Barnen

Det här blir mestadels ett minnesinlägg om barnen, kanske inte så intressant för er andra.

Oliver
Drygt sex år gammal nu så ser vi inte så mycket av vår lilla "tonåring". Han trivs jättebra i sin förskoleklass, bästisen Alicia och han leker ihop varje dag där, och ibland hemma med. I princip varje ledig stund hemma från skolan spenderas med Lucas (en bit bort på gatan), de är i princip oskiljaktiga och leker oerhört bra!

Han kan både skriva och läsa, får ihop långa ord (femstaviga är inga problem) men får inte ihop det till meningar än. Han kan både stora och små bokstäver, och skriver riktigt fint, och med klart mer noggrannhet än han ritar ;-)

Han har lite tonårshumör just nu, och växlar mellan att få utbrott för att han vill vara stor, och få utbrott för han vill vara liten - inte lätt för honom! Men han är ju som han är, så utbrotten är små, och han är lätt att resonera med (efter en liten stund i alla fall). I morse var han världens sötaste när han stod och gjorde provade att le lite olika mot sin spegelbild - jag sa att han var världens finaste barn varpå han såklart svarar på barns underbara sätt att "ja visst är jag". Älskar deras okomplicerade inställning till sig själva och omvärlden!

Älskar att klättra, springa, leka, simma och spela bandy - vad som helst där man får vara sprallig och aktiv!

Lukas
Tre till sommaren är han helt klart en handfull just nu... Han har ju oändligt mycket mer och bestämd vilja än sin storebror, så här har vi väl en sisådär 5-6 stora utbrott i timmen. Mycket gnäll blir det med, när han inte får göra precis ALLT enligt sina egna knäppa nycker. Till skillnad mot storebror så är det extremt svårt att nå igenom så att man kan resonera med honom, han stänger helt enkelt ner och gör som han vill ändå - mycket irriterande och det blir mycket skrik åt honom när han tex slåss för 17:e gången. Samtidigt kan han vara världens mest charmerande och underbara lilla gullunge, han är väldigt kelig och gosig och ska gärna pussa och krama MYCKET (tror ni jag älskar det eller!!!!).

Han pratar ganska mycket, fast oftast i kortare meningar på 3-4 ord och inte alltid så jättetydligt. Det är som att han har minsann bestämt sig för hur HAN vill säga olika ord och saker (Va e ja? = Vad är det?) så det är bäst för oss att vi lär oss hans språk - inte tvärt om.

Minst lika sprallig som sin storebror, fast med 100 gr mer envishet!

Tillsammans
Roligaste och mysigast är det när man hinner umgås med dem var för sig - ihop KAN de ha jätteroligt korta stunder, men oftast är det nån som retas (Oliver), nån som slåss (Lukas) eller nån som vill ha den andres leksaker (båda) och det blir ett j*vla liv typ hela tiden.

På det stora hela har jag världens goaste, finaste barn, även om de (och jag) har sina stunder...