Jag känner mig lite lätt förbryllad, för med den första "vår" solen som torkat upp lite asfalt så har det kommit ett sug efter att ge sig ut och springa. Mycket mysko... Dessutom misstänker jag att det kommer från en viss selektiv demens - jag inbillar mig att jag ska sväva fram sådär snyggt och hurtigt med en svängande hästsvans (jag vet att mitt hår är superkort. Faktiskt. ), trots att jag EGENTLIGEN vet att jag efter 100 m kommer flåsa som en gravid flodhäst och vilja lägga mig ner och dö.
Det är väl lite som med typ det här att få barn, helt plötsligt får man sug efter en söt liten bebis att gosa med, och då har man glömt allt vad foglossning, vaknätter och kolik heter. Nej, jag är inte sugen på att skaffa barn, det var bara en jämförelse... ;-) Fick ju hälsa på en underbart söt liten 3-månaders bebis idag på min lunch"date", men jag har INTE hunnit glömma än och kommer eventuellt inte göra det de närmsta 15 åren eller så.
Undrar just om man ska försöka sig på en omgång i helgen ändå? Inte att skaffa barn då, men att ge sig ut och springa? För även om det säkert finns snö i spåren så måste jag ju erkänna att lite solvarm asfalt känns lite mer som man njuter av just försmaken av vår...
(hade tänkt lägga in nån trevlig bild här, men utan att sno en blir det svårt. Jag fattar inte riktigt heller hur andra bloggare gör, har de alltid med sig en polare som kan fota en de där första 50 metrarna medan man fortfarande ser fräsch ut, istället för genomsvettig, röd och mosig?)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar