Prestationsångest

Idag lyckades jag avhålla mig från att dra på mig fler småskador på träningen, åtminstone fysiskt... Mentalt däremot gick det sämre.

På träningen idag var det bara sparkar som gällde (ja det heter ju KICKboxing så man kunde ju tro att jag skulle komma ihåg det) och jag är SÅ dålig på det! Mina höfter låser sig och tekniken är usel, så allt kändes bara skit när jag gick därifrån... Dessutom får jag en komplett irrationell känsla av att jag vill förklara mig för alla (som högaktningsfullt skiter i vilket eftersom alla är koncentrerade på sig själva) att det är fel på mina höfter, för i mitt huvud så sitter en känsla stenhårt fast - ingen tycker om dig om du är dålig på något!

Jag fattar ju, med hjärnan, att det inte är så, men likväl är det så jag känner. Vet egentligen inte varför, har ju alltid haft världens bästa stöd hemifrån, men så är det ändå. Det finns egentligen bara EN människa som jag kan vara "dålig" inför utan att känna så, och det är maken (tack för det, kära man, som visserligen aldrig läser bloggen ;-).

MEN jag ska inte ge upp (som jag spontant kände för) utan jag ska fortsätta, kanske går det ändå. Vet faktiskt inte riktigt vad det beror på att höfterna strular, men de har de gjort sen jag var tonåring så inte lär det väl sluta nu ;-)

Nåväl, nu ska jag äta keso med grädde och en clementin (frukt i måttliga mängder äter jag trots lchf, jag kan bara inte vara utan) och sen tänker jag lägga mig och tycka synd om mig själv en stund. Imorgon kommer förmodligen allt kännas bättre, och dessutom är det ju fredag! =)