Dagen efter mitt lilla knäbesked så slog det mig att jag faktiskt inte får träna på två veckor (jag vet, dels kunde man ju tycka att man borde fattat det direkt, men det gick liksom inte riktigt in, och dels är ju egentligen inte två veckor särskilt lång tid) och jag blev helt knockad (ok, ofrivilligt ordskämt. Eller typ ofrivilligt i alla fall).
Jag blev jättenere och blev dessutom blev jag lite överrumplad av det eftersom det inte direkt är något jag borde reagera så värst på, det ska ganska mycket till innan jag blir nere alls faktiskt. Jag vet inte om det till en viss del beror på tabletterna jag fick, de gör mig lite yr och jag har väldigt svårt att koncentrera mig, för att inte tala om att minnet känns som det är 3 sekunder långt. Som nu, jag har fått läsa om inlägget flera gånger för att kunna skriva någon vettig fortsättning.... Sen kände jag mig ju oxå precis jätteladdad, jag hade kommit igång och börjat jogga och träningen gick riktigt bra så jag känner inte ALLS för att inte träna på två veckor.
Lite förbannad blir jag oxå på mig själv, för jag VET att det här är ju bara ett skitproblem!!! Fasiken, det är en lätt, liten knäskada som bara håller mig från träningen ett kort tag, varför i hela friden tar det då så hårt??
Suck... Ja som sagt, det blir nog inte så mycket mer sammanhängande än så här verkar det som. Åh förresten, som grädde på moset så har det oxå lagt sig ett tjockt lager grädde (snö) på mitt mos (trädgården) som inte gör det hela bättre. Mina penséer ser minst sagt döda ut och vart tog våren vägen? I någon form av protest så har vi varit inne hela dagen, jag och Oliver har målat påskägg och maken har försökt se till att Lukas inte har kastat sönder dem.
Nåväl, Glad Påsk på er allihop, och sol i sinne och allt annat sånt bjäfs... ;-)
 |
| Lite blandad kompott här. Jag kanske hade lite väl roligt, så jag fortsatte en liten stund efter att oliver slutat. Ni får väl gissa vilka som är vilka.... ;-) |
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar