Haha, ibland får man ju äta upp sina egna ord som förälder..
Igår simmade jag samtidigt som barnen hade simträning (Lukas och maken var borta vid den lilla barnbassängen), perfekt att få lite motion med ju, även om det inte direkt är så roligt att simma. Men men, jag hade i alla fall lovat att hjälpa Oliver om de skulle dyka, han tycker det är lite läskigt, så när jag simmat mina 1000 m så simmade jag bort till där simskolan var. Nu blev det inte dykning i går, utan de skulle upp och hoppa i hoppbassängen istället, så jag följde ju med dig.
Saken är den, att jag brukar försöka uppmuntra Oliver till att hoppa från 3:an, han gjorde det i somras men nu tycker han att det är läskigt, så jag försöker få honom att tycka att det är ingen stor grej (såklart han inte måste, men lite uppmuntran är ju aldrig fel). Men i går simmade jag ju med, så då kom han glatt med förslaget att jag kunde ju hoppa från 3:an istället... Och vad sjutton ska man säga då?!? Är inte sådär jätteglad i att hoppa från 3:an direkt, men det var ju bara till att le och nicka och se glad ut, trots att hjärnan säger att det här är ju skitdumt, inte f*n ska du hoppa från den här höjden ner i vatten... Hahaha, jaja, jag fick ju chansen att utmana mig lite och le samtidigt i alla fall ;-)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar