Vi hade i alla fall tur med vädret

Tja, det känns åtminstone så.

(Den här semesterberättelsen är lite detaljerad, mest för min egen skull med tanke på vilket guldfiskminne jag verkar ha ibland)

Förra lördagen bar det iväg mot landvetter för att ta flyget till Gran Canaria, väskorna var packade sedan ett par dagar tillbaka (jag älskar att packa eftersom det innebär att man ska ut och resa. Packa UPP däremot, det är en helt annan femma) och vi åkte hemifrån strax efter 05.00 på morgonen. Flygresan gick faktiskt riktigt bra, som vi gissat var det inga som helst problem med Oliver eftersom han hade med sig sitt Nintendo, men vi fick väl jobba lite mer med Lukas som blev lite trött och rastlös, men det var ändå inte så farligt. Vi åkte ju tillsammans med mina föräldrar och min bror, så vi hade ju lite hjälp dessutom.

Lite nyfiken är man ju när man flyger, så det är inte lätt att sitta still. 

Ja om man inte har ett Nintendo att fördriva tiden med då. Och om inte mamma och pappa lånar det . 

Efter 5½ timmes flygresa landade vi och tog bussen ut till vår destination - Parque Christobal i Playa del Ingles. Vi blev väldigt positivt överraskade över anläggningen, alla bungalows verkade ganska nyrenoverade och var jättefräscha, och själva parken var rymlig, grön och välskött. Poolerna såg lockande ut, det var ändå omkring 22 grader och vi kom ju i jeans, men det var lite småkyligt att bada, mest för att det blåste en del (jätteskönt när man inte var blöt däremot).

Gången bort mot restaurangen, visserligen baksidan av Bungalowsen men man ser ju i alla fall det viktigaste - den blå himlen!

Vi hann väl ungefär kasta in väskorna i vårt lilla "hus" (inte så litet heller förresten) innan det blev ett dopp med barnen, mycket mycket uppskattat, men de blev fort kalla pga vinden. Nåväl, vi gjorde oss iordning och gick till  veckans första middagsbuffé. Man kan väl säga att maten under veckan var helt ok, men ingen kulinarisk upplevelse. Det fanns ganska mycket att välja på och allt var väl tillagat, men det var lite "tråkig" ibland med ungefär samma buffé hela tiden och i princip all mat var väldigt mild, jag saknade lite hetta (och fick typ vitlöksabstinens, gud vad jag saknade vitlök). Ganska ok efterättsbuffé, bäst var den förvånansvärt goda glassen med flamberad frukt och så de färska melonerna. Skönt i alla fall att barnen kunde få vad de ville för mat, och massor med glass, och man behövde inte oroa sig för att de stojade runt lite när det ändå var mest barnfamiljer där.

Maken framför mina föräldrars bungalow. Det är visst lite ljust =)

Någonstans under dag 2 gick det däremot åt skogen, vi trodde att Oliver bara var restrött, men när han somnat i en solstol mitt på dagen kände vi på honom och han hade nog uppemot 40 graders feber (blev mer eller mindre expert på att fastställa febertemp utan termometer när Lukas hade lunginflammation). Sen var han nästan helt borta i 3 eller 4 dagar, jättetrött, ledsen och febrig. Som tur var hade vi med ipren, och vi gjorde åt en hel flaska bara på Oliver... Nästa man som blev sjuk var morfar (eller ja alltså, min pappa), som fick feber, förkylning och halsont. Dagarna efter blev det min bror, därefter Lukas, sen maken och sist mormor som blev sjuka en efter en... (ja, ni läste rätt, JAG var den enda som inte blev sjuk. Kan dock inte påstå att jag känner mig direkt mycket piggare för det...)

En bild från första dagen, än så länge pigg och glad.

Värst var det däremot att Oliver blev sjuk, han var så jättehängig, och dessutom fick vi inte i honom någon mat på typ hela veckan, vilket gjorde att varje måltid blev mer eller mindre förstörd av allas försök att truga, locka, hota och skälla på honom (ja när han blev friskare då) för att få i honom åtminstone ett par pommes frites. Han åt inte mer än en enda skopa glass på hela veckan (och den åt han första dagen), ingen efterrätt, och inget annat vi lockade med hellre. Det förstörde faktiskt nästan hela veckan, han såg ut som ett blekt, blodlöst lik och ändå gick det inte att få i honom någon mat, det kändes hemskt =(

Lukas klarade sig bättre, trots att han blev sjuk med, dels åt han ju så energi fick han helt klart, men han är inte lika känslig heller. Han har däremot hostat så det låter som om lungorna ska flyga ut... stackars mina små barn!

Skönt att få vara ute i bara skjorts och t-shirt!

Alltså har vi fått göra små, korta utflykter och lämnat kvar de som var sjukast för dagen, och vi har nästan inte kunnat bada med barnen alls (sista dagen gjorde vi det ändå för då kändes Oliver rätt ok och vi hade nästan panik). Det blev korta tripper till stranden, till lite köpcentra och bara lite runt i grannskapet. Mina föräldrar, min bror och maken åkte till Las Palmas en dag, men det var tydligen ingen jättehöjdare. Gran Canaria som ö var jag inte så imponerad av, jag saknade grönska och framförallt saknade jag en trevlig strandpromenad, och dessutom lite lokal befolkning och lokala restauranger, det var nästan bara hotel överallt.

Vi firade min far lite, han fyller 60 år i år, men det blev inte som vi tänkt heller eftersom han som alla andra var sjuk. 

Stranden var jättefin, men ganska blåsig. Skönt om man solar, lite småjobbigt om man ska gräva i sanden, men det funkade bra ändå. Skulle kunna tänka mig en trip till Teneriffa någon annan gång, eller Mallorca igen, men just hit åker jag nog inte igen. Själva anläggningen finns förresten på Teneriffa med, och den skulle jag gärna bo på, fast med halvpension nästa gång i så fall så man får lite mer variation på maten.

Eftersom vi hade all-inclusive så ingick ju även all dricka och glass, men vi kom ju väldigt snabbt fram till att det inte var så roligt som det lät. Till exempel var "vinet" (rött, vin och rosé) helt odrickbart och de färdiga drinkarna man kunde beställa (caiprinha, sex on the beach, tequilia sunrise, pina colada - ja ni fattar) gjorda på nån form av färdig drinkmix och så vidrigt söta att en halv klunk gjorde att man ville kräkas. Däremot kom vi på att man kunde beställa ett glas vodka och sen blanda med tex sprite, eller gin och tonic som pojkarna drack. Efter maten funkade det bra med en irish coffee som efterätt, och även vad jag tror är nån lokal "likör" - honungsrom vilket var RIKTIGT gott med några isbitar i (lite som punsch fast inte lika söt). Den enda måltidsdrycken jag gillade var annars ölen - många hade säkert tyckt den var blaskig, men den ljusa och inte så beska ölen passar mig perfekt.

Min mamma, räddaren i nöden när barnen inte vill vara med. Jag tror att om de fick välja skulle båda mina barn tveklöst flytta till henne istället för att bo här, och jag klandrar dem inte...

Vi lyckades i alla fall hitta en hel del Desigual-butiker här och var, så min garderob har gått från 1 Desigual plagg till 8 eller 9 stycken tror jag! Dessutom firade vi ju våra födelsedagar där, så då fick jag en fin Lolaklänning och en Desigualkjol =) Så shopping och vädret hade vi tur med, det var faktiskt perfekt väder med sol de flesta dagarna och en lagom vind, men även de två dagarna det var lite mulet tog solen en del och det var skönt, så det kan jag inte gärna klaga på.

Min bror och maken fyndade en hel del i en stor Zara-butik, jag verkar däremot aldrig hitta något på deras tjej-avdelning. 

Att åka hem från den här semestern kändes jättejobbigt, just känslan av att barnen ju skulle ha badat och lekt hela dagarna, de skulle sprungit i havet och lekt i poolen, men det blev nästan ingenting av det. Det kändes som om de missat hela semestern och det var riktigt, riktigt tungt... Annars brukar det kännas rätt skönt att komma hem igen, men inte den här gången. Och verkligen inte när man kommer hem till 6 grader och ösregn... (det matchar iofs mitt humör).

Kontentan av den här semestern är att inget blev som det skulle, förutom vädret. Det är väl inget ovanligt att det inte går som planerat när man har semester, men inte riktigt på det här sättet... Jag är i alla fall mycket, mycket tröttare efter den här veckan än jag var när vi åkte iväg, nätterna har varit totalt upphackade av 2 sjuka barn som hostar, har ont i huvudet, fryser, är varma... Det enda jag längtat hem till har varit min säng, istället för den betongbänk vi sov på där.

Tobbe försökte förgäves att ta en bild från sista kvällen där jag inte såg så trött ut, och jag tror han tog 10 bilder eller så. Det här är den jag ser minst trött ut på, och det säger ju en del. (notera den snygga desigual-klänningen!)

God Natt!

(PS, inlägget är tidsinställt så att inte alla hinner läsa det nu ikväll utan jag hinner berätta lite själv i morgon med, enda nackdelen med att blogga har jag märkt)