Hopplöst läge?

Jag är, av en massa olika anledningar, inte riktigt mitt vanliga jag just nu. Rent mentalt känns det som jag går på 20% kapacitet och resterande 80% brottas med en massa saker jag inte riktigt hittar en lösning på. Men det var inte det jag tänkte prata om just nu, för det är inget jag tänker blogga om i vilket fall.

Däremot består en del av min frustration och nedstämdhet just nu på att jag inte är nöjd med mig själv - just för att kontrasten av att känna att jag orkade och var taggad på att träna, äta hälsosamt och göra andra roliga saker är väldigt stor mot hur jag kände i våras. Jag kände mig pigg, stark och glad. Just nu gör jag inte det. Träningen är tröööög och jag måste kämpa mig dig, vilket jag oftast har gjort, min 5:2 fasta vet ni ju redan hur det gick med (iofs av en bra anledning) och jag verkar liksom inte riktigt kunna ta tag i mig. Jag VET ju att jag mår mycket bättre om kroppen mår bra, men jag liksom orkar inte just nu.

Så jag släpar mig till gymmet, och jag pallrar mig till kickboxingen (fortfarande den roliga biten, mestadels), men jag bara ORKAR inte ta tag i kosten. Och det är så surt, för jag känner dels att jag inte får ut så mycket av träningen som jag skulle få av en bra kost, och sen är jag riktigt sur på mig själv för att jag inte kan gå ner de där ynka tre kilona jag känner att jag vill bli av med.

Så frågan är nu, hur kommer jag vidare??? Ska jag bara invänta lite mer motivation och vara lite mer förlåtande mot mig själv så länge? Eller borde jag kämpa mer och bita ihop - eller är det ens möjligt? Åh, det är såna skitproblem egentligen, men det gör ju inte att jag mår bättre heller direkt.

Skit, skit, skit.

Ett litet tillägg nu på morgonen. En del av träningsoviljan kan möjligen förklaras av att jag vaknade med världens huvudvärk och ont i halsen i dag....