Fasiken vad mycket saker det är man vill/bör/borde göra och vara hela tiden. Jag har konstant dåligt samvete tror jag.
Dåligt samvete för att jag inte ägnar mer "kvalitetstid" med barnen, för att jag inte leker med dem mer och är mer aktiv i deras utveckling. Jag borde nog vara med och pyssla, pussla, måla, leka, bygga och jaga dem mycket mer.
Dåligt samvete för att jag knappt lagar mat längre, jag borde se till att barnen får ordentlig hemlagad mat från grunden, inte halvfabrikat som köttbullar, korv och fiskpinnar så ofta. Dåligt samvete för att jag tar tid från barnen när jag lagar mat.
Dåligt samvete för att jag inte hinner sköta huset som jag vill, dammet hinner samlas i alldeles för stora högar i hörnen och det ligger leksaker överallt. Dåligt samvete för att när jag städar så hinner jag inte samtidigt leka med barnen.
Dåligt samvete för att jag inte är en bättre fru, jag borde vara mer engagerad och närvarande. Kåt, glad och tacksam kanske?
Dåligt samvete för att jag inte satsar allt på jobbet, för att jag inte jobbar över och inte gör mitt jobb ännu bättre. Dåligt samvete om jag jobbar över, för att barnen får gå längre på dagis/skola.
Dåligt samvete för vännerna jag knappt aldrig hinner träffa.
Dåligt samvete för mig själv, för att jag borde få snabbare och bättre resultat av träningen, för att jag verkar vara den enda i världen som inte kan springa, för att jag inte kan ha karaktär nog för att hålla mig ifrån onyttig mat, för att jag inte hänger med i de senaste modesvängarna, för att jag inte hänger med i alla nyheter, för att jag är fullkomligt ointresserad av politik och för att jag är så kass på att nätverka.
Borde, måste, vill, önskar, det finns hur mycket som helst jag skulle kunna lägga till på listan. Mycket hänger ju ihop med barnen, precis som man brukar säga så lever man med dåligt samvete så länge man har barn. Men, jag kan för det mesta leva med alla dessa måsten utan att låta dem ta över mitt liv, jag har nog trots allt en väldigt ödmjuk inställning ( nu för tiden ) till att det inte finns en enda möjlighet till att hinna göra alla ändå. Fast ibland blir det ändå lite mycket, man hamnar ur balans och helt plötsligt känns det som ett helt torn av "måsten" och "borden" rasar ner över en.
Och jag som aldrig varit bra på att bygga torn.
Läste nånstans att hjärnan har ett samlat intryck av alla man känner. Dvs en person lagar ekologisk mat från grunden varje dag, en annan renoverar, en är supersocial, en annan tränar varje dag, en satsar allt på karriären och en annan umgås med sina barn hela tiden. Men hjärnan lägger ihop allt det här och får oss att tro att alla hinner med allt det där i sina liv. Vilket såklart är omöjligt!
SvaraRaderaDet handlar egentligen bara om prioriteringar och det finns inget rätt och fel utan man gör det som funkar bäst i ens eget liv.
Ja, jag håller helt med. Teoretiskt sett i alla fall. I praktiken verkar min hjärna ignorera den kunskapen och får lite ångest med jämna mellanrum i alla fall! ;-)
SvaraRadera