En stilla klagan

Det är en grej jag har funderat jättelänge på om jag ska skriva eller inte. Hur jag än formulerar mig så finns det alltid risk att någon oförtjänt skulle kunna ta åt sig eller misstolka det man skriver, men jag har ju ändå liksom kommit fram till att det är ganska terapeutiskt att skriva av sig saker, så jag gör väl ett försök.

Först vill jag bara säga att det här INTE är någon form av pik eller uppmaning till någon jag känner, jag är mycket medveten om att alla har egna liv, familjer, jobb, egna vänner, fritidsintressen, träning och andra aktiviteter som upptar all tid (och min med, det är ju lika mycket där det hänger).

Det är något som har legat och gnagt jättelänge nu, men jag har faktiskt inte kommit på vad det är förrän nu på senare tid. Jag saknar grymt mycket, vad ska man kalla det, fika-tid? Bästis-tid? Ni vet, när man var yngre och satt i timmar och diskuterade allt från allvarliga frågor om relationer och livets mening rent generellt till vad man köpt för nagellack senaste shoppingrundan. När man sitter och pratar med nån som känner en utan och innan, som man kan prata om ALLT med... Jag saknar det. Jättemycket.

Men det känns så "bortskämt" att klaga på något sådant, det låter som jag inte uppskattar familjemiddagar, play-dates med barn och deras föräldrar, AW med jobbet eller allt annat sånt där roligt, och det är inte sant - jag älskar verkligen allt det. Men det är ÄNDÅ något som jag känner att jag saknar och som gör mig lite ledsen. För det är ju ingen annans fel heller, jag har lika dåligt med tid jag.

Jaja, nu har jag fått det ur mig i alla fall, och som så ofta annars när man skriver ner något så ser det liksom så .. fjuttigt, ut. Det är svårt att få det som känns viktigt att SE viktigt ut. Men det känns inte som det skulle bli så jätteintressant inlägg om jag la ut texten om det på 4 A4 sidor heller...

Skrutt.