tisdag 11 januari 2011

Trött på bearnaise...

Insåg just en stor del i varför jag inte bloggat så mycket på sistone, det har varit så sjukt mycket runt omkring så jag har nog inte hört mina egna tankar ens. Men men, nu är maken på jobbet, Oliver på dagis (efter ett psykbryt modell större av mig, men det är en annan historia) och Lukas sover (ta i trä, det kommer nog inte vara länge...), och jag njuuuuuter av lugnet.

Med båda barnen är det alltid något på G, det blir aldrig tid att bara vara en liten stund, alltid är det någon som vill leka eller behöver hjälp på ett eller annat vis. Och hur charmigt det än kan vara så är det jobbigt med, alla är vi väl olika, men jag behöver verkligen lite lugn egentid för att funka som mamma, fru och Linda.

Jag bara måste prata om det här med LCHF igen. Alltså jag vet att jag har dålig karaktär och allt sådant (när det gäller mat i alla fall), men det här är bara inte roligt. Det är inte det att jag är så himlans sugen på något, men jag har insett att maten är det som gör att allt blir mycket roligare. Ta tex i går när jag bakade LCHF muffins - jag rev morötter och malde mandel - och någonstans mitt i baket kom jag på att jag kände mig lycklig och tillfreds för första gången sedan vi började dieten. Jag älskar helt enkelt att baka och laga mat, och när det begränsas så mycket som det gör med LCHF så tappar jag helt enkelt lusten - för allt. Kan förresten berätta att muffinsen blev skitäckliga, så det vara bara själva bakningen som gav något...

MEN - jag trivs inte med mig själv med mina extra gravidkilon heller, så det blir en kompromiss. Det blir LCHF veckan ut (om inget ändras så jag helt plötsligt vill fortsätta) och sedan fasar vi över mot GI istället, inte lika effektivt men väldigt mycket roligare. Då kan man baka lite, och äta GI-knäcke till frukost bland annat. Jag måste säga att jag beundrar folk som kör LCHF länge, jag är helt med på tanken bakom, och visst, du är aldrig hungrig och man får äta goda feta saker, men det är banne mig inte ROLIGT!

Ja inte är det det här "idealet" jag är ute efter, bara att bli av med den lilla degen runt midjan. Jag skulle utan problem kunna leva med ett par extrakilon, men jag trivs verkligen inte när de hamnar just runt magen. Kan man inte övertala fettet att flytta på sig, lite extra kurvor istället hade ju varit snyggt???

Det har känts rätt tungt rent allmänt på sistone, framför allt för att jag inte vet något om hur det blir för jobb, OM det blir något jobb, vart, hur mycket eller när. Det känns inget vidare när man inte kan planera för något eftersom framtida inkomster är så osäkra och det ligger hela tiden och skaver i bakhuvudet, dessutom kan man ju lägga till allmän vintertrötthet (känns fel att säga vinterdepression, för det är inte "riktig" depression även om allt känns lite ledsamt).

Så, nu undrar jag lite vad ni gör för att hålla humöret uppe, nu när storhelgerna är slut, snön är halvsmält och det är mörkt större delen av dygnet?

2 kommentarer :

  1. Anna i Mossahus =)11 januari 2011 kl. 12:55

    Jaadu... Säg det... Jag minns inte en tid då jag har vart lycklig, eller bara riktigt glad under en längre tid.. Bekymmer sitter och gnager på en hela tiden... Det tycks alltid vara nåt. Jobbigt är det. Men, det ordnar sig väl -det måste man tro=)

    SvaraRadera
  2. Jag brukar nog vara tvärtom, visserligen finns det alltid saker att oroa sig för, men det löser sig ju ändå för det mesta. Men just nu är det trögt som sagt, även om en del nog beror på sockerbrist ;-)

    SvaraRadera