare så eftersom jag kanske inte "stör" någon annan då. 

Har funderat lite (nä, såklart har jag funderat alldeles för mycket på det, jag säger ju det) på varför det är så här, och två saker tror jag har påverkat mig rätt mycket. Dels en sak från skoltiden som bara låter meningslös om jag försöker återberätta den, men sen har en liten större händelse på senare tid gjort att jag känner att jag inte är intressant för någon annan såvida jag inte beter mig "perfekt", en grej som har orsakat höstens analytiska sinnelag när det gäller andras värderingar. 

Kort sagt (hahaha, jag skojar bara, det här har varit jättelångt) så känner jag att jag är riktigt jävla kass på att ha relationer med människor, så jag försöker hålla mig undan, helt enkelt, och alltså blir även blogginläggen ganska ytliga och kanske inte så intressanta. 

Frågor på det?