Ont i hjärtat

Jag tror att min mamma är arg på mig. Jag säger tror, för trots att vi pratar nästan varje dag så har vi helt klart kommunikationsproblem när det gäller lite allvarligare ämnen. Min gissning är att det är en blandning av att hon vill undanhålla saker som är jobbiga och att hon hela tiden tolkar de ev problem jag vill vädra som någon form av kritik mot hela hennes person snarare än något jag kanske vilja förklara eller be henne göra annorlunda. Som hennes dotter har jag ju därmed själv svårt att prata om jobbiga saker (sådan mor...) så följden blir någon form av martyrskap där vi båda känner oss kränkta och orättvist behandlade, trots att vi oftast inte ens har pratat om problemet i fråga...

Min gissning är att förutom att jag verkar ha förstört hela hennes världsbild genom att på ett (för mig) konstruktivt och förklarande sätt nämna en sak jag ville att hon skulle tänka på i relationen till barnen, jag och maken nu lägger allt för mycket tid på att träna. Det kan låta konstigt, men i hennes värld ger en förälder precis allt för barnen, medan jag tycket att det är viktigt att barnen ser att även vuxna har ett eget liv. Dessutom är vi väldigt måna om att barnen inte ska behöva lida för att vi tränar, så vi kompenserar med att lägga mindre tid på matlagning och städning snarare än att minska på tiden med barnen så mycket.

Rätt eller fel, hon är i alla fall ledsen, arg eller besviken på mig, och det känns jättejobbigt. Särskilt som jag inte vill ta upp problemet med henne eftersom hon säkert kommer reagera som sist, dvs att jag förstört typ hela hennes liv genom att kritisera henne :-(

Jag älskar ju mina föräldrar hur mycket som helst, så det här får mig minst sagt ur balans, och just nu känns allt jobbigt. Kanske inte "passar" att blogga om en sån här sak, men den påverkar mitt liv då mycket att det oxå vore konstigt att låta bli.