Bäst att njuta så länge det varar!

Det är lite motsägelsefullt på ett sätt, ju mer vältränad jag blir desto mer ointressant är det att tex träna och äta rätt just för utseendets skull. Oftast är det ju kanske åtminstone till en viss del för utseendet man börjar, men nu känner jag mer att jag vill utmana mig själv - jag vill kunna springa snabbare/längre, jag vill bli starkare, jag vill bli bättre på kickboxing.

Ja, det är ju inte HELA sanningen, jag kör ju tex mitt "project ass", men det är liksom inte viktigt på samma sätt, jag står inte framför spegeln och suckar eller känner mig obekväm. Jag tror det här kan vara första gången i mitt vuxna liv som jag känner mig ganska tillfreds med hur jag ser ut, jag vet att vissa saker går inte att ändra på och det har jag accepterat, och att andra saker, som rumpan, går att ändra på själv.

Jag märker att jag blir lite entusiastisk i att få andra att träna med, men det grundar sig verkligen inte i någon illvilja eller tyckande att nån ser ut som de behöver träna, jag vill bara att folk jag tycker om ska må lika bra som jag gör nu. Det är lite som när man äter LCHF, men vill liksom gärna dela med sig av fördelarna med det till andra, just för att man mår så bra av det själv, förstår ni hur jag menar?

Och bara för att fira att jag känner mig bekväm i min kropp nu, så ska jag och mamma gå och göra våra fötter sommarfina idag - verkligen välbehövligt efter en lång vinter med fötterna i kängor och stövlar! Jag är tyvärr urkass på att ta mig tid med sånt, jag prioriterar helt enkelt inte det, men just när man ska börja använda öppna skor så blir det ju lite intressant igen ;-)

Den enda före-bild jag tänker visa på mina fötter ;-) Snart ska de bli
fria efter en lång vinter!