Svårast av allt

Den här veckan har varit pest och pina, åtminstone ur familjesynvinkel. Jag och barnen har bråkat med varandra och sinsemellan precis hela veckan, och vi har nog alla varit ungefär lika gnälliga, lättirriterade och frustrerade misstänker jag.Alltså har varje dag påbörjats med en förhoppning om en bra dag, men från frukosten och framåt har det bara gått utför. Ungarna retas med varandra, jag skäller, nån är dum mot någon annan, jag skäller, någon gör något dumt (typ tar sönder saker som inte borde kunna gå sönder), jag skäller, barnen slåss, jag skäller. Ja ni fattar. 

Och ändå, i samma sekund som man antingen kommer ut ur huset själv, eller när de somnar, så kommer OMEDELBART det dåliga samvetet. Jag borde inte ha tappat humöret så snabbt, det är säkert något annat jag missar, som att de behöver mer uppmärksamhet, jag lägger inte ner all min tid och energi på dem - jag är en dålig mamma. 

Med huvudet vet jag att jag förmodligen är en alldeles vanlig, medelbra mamma, men hjärtat säger inte riktigt samma sak. Jag försöker ändå att på något sätt hålla mig till den "sanning" eller princip som jag tycker passar mitt uppfostringssätt och tanke.

Min tanke är att jag vill ge mina barn all kärlek de behöver, men jag vill att de ska vara självständiga. Jag vill att de ska se att mamma och pappa har ett eget liv också, att vuxna har rätt till egentid och aktiviteter med för att må bra, men jag vill att de alltid ska känna att de får den tid och stöd de behöver.

SÅ VARFÖR ÄR DET SÅ JÄVLA SVÅRT DÅ?!?!

Jag får väl göra som jag gör varje kväll, lova mig själv att jag ska vara en lugn och pedagogisk mamma i morgon, med oändligt tålamod och tid för barnen - hela dagen. 

Troligt.