Det känns som båda våra barn har lyckats tajma in varsin ordentlig trotsålder/utvecklingssprång - eller vad man nu vill kalla det - samtidigt. Inte jättesmidigt, dessutom får man ju inte vare sig tid, möjligheter eller tålamod till att hantera det så där bra som man skulle vilja.
Stackars Oliver har det inte lätt, han vet inte om han är stor eller liten... Han verkar känna sig lite osäker nu, och är dessvärre väldigt negativ till det mesta vi säger. Många sammanbrott med stora tårar blir det, över saker han aldrig reagerat på innan, även om vi försöker prata och förklara så mycket det går.
Lukas å andra sidan har VERKLIGEN hamnat i nån total trots, han säger bara precis tvärtemot till oss hela tiden, och allt är bara "nej, vill inte". Det finns liksom ingen egennytta i det heller, han säger det liksom även om han egentligen vill göra det som föreslås, men han har väl kommit på att han har en egen vilja att påverka med... Dessutom är han ju 1000 ggr mer envis och bestämd än storebror, så det här lär väl ta tid innan det ger sig. Det kvittar hur vi gör, vi kan ju inte lirka med honom hela tiden och vi kan absolut inte låta honom få som han vill jämt, men han verkar opåverkad av att tex få sitta på bänken (där han blir vansinnig om vi sätter honom) 23 ggr på en dag för att han slåss, kastar saker eller förstör något. Suck.
Någon som har några bra tips? Vet ju att detta som allt annat går över, och mellan sina utbrott är de som vanligt alldeles fantastiska, men vissa stunder känner man lite för att bara vända på klacken och lämna dem en stund...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar