Ett wienerbröd i vardera lår*

Jag har den senaste tiden gått runt med någon form av delvis uppgiven och delvis upprörd känsla av att liksom ha blivit lite ... lurad. Eller, det är inte riktigt rätt ord, "snuvad på konfekten" kanske stämmer bättre.

Det jag syftar på i just det här fallet är den totala oförmågan att äta det jag vill utan att det sätter sig direkt på kärlekshandtagen. Alltså jag lovar, fikar jag en lördag utan att kompensera för det så sitter tamejfan det jävla Wienerbrödet där i ungefär samma sekund. Jag har insett att det på något sätt måste hänga ihop med ålder, även om jag inte direkt känner mig lastgammal med mina 36 år ( fyller ju ändå inte 37 förrän första maj....) och även i viss mån kanske en lite halvtrasig ämnesomsättning.

En standardlunch, det är ju inte så
att jag svälter på något sätt. 

Jämför man med min "toppform" så har jag nu gått upp ca 8 kg. Men ok, jag jobbar stenhårt med att koppla om min hjärna så jag inte ska lägga så himla stor fokus på det, och det går ändå åt rätt håll tycker jag. Mitt mål nu är inte detsamma som 2014 utan bara en känsla av att det är "OK". Dock insåg jag efter julen att jag måste skärpa till mig ordentligt för att liksom inte "flyta ut", och därav skapade jag en enkel kostplan. Summa summarum så äter jag sedan 4 veckor tillbaka ca 1700 kcal varje dag varav minst 120-160 g är protein (vilket är ganska mycket när man väl ska äta det). Med tanke på hur pass mycket jag ändå tränar, och att den enda dagen jag gör någon utsvävning är på lördagar när jag inte är lika strikt med tex proteinintaget, men ändå absolut inte ballar ur helt, så måste jag säga att resultaten är... något deprimerande.

Jag tror att jag på något sätt har liksom börjat landa i att jag helt enkelt inte kommer kunna äta "som jag vill" utan att det har tämligen stora konsekvenser, vilket ju kanske egentligen är helt naturligt men som ändå känns oerhört motigt att ta till sig. Det är ju inte SÅ länge sen man var ung och kunde äta både pizza och fika tämligen ohämmat, då känns det ju lite surt att behöva vara så himlans pass strikt redan nu - jag är ju ändå bara 36 (ja, eller typ). Men men, bara för att jag har börjat inse att det verkar vara så landet ligger till nu för tiden så behöver jag ju inte gilla det.

Så, kära vänner, ni som liksom jag har funnit att den där bullen sätter sig direkt på låren, hur ska man hantera skiten? Ska man bara inse faktum och bannlysa allt extra fika eller ger man efter? Jag är ju visserligen redan gift, men någon ynka mån av självrespekt har jag ju ändå ;-)

*Det här inlägget lästes mest med lite humor, även om innehållet stämmer. 

Nämen en sopsäck då?

Det här blir ett sånt där lite personligt inlägg, som kanske kan verka konstigt att jag skriver på en blogg så här, men dels hjälper det mig att sätta ord på mina egna tankar och dels så tänker jag att det säkert finns fler som känner igen sig. (Det här är ytterst ytligt, bara så ni vet)

Just precis nu sitter jag framför Nobelfesten och har just packat ihop ett gäng olika kläder till morgondagens julfest. Det är det jag vill reflektera över lite, inte Nobelfesten, och egentligen inte själva kläderna heller, men det de framkallade i mitt huvud.

Förra årets klänning var tämligen figurnära,
men å andra sidan vet jag oxå hur extremt mycket
tid och kraft jag lade på att hålla en strikt kost
och träna, vilket jag helt enkelt inte orkat/velat
göra i år. 

Som jag sagt tidigare så har jag ju landat i någon form av hyfsat okomplicerat och avslappnat sätt runt träning och kost, vilket till vardags känns ganska skönt, men det okomplicerade förhållningssättet gör ju även att jag gått upp en hel del i vikt (eftersom jag måste kämpa till 120% för att gå ner i vikt). Till vardags, när man kan gå i jeans och en tröja, kan jag liksom leva med det, men nu, när jag egentligen gärna VILL ha på mig en av klänningarna i garderoben så blir det ett problem. Jag är inte tjock, jag vet det, men för att jag ska kunna känna mig bekväm och snygg i en tajt klänning så måste jag tydligen ligga där i vikten där jag låg som lägst - nu är jag lite fluffig runt magen (helt normalt för i princip hela mänskligheten) och jag kan inte hjälpa utan att se det som att jag misslyckats. "Jag har ju gjort det en gång, vad dålig jag är som inte klarat av att hålla mig där eller göra ännu bättre... "

Rent intelligensmässigt förstår jag ju att det är en konstig och smått sjuk tanke, men det hjälper inte, jag känner mig ändå misslyckad och skäms lite för att jag inte kunnat göra det bättre. Jag vet ju dessutom att det är en sjukt tråkig sak att höra från någon, det blir bara som om det vore ett komplimangsfiske, och känns bara ledsamt (jag blir ju själv jätteledsen när mamma säger så, jag tycker ju att hon är så fin), så jag försöker att inte säga nåt. Dessutom FÖRSÖKER jag verkligen att inte tänka det heller, att tänka positivt och snällt mot mig själv, men har man då dessutom en riktigt dålig och deppig vecka så sitter de negativa tankarna där lik förbannat. "Du duger inte", "du borde kunna göra bättre". En annan knepig bieffekt av det hela är att jag är rädd att någon ska tro att jag dömer DEM som jag dömer mig själv efter utseendet, men så är det ju verkligen inte fallet...

Förlååååååt att jag återkommer till det här jävla skitämnet lte då och då, men jag försöker verkligen bearbeta bort dem. I förebyggande syfte vill jag säga skål på er, och jag hoppas att ni får en fantastisk fredag och helg!

Nåväl, nu har jag fått tanka av mig lite, jag kommer plocka med mig både klänning och lite andra alternativ till morgondagen, så får vi väl se om jag kan gå upp humöret tillräckligt för att välja klänningen. Om inte annat så får jag väl ta ett par extra glas vin så kanske det ger sig =P.

36 år senare....

Insåg att det var väldigt längesen jag skrev nåt om min träning, den har ju ändrats lite det senaste halvåret eller så, mest för att jag kände att jag inte längre hade riktigt orken eller drivkraften att hålla kost och träning på riktigt samma nivå som innan.

Nu har jag landat i någon form av riktigt bra basrutin däremot, på ett sätt som gör att träningen GER energi utan att i princip kräva någon mental ansträngning alls - för att vara utan träning är inte längre ett alternativ, inte när man vet hur mycket piggare man blir och hur mycket bättre man mår.

Nu ser rutinen ut som följande, det är tung styrketräning på lunchen två - tre gånger i veckan (ok nästan alltid två gånger) och så är det min lördags-HIIT som även blivit ett pass på tisdagkvällar. Alltså, fyra pass i veckan, tämligen högintensiva men inte så tidskrävande, och med tanke på att det bara är ett av dem som sker kvällstid så känns det inte som det direkt tar av min tid. Sen försöker vi ju komma ut så mycket som möjligt på helgerna, men då är det liksom inte för att träna man går ut, det är för att det är så skönt och det ger så mycket annat!

Kosten då... Jag gjorde ju ändå en hyfsat rejäl resa där med, men för att gå ner, eller ens hålla den vikten jag kanske egentligen skulle vilja hålla, så krävs det 110% ansträngning precis hela tiden. Det går liksom inte... Så, med ett antal kg plus på vågen så har jag liksom fått inse att det får vara bra nog med att hålla en vettig kost, men inte en perfekt sådan. Försöker bara lära min hjärna att den också får nöja sig.

Ta mig tusan, det här ger ju ett alldeles vanligt liv, att det skulle ta 36 år att komma fram till ... ;-)

Äggande fredagsmål

Ok, jag erkänner, det här har varit en himlans tjurig vecka för min del. Som tur är så tog den väl mer eller mindre slut idag (den tjuriga delen alltså) tack vare lite mer sol och dessutom oväntat mycket shopping! Mormor hämtade barnen, maken skulle på AW och jag var shoppingsugen - då brukar man ju visserligen ALDRIG hitta något, men på något underligt vänster gjorde jag visst det ändå idag! Toppar, en klänning och en kavaj, känner mig sjukt nöjd!

Hem efter det, lagom hungrig, och hämtade in dagens ägg från hönorna. Kom på att det vore fruktansvärt gott med ett par mackor med pocherade ägg och ansjovis.... Blir alltid sugen på det när påsken närmar sig!

 När jag pocherar ägg gör jag Jamie Olivers variant, dvs jag knäcker dem i en kopp, sen får de bara slinka ner i en kastrull med småkokande vatten. Ingen ättika, inga virvlar, men har man färska ägg som håller ihop så blir de lika fina för det - och det är ju svårt att få färskare än att de kommer direkt från hönsgården...

En av anledningarna till att jag varit på så uselt humör är att jag för tredje veckan i rad gått UPP i vikt av denna jädra 10-veckors diet... Och inga centimetrar som försvunnit heller, så antingen gör jag nåt fel eller så vet jag inte vad som händer. Riktigt jädra surt, och det jag tjurat mest över är de tre väldigt dåliga valen jag har - antingen måste jag korrigera dieten MYCKET, dvs dra ner från 1600 kcal till typ 1300 kcal, och det skulle jag lik förbannat inte fixa, skippa de fria lördagarna, eller skita i allt överhuvudtaget.

Just nu känns det sista mest lockande - trots att jag fortfarande har vinterns fluff som jag vill bli av med. Så, jag känner mig just nu lagom misslyckad, förbannad, frustrerad och tja, tjurig. Jävla skitsatan rent ut sagt. Skit, nu blev jag tjurig igen, det som hade släppt av shoppingen... Får väl gå och kika på mina inköp och se om det hjälper!

Har nån några intelligenta och hjälpsamma tankar, trix eller åsikter så ventilera dem, för all del...

Vårens kost- och träningsschema

Ok, nu är det dags, jag har "bulkat" nog (vilket ni nog sett på recepten den senaste tiden) och börjar känna att jag inte trivs med mig själv riktigt längre. Den här gången har jag lagt upp en något mer genomtänkt kostplan, där jag i teorin går ner ca 0,5 kg per vecka, något jag iofs inte brukar lyckas sådär jättebra med (har tämligen svårt för att gå ner, om det nu är för att jag omedvetet fuskar någonstans med energiintaget eller vad det nu är). Då bör jag - med lite marginal - landa på min tänkta målvikt (66 kg) till i början av maj, och det känns väl ganska lagom.

Kosten

Mitt upplägg är baserat på mitt basala energibehov, enklast är att använda uträknaren på styrkelabbet. Med träning 4-6 ggr/vecka landar jag på 2250 kcal / dag, och för att gå ner ca 0,5 kg /vecka behöver man ligga under det med 500 kcal / dag.

Vardagar: 1600 kcal/dag
Lördag - söndag: 2000 kcal/dag

Jag har inga jätteproblem med att hålla koll på kosten på vardagarna, det är på helgerna när man är hemma som jag alldeles för lätt äter väldigt stora portioner bara för att det är gott.

En av de stora utmaningarna när man vill bli av med vikt, är ju att det är FETT och inget annat man vill bli av med, så av mitt energiintag så vill jag satsa på att minst 140 g av det består av protein - det i kombination med styrketräningen kommer hålla uppe proteinsyntesen och se till att det främst är fettet som förbränns. Jag kommer återkomma lite mer till maten i ett senare inlägg.

Träningen

Träningen kommer te sig ungefär som nu:

Styrketräning 3 ggr/vecka
Övrig träning 2-3 ggr / vecka

Den övriga träningen kan vara HIIT, kickboxing, bodybalance, promenad (har så himla svårt för uttrycket powerwalk) osv.

Eftersom styrketräningen äger rum på lunchen borde det inte vara några jätteproblem att lösa den övriga träningen, om inte annat efter barnen lagt sig.

SÅ, nu börjar det nästintill omöjliga projektet att hålla i det här i ca 10 veckor... Jag kommer behöva all hjälp jag kan få, så all pepp och ett och annat bannande ord tas tacksam emot! Det här är ett STORT och svårt projekt för mig, även om det kanske inte verkar så när man vet hur mycket jag tränar, men när det kommer till kosten så får jag verkligen kämpa som fan för att lyckas. På riktigt.

Belöningssystem

Idag jobbar jag hemifrån med Oliver, som har lite feber och är allmänt hängig, vilket gör att dagens kost kommer bli en utmaning av rang.... Det är ju så bra på jobbet, där FINNS ju liksom ingen mat att gå och plocka av!

Jag har helt klart hamnat i en svacka, och har börjat fuska. Fuck. Nästan 4 veckor har gått, och jag ser ju rätt stor skillnad på kroppen - men där kommer också en del av problemet in, eller man nu ska säga. Jag känner mig rätt ok, magrutorna har tittat fram igen, och kläderna sitter som de ska. Fine. MEN, lårbullarna och nederdelen av ryggen är ju fortfarande inte som jag vill ha dem, men jag märker att jag får extremt svårt att motivera mig att fortsätta.

Nu handlar det hela inte om att jag vare sig vill eller behöver gå ner i vikt, det handlar om att jag vill kunna genomföra den här makrokosten i 3 månader (hur svårt ska det vara?!?!!) utan att börja fuska med att äta onödigt mycket eller bara onödigt dålig mat. Jag får ju äta massor med mat, i mina makron, och jag har även medvetet lagt till lite fler kolhydrater för jag känner direkt att kroppen inte återhämtar sig som vanligt efter träningen annars (herregud så gott det är med havregryn).

Problemet är att hela mitt belöningssystem är uppbyggt runt mat. Jag har ju varit "duktig" och ätit nyttigt i 4 veckor, så då vill jag ju belöna mig själv - med mat. Ännu värre nu när det är sinnessjukt stressigt på jobbet - då vill jag unna mig nåt för att varva ner.

Det är ju för jävla svårt att komma runt detta!

Jag mår ju skitbra av den här fantastiskt bra kosten, jag behöver inte vara hungrig, maten är inte så komplicerad och jag får i mig alla näringsämnen jag behöver och lite till. Varför har jag då ett behov av att lägga till saker i onödan?

När jag läser på andra bloggar så är det många som tipsar att man ska tex köpa sig nånting, typ ett plagg eller så, för att belöna sig själv, men det funkar inte alls för mig. När jag väl hittar nåt jag vill köpa så köper jag det liksom direkt, och eftersom jag i princip aldrig köper märkessaker så handlar det ju oftast om att köpa medans det finns i min storlek. Jag går inte och längtar efter tex en märkesväska eller så...

På jobbet är det lugnt, där finns som sagt var inte mat, och jag har dessutom lite stöd från en kollega, hemma är det mycket jobbigare. För även om vi inte har vare sig kakor, godis, vitt bröd eller annat skräp hemma, så har vi ju tex jordnötssmör (allvarligt talat), havregryn, och egentligen allt som behövs för att kunna slänga ihop nåt gott (visserligen nyttigt gott, men ändå mer än jag behöver äta).

Ta tex äppelkakan jag bakade häromdagen, jättenyttig och god, gjord helt utan mjöl och socker, men BEHÖVDE jag
den för att komma upp i mina kalorier? NEJ!

Jag har ingen lösning på problemet, dessvärre, men på något sätt så vill jag ju ändå kunna klara detta i 3 ynka månader utan att ge upp - för jag tror att JAG skulle bli stolt över mig själv och kanske komma bort lite från mat = belöning. Nån som har tips?

Kostomläggning

Nu har det hänt, jag passade på att hoppa på tåget när två av mina bästa vänner körde igång ett tremånaders kostschema - dock inte riktigt lika superkontrollerat riktigt. Målet är faktiskt lite diffust, men jag funkar bra ändå verkar det som. Klart man gärna vill tajta till kroppen lite, men en hel del handlar oxå om en nyfikenhet på hur kroppen kommer reagera när den får alla förutsättningar för att bygga muskler och tappat fett?

I all enkelhet kan man säga att principen är att äta MINST dubbelt så mycket proteiner ( i gram ) som min kroppsvikt, samt ungefär lika många gram kolhydrater respektive fett som min kroppsvikt i kg. Det innebär att jag i runda slängar ska hamna på

140 g protein (minst)
70 g kolhydrater (max)
70 g fett (max)

Därutöver ska jag hålla mig till 1500 kcal / dag vilket i teorin ger 0,5 kg viktnedgång/vecka. För att hålla koll på siffrorna knappar jag in allt i lifesum, och där ser tex. dagen ut så här:

Behöver fortfarande lägga till något litet för att få till det. 

Min dag ser då ut ungefär så här (jag kör ju periodisk fasta, därför finns det inget under "frukost", men det kan man ju välja som man vill).

Lunch
200 g tjälknul, med stekt vitkål och philadelphia

Middag
200 g ugnsbakad lax med blomkålsmos

Kvällsmat samt mellis
Proteinfluff (proteinpulver vispat med mjölk)
1 msk jordnötssmör
2 små äpplen.

Grönsaker i form av sallad och tomat ger ju i princip inga kalorier, så de kompletterar måltiderna med.

Rätt mycket mat ändå, det svåraste är att få upp proteinet men ändå inte öka på med kolhydrater (och därmed kcal). Men hungrig behöver man inte vara - däremot finns ju suget efter kolhydrater där, det går inte att komma undan än i alla fall.

Så, fram till sista november - SKA - jag klara detta. Jag kommer tillåta en lite friare lördag, så länge jag inte ballar ur helt, bara för att jag ska kunna hålla i tills dess (det här gäller inte mina "med-dietare" dock, de har mycket bättre karaktär än vad jag har).

Wish. Me. Luck!

En evig semester?

Eftersom det kommer bli en period på ca 3 veckor när vi är på semester då jag inte kommer kunna träna som vanligt så har jag ... bekymrat mig lite. Inte egentligen för själva uppehållet, men för att det ska vara en alltför stor tröskel att komma igång igen. Jag har ju ändå i merparten av mina 35 år INTE tränat och i grund och botten är av en tämligen lat natur, och DÄR vill jag inte hamna igen - trött och småfet.

Jag vill aldrig NÅGONSIN mer ha en bikinibild som ser ut som från 2012. 

Min tanke - som jag själv förstår troligtvis inte kommer inträffa överhuvudtaget - är att nu när ändå vi har mina föräldrar där på semestern så kommer jag och maken kunna åtminstone gå en och annan rejäl promenad, och förhoppningsvis även småjogga lite. Visst, man kan ju dessutom göra en massa styrketräningsövningar utan gym - armhävningar, burpees, situps, pullups osv - men det är inte helt lätt att motivera sig till det just på semestern (vilket jag lärt mig av tidigare erfarenheter), och dessvärre är inte maken så vidare bra på att peppa och pusha trots önskemål...

Kosten lär ju bli vad den blir, så att säga, och jag räknar med att smutta på ett glas rosé åtminstone varje kväll ;-) Ostar och kallskuret är ju toppen, men en och annan baguette kan ju hända att det slinker ner med. Men - jag tänker njuta av varendaste liten matbit!

Om inte annat så hoppas jag få starthjälp av mina kompisar här hemma så fort jag kommer hem igen, eller vad säger ni?!?!

Ett beroende det inte går att leva utan

Jag blir ju som de flesta andra påverkad av stress. När det är mycket på jobbet så ORKAR man liksom inte ta tag i allt annat, och eftersom jag numer har extremt svårt att tänka mig ett liv utan träning så blir det kosten som "stryker på foten" (konstigt uttryck, för övrigt). Det blir mer snabba lösningar, och mer kolhydrater - dessutom blir det ju lätt lite mer alkohol på sommaren, en kall öl framför grillen känns ju liksom mer rätt nu än i höstregnet.

Jag försöker vara snäll mot mig själv, på så sätt att jag försöker acceptera att situationen ÄR sådan att jag inte orkar äta nyttigt, men försöker att hålla mig till hyfsat vettiga val även när jag "ballar ur". För min del så är jag tex helt GALEN i vattenmelon, och jag kan utan problem äta en halv på en dag, så i möjligaste mån försöker jag äta sånt istället för att kanske ta en glass eller så - och kanske försöka ta minimalt med kolhydrater när jag köper mat ute, tex en kebabsallad istället för en i bröd.

Frukost är ju något jag aldrig äter när jag jobbar, då kör jag
ju periodisk fasta - men när man går hemma känns det betydligt
svårare att inte ta en lyxig morgonfrukost. Visserligen bra val,
men det är klart det gör skillnad när man lägger till ett mål mat
om dagen mot vad man brukar äta. 

Men det är lite svårt, på nåt sätt så är det ju ändå så att när jag äter "fel" så får jag lite, lite dåligt samvete efter. Så har det liksom varit hela mitt liv, så det är inget nytt, det som är nytt är snarare att jag inte totalt trycker ner mig själv och "ger upp" pga det. Ni vet, "äsch, nu är allt ändå förstört"... Nu försöker jag tänka, ok, det blev en glass, det var ju jättegott, och det är inga problem för jag VET att jag kan styra upp det hela om jag verkligen försöker.

Mitt största problem är... MAT! Eller snarare att jag har svårt att begränsa intaget av det, om vi tex lagar nåt hemma. Det finns ingen hejd, när det är något gott, och jag har extremt svårt att äta "lagom" mycket, eller ens hinna känna att jag blir mätt... Och äta måste man ju göra, och VILL man ju göra.

Nåväl, nu ska jag nog gå och äta nåt, blev ju hungrig av allt prat om mat ;-)

Då och nu

Jag har ett inlägg som jag funderat ett bra tag på nu, men som jag inte riktigt vetat om jag skulle lägga upp eller inte. Men vad sjutton, jag vet inte riktigt vad som skulle kunna bli sämre av det, så jag ger det ett försök ändå:

För någon vecka sedan eller två så satt jag och plockade ihop bilder till en ny fotobok, från 2012 den här gången. Bland bilderna hittade jag en på mig själv i bikini. Det här var i början på maj, jag hade inte hunnit få nån sol alls på mig, och jag hade precis gått första halvan av min första termin på kickboxingen - men tränade inget annat.

Det är lite läskigt, för jag såg inte alls mig själv på det sättet då, som jag ser nu. Då tyckte jag väl att jag var lite smårund i kanterna, men det är inte förrän nu jag ser hur stor jag var då. Det är en väldigt konstig känsla, och dessutom skäms jag lite för att jag inte förstod då...

Den andra bilden råkar vara från en provhytt i Göteborg häromveckan, när jag provade bikini och skickade hem en bild för att få smakråd. Det är därför den är lite halvdant tagen, och det är därför jag har mina trosor snyggt nedrullade på benen :P

Det är så jag ser ut idag, efter två år med en massa styrketräning, en del kickboxing och en medveten kosthållning. Det är inget jag har bantat mig till på en höft, eller tränat mig till inför sommaren, utan det är resultatet av två års kämpande. Och faktum är att jag känner mig lite stolt för mig själv, vilket är en ganska ovanlig känsla.

Efter två år kan jag dessutom ärligt säga att jag inte gett upp något jag verkligen saknat för att nå hit. Träningstiden hade inte utnyttjats till något annat än mer TV-tittande, och den halvdana kosten hade fortsatt ge mig ont i magen och en ... plufsig kropp.

Nu för tiden har jag ork att göra det mesta, och det är roligt att få använda sig av kroppen, inte jobbigt som det var förr. Härifrån kan det bara bli bättre, för så länge det inte händer något helt galet så kommer jag inte lägga ner med en livsstil som får mig att må så bra och för en gångs skulle vara nöjd med min kropp - för allvarligt talat, det är ju rätt fantastiskt ändå, att nu, som 35-åring har jag för första gången i mitt liv rutor på magen.....!

Jag hoppas att jag kanske kan ge lite hopp och inspiration till någon där ute med den här bilden, kan jag det så har jag absolut lyckats med det jag kan önska uppnå. Lycka till där ute, ni som också vill få en kropp att känna sig bekväm i!

Åsikter

Det fascinerar mig lite, hur oerhört starkt "folk" reagerar på min träning och kosthållning. Man tycker att jag tränar på tok för mycket, för hårt och äter alldeles för lite. Visst, jämför du med hur jag har betett mig större delen av mitt vuxna liv, när jag som mest gick en promenad på helgen, så tränar jag ju mycket, men låt mig försöka förtydliga saken...

Träningen
Jag har ett stillasittande jobb, eller ja, stillastående, eftersom jag nu för tiden alltid står vid datorn och jobbar. Det är helt enkelt det enda sättet för mig att undvika musarm, och numer är det betydligt jobbigare att sitta ner långa stunder än att stå.

Om vi sen utgår från en träning då jag tränar allt jag kan och vill (vilket aldrig inträffar eftersom livet kommer mellan, men vi utgår ändå från det), då tränar jag 2h 15 min styrketräning, 3 h kickboxing (2 pass) och springer i ca 1h och 15 minuter. Det ger sammanlagt 6h och 30 min (mitt verkliga snitt 10 veckor tillbaka ligger på 5h 45 min) av min vecka. Min vakna tid en vecka består av ca 98h, varav ca 34h är jobb. Alltså spenderar jag ca 6% av min vakna tid med att träna. Hade jag haft ett fysiskt aktivt jobb, eller helt enkelt levt för 100 år sedan när fysiskt arbete var ofrånkomligt, hade det varit skrattretande lite tid. Och då är dessutom min träning ordentligt genomtänkt för att vara BRA för kroppen!

Den träningstiden jag har försöker jag utnyttja till max, så
jag inte är där " i onödan". 

Kosten
Ja det första jag bör säga här är att i skrivande stund sitter jag med en bit ost och ett glas vin bredvid mig. Jag försöker att ge min kropp den absolut bästa kosten jag kan åstadkomma, och när jag faller för frestelser så försöker jag att göra någorlunda bra val även där. Och faller, det gör jag, hela tiden! I och med att jag ändå lägger en hel del tid på att träna, så vill jag ju såklart maximera resultaten så gott det går, med bra kost. Och ja, jag försöker hålla nere både kolhydrater och kalorier, men det handlar mycket om att jag behöver hålla mig själv lite kort för att inte helt falla tillbaka till "mitt gamla" jag.

Nä, jag äter sällan frukost eftersom jag tycker 16/8 funkar bra för mig.
Nä, man dör inte av att hoppa över maten ett par timmar, det är
inte farligt, på något sätt. Tvärtom faktiskt. 

Vikten
Även här har folk åsikter "nu får du inte gå ner mer", "du är för mager(?!?!)" osv. Fascinerande... Det är klart att jag vill känna mig nöjd med min kropp, jag vill att den ska vara fast och vara rundad på "rätt ställen", men mitt mål på 24% - det är inte ens i närheten av att vara "för smalt"!!! För att en kvinnas fettprocent ska vara "normal" ska den ligga mellan 20-30%. Mitt mål är 24%. Kan vi sätta punkt för den diskussionen här och nu?!? Skulle jag hamna på 18% eller så, så får ni gärna säga till mig, men allvarligt talat, jag är bara "smal" om ni jämför med mitt gamla jag (typ helt utan muskler dessutom), jag vill inte vara smal, jag vill vara fit.

Tiden
Aaah... den jobbigaste punkten. Det här är också en källa till kritik, även om den ofta kommer lite mer... dold. Hur hinner du med familjen? Vad säger maken? osv... MEN, den springande punkten här är ju att jag tränar min styrketräning på lunchen. På så sätt så skjuter jag på jobbdagen 30 minuter, och ok, det är 30 minuter till barnen måste vara på skola och dagis, men med tanke på att de ALDRIG vill följa med hem när jag hämtar så tror jag inte de lider sååå mycket. Två kvällar i veckan går bort, mina sparringkvällar på måndag och torsdagar, det bara är så. Springer gör jag när jag hinner och känner att ingen annan saknar min uppmärksamhet, därmed är det oxå den träningen som varierar mest. Tex klämmer jag gärna in det under tiden Oliver har tennisträning. Men visst, det här är den enda punkten jag själv kan få "dåligt samvete" över, men jag vet inte riktigt, det har jag hela tiden ändå som förälder tycker jag?!?

Ja, det är säkert jättesynd om mina barn på många sätt,
jag hade säkerligen kunnat vara en bättre förälder.
Eller kan det rent av vara så att de kommer ha lite
glädje av att jag tränar? Att det på ett naturligt sätt alltid
kommer vara en del av deras egen vardag, eftersom vi
satt en förebild för dem?!?

Det här är ju såklart något de flesta som tränar en del säkert stöter på, för att inte tala om de som väljer att gå ner i vikt med tex LCHF (herregud vad åsikter folk kan ha om det). Kanske, kanske, att någon reagerar på detta eller undrar något? Skriv då, och fråga!!!

Frustration

Jag VET att man kan variera i vikt från dag till dag osv, men det är ju fan irriterande att jag gick UPP istället?!?! Jaja, det är ju bara till att hålla ordning på sig så ger det sig ju, det vet jag ju vid det här laget, men visst, man blir ju inte jätteinspirerad.

Utmaningarna går i princip bra - nu började jag ju i torsdags så att springa 1 mil hann jag faktiskt inte med förra veckan. Hade hoppats på att det skulle bli lite smidigare den här veckan, men idag (när jag kan springa hem eftersom jag inte ska hämta barnen) ska det ösregna, och det får finnas gränser. Gillar man inte att springa i vanliga fall så blir det liksom inte MER lockande av ett ösregn, även om det finns folk som säger att det är jättehärligt. Men knäböj går bra, och hinderbanan får bli min lördagsträning helt enkelt :)

Efter styrketräningen igår så är mina ben nu riktigt trötta. Måndagspasset är ett favoritpass, med marklyft och raka marklyft, axelpress och lite tilläggsövningar för rumpan (det är ju snart bikinisäsong ;-)  ), övningar där det är lätt att "ta i" och känna sig stark, till skillnad från knäböjen tex. Sparring blev det ju igår kväll med, trevligt som alltid och med ganska många skratt i går faktiskt :)

Till veckoslutet kommer jag vara gräsänka när maken ska på utbildning, då blir det ju liksom lite svårare med träning och så, men om vädret är ok så vill båda barnen följa med mig ut och springa säger de. Det får ju såklart bli en kort, kort runda med dem då, men det är ju roligt att de vill testa! En kompis försökte med gott resultat, hoppas det går lika bra för mig...

Nu när det är lite mer vår i luften ser man att det plockas fram bandyklubbor och bollar på skola och dagis. Häromdagen när jag skulle hämta Lukas var det precis hans tur att få låna "målvaktsskydden" på knäna, så det var klart han skulle få spela med dem lite. Snacka om att han var stolt! (han har dessutom bättre bollkänsla än mig...)

Liiiiite stora - det var lite svårt att röra sig visst. Men
så stolt man kan bli när man ändå är stor nog att
få vara målvakt lite!

Kanske lite stora klubbor med...

Utmaningar!

Yes, jag har fått in lite utmaningar, tänkte lista dem här så kan ni skälla på mig om jag fuskar ;-)

Utmaning 1: Mitt eget mål, 24 % fett. Känner att det skulle vara helt perfekt. I höstas låg jag på 25,9 och jag TROR inte jag är så långt från 24. Planen för att åstadkomma det är är LCHP (low carb high protein) på vardagar, och mer fritt på helger. Jag tränar ju ändå en hel del...

Utmaning 2: 1 mil i veckan, valfritt tempo och uppdelat på valfritt antal gånger.

Utmaning 3: 50 knäböj/dag

Utmaning 4: 3 varv i HV's hinderbana på under 12 minuter (inkl. vila).

Utmaning 5: Springa hem minst 10 ggr innan midsommar.

Jag har en utmanare på punkt 1-3 (M) och en på punkt 4-5 (G). Nån mer som vill hänga på? Ska försöka rapportera varje söndag eller måndag hur veckan har gått - så att jag inte börjar fuska!!!! Det här känns riktigt roligt nu faktiskt!

Hjälp mig!

När jag skulle gå min match för tre veckor sedan så "deffade" jag ju lite för att hålla mig till min målvikt, men nu efter har jag ju haft totalt hjärnsläpp på min kost och har ätit alldeles för mycket skit - och jag MÅR ju inte bra av det??! Man får ont i magen, blir svullen och känner sig liksom.. ofräsch. Så varför är det nu så svårt då?  Nu har jag ju tränat ändå, men visst ser jag skillnad - magrutorna som faktiskt syntes tydligt då är mer diffusa i formen nu och jag känner mig.. svullen.

Om en knapp månad fyller jag 35 år, och då tänker jag mig lite att jag ska vara i mitt livs bästa form. Inte genom att banta, utan genom att äta kontrollerat och BRA mat. Ni vet ju - mindre kolhydrater, mer protein, mer grönsaker (ärligt talat, ALLA vet ju hur man äter bra egentligen) och så köra på med min träning som vanligt.

Men när man nu halkat av banan lite kostmässigt så är det ju helt plötsligt trögt igen, även fast jag vet att jag mår bättre av bättre mat. Och då funderade jag lite på vad som kan tänkas peppa mig? Dels tänkte jag boka in en tanitavägning (när man väger muskelmassa, vatten och fett i kroppen) för att se om jag gjort några framsteg sedan i höstas, dels har jag surfat lite inspirationsmotton och bilder på pinterest, men sen funderar jag lite på det som många bloggare kör med - lite utmaningar!

Det är säkert inte bara jag som känner att det vore skönt att känna sig bekväm i en bikini?!? Och oavsett om man har någon form av mål att minska i omfång eller bara må bättre, så kanske det är lättare att hålla rätt kost om vi är fler? Är det nån som skulle vilja vara med på en sådan utmaning? Och vilken form i så fall - ska det vara gällande kost på något sätt, eller skulle det vara kul med en träningsutmaning? Typ jag utmanar er att gå/jogga/springa minst 1 mil i veckan delat på valfritt antal tillfällen? Det går ju att följa upp med tex runkeeper... Eller 50 knäböj om dagen? Eller är jag helt ute och cyklar och det är ingen annan som vill bli lite mer fit inför sommaren? Kanske målet skulle vara en gemensam shoppingtur efter bikini, med tillhörande lunch eller så?

Här kommer i alla fall det mottot som fått mig att gå och träna när det har känts trögt, kanske det kan funka för någon mer....

Vår och tävlingsproblem

Precis som övriga invånare häromkring så har vi idag vårstädat trädgården i det ljuvliga vädret. 16 grader - helt magiskt skönt! Vi har klippt häcken, äppelträden och alla perenner som ska klippas ner, krattat löv, städat lekstugan och rensat. SÅ mentalt tillfredsställande att rensa bort vintern lite! 6 h slit ute har det blivit, sen är man ju lagom hungrig och känner sig rätt trött, på ett väldigt skönt sätt.

Hittade mängder med vårtecken i trädgården, tyvärr bara tagna med en kass mobilkamera, men ändå.

Klipper äppelträden enligt "fake it til you make it" principen. Rabarbern börjar sticka upp små alienhuvuden ur jorden. Smultronen har börjat växa (inte bären då), och vi har tagit ut Sixten (gräsklipparen) på lite rastning!

Fick däremot ett himla dumt meddelande idag - tydligen är det ingen annan tjej anmäld i min viktklass. Det jag fick att välja på är då helt enkelt att antingen gå ner 2,5-3 kg tills nästa lördag - inget som är lätt att göra ens på lite längre sig, speciellt inte om jag ska orka tävla med, eller att tävla i en högre viktklass. Den högre viktklassen heter då +70, och nackdelen med den är att jag kan komma att möta nån som väger 80-90 kg i så fall, det finns liksom ingen övre gräns där. Men men, det är ju egentligen inte så jättemycket val, det är för stor risk att jag inte får tävla alls om jag försöker gå ner och misslyckas. Det tog väl en timme att bestämma sig och smälta beslutet, sen åkte jag ner och köpte semlor till fikat till oss allihop som lite tröst - jag behöver ju i alla fall inte hålla nere vikten för tävlingens skull nu längre!

Jag tror aldrig jag njutit så mycket av en semla i hela mitt liv!!!

Så, lite besviken är jag visserligen på att jag inte kommer få möta någon i min egen viktklass - speciellt som det var tre tävlanden i både -65 och +70.... Maximal otur helt enkelt! Men visst, det är skönt att kunna äta lite mer utan att bekymra sig för om jag fixar viktklassen eller inte.

Nu ska jag strax iväg och köra ett teknikpass, känner mig inte direkt superigång efter att ha varit ute hela dagen och nu däckat ihop på soffan efter maten, men det ger sig nog när jag väl är där.

Ett blåbär

Som ett brev på posten så gick jag upp 1 kg när jag började äta kolhydrater igen - bara vatten och det stör mig verkligen inte alls förutom att det inte funkar till tävlingen nästa lördag. Så, nu i en vecka så är det LCHF rakt av igen, även om jag inte är ALLS upplagd för det. Jag tränar ju så mycket och äter annars bra mat så jag har inga problem att äta lite av vad jag vill nu, men dels spårar jag lätt ut och börjar äta en MASSA saker som är dåliga och dels som sagt, om en vecka så måste jag ställa mig på vågen och väga in mig i rätt viktklass!

Självklart slutar jag ju däremot inte att intressera mig för mat ändå, så just nu sitter jag och dreglar över ett amerikanskt matprogram på TV... Snacka om självplågeri ;-) Men ikväll har jag lite goda tapas att se fram emot, och ett litet, litet glas rött vin - maken är inte hemma så jag får väl mysa lite på egen hand. Har ätit lite mellis så länge, så jag inte helt ballar ut, och den gick inte av för hackor den heller! Färska blåbär med kvarg och vaniljpulver, mmmm....

Fick just reda på att förutom det går magsjuka på skolan så var det även nån som kräktes på discot Oliver var på med... Det vore ju iofs en intressant bantningskur, men jag vet inte direkt om det skulle kännas lyckat att vara magsjuk lagom till tävlingen... suck.

Njutning i överflöd

Väldigt bra helg det här, på flera sätt. Ett riktigt jobbigt och nyttigt sparring"läger" på klubben, där det blev inte mindre än 28 ronder totalt mot en massa folk jag inte kört mot innan. Dessutom blev jag dömd för första gången, dvs de som gick poängdomarutbildningen provdömde i tre olika matcher mot olika människor. Kontentan av det var väl lite att den kommande tävlingen kan gå precis hur som helst beroende på vem jag möter ;-) Har jag lite tur är den någon som inte har tränat längre än mig alla fall, och då borde jag åtminstone ha en rimlig chans att inte bli helt bortgjord, har jag däremot otur träffar jag nån som har tränat i 10 år och är vansinnigt mycket duktigare än vad jag är ;-)

Lördagen fortsatte bra, med pulled-pork-tacos tillsammans med grannarna, här hos oss. Det är faktiskt väldigt sällan vi äter tacos, och när man då allra helst gör med pulled pork så visade det sig att det var extremt lätt att äta alldeles för mycket - tror alla var lite spy-mätta efter maten... Helst när man har fyllt på med lite fruktsallad efter med. *puh*

Idag började vi dagen med att åka och äta hotellfrukost med goa vänner, det blev på Scandic Elmia. Det är ju otroligt mycket trevligare lokaler där än det var förr, men frukosten kändes inte riktigt så bra som den var innan ombyggnationen. Nåväl, återigen åt man ju alldeles för mycket (allvarligt, hur gott är det inte med hotellfrukost?!?!) och rullade ut därifrån, lätt illamående. Hem, landa i soffan, och kolla på de sista milen av Vasaloppet - perfekt ju! Till slut, framåt 15-tiden, piggnade jag till, och tog mig till gymmet för lite jogging på löpbandet och ett pass yoga, det är ju riktigt, riktigt skönt ändå. Den perfekta avslutningen på dagen blev en rejäl bit oxfilé och en sallad här hemma...mmmm...

Kontentan av helgen är att den varit kanon, men jag är lite nervös för att ställa mig på vågen i morgon. Det är ju för sjutton bara 2 veckor kvar, och jag måste ju liksom hålla mig till den viktklassen jag ska tävla i... Skit skit skit, det här kan bli tufft!

Tech-paus

Det kommer nog inte bli så mycket blogga på helgerna framöver, vi tänkte vi skulle testa att ta lite teknologi-paus, dvs på helgen lägger man ner telefoner, plattor, dator mm. Det är helt enkelt alldeles för lätt att bli distraherad och, åtminstone jag, vill gärna kolla hela tiden efter den där konstanta bekräftelse-fixen man får av sociala medier. Bra att öva på att ha lite "tråkigt" med, så man får hitta på något annat! Sen blev konsekvensen mest denna helgen att det blev lite extra träning eftersom jag inte direkt kom på nåt annat att göra, men det finns ju sämre sätt att fördriva tiden på...

Det där med att göra saker måttligt är jag ju inte så bra på, som ni kanske märkt, och tyvärr slår det ju även på dåliga saker. Tänkte ju börja äta lite mer kolhydrater, men meddetsamma så tillåter jag mig en massa saker som jag inte alls borde äta.. Måste försöka göra saker med måtta, lagom med BRA kolisar... Kanske inte prinsesstårta i alla fall, åtminstone inte innan tävlingen ;-)

För övrigt har det här alla förutsättningar att bli en ganska bra vecka, dels ser jag inte att jag har några förhinder från sparringen den här veckan, sen blir det Maria-fika (Crepes på Olgas, massor med kolisar, men är det Maria så är det) och på lördag är det sparringläger uppe på klubben. Det senare är väldigt kul och det är dessutom jättebra att öva på att sparras mot folk man inte brukar köra med.

Hoppas han inte kollar den mentala hälsan bara...

Med tre veckor kvar till den eventuella tävlingen (vi har fortfarande inte fått nån coach tilldelad, så inget är klart än) så är jag ett halvkilo från min målvikt på 67 kg. Det känns helt ok, även om det har varit lite "varannan vecka" metod, varannan vecka har varit en "vanlig" vecka där det varit hyfsat lätt att hålla koll på kosten, och varannan vecka har vi varit iväg, och då blir det ju lätt både lite alkohol och inte lika kontrollerat matintag, så att säga.

Den här veckan var en sån vecka när det blev sisådär med kosten, torsdag-fredag har vi varit i Göteborg på lite konferens, kan man väl säga, och då blir det ju både god mat och gott vin :) Men eftersom träningen har gått riktigt bra och kroppen har varit väldigt trött så har det känts helt ok ändå. Målet har främst varit att helt enkelt hålla vikten, och gör man bara hyfsat bra val (tex är det ju rätt meningslöst att äta en massa potatisar till maten, men däremot njuter man ju hejdlöst av att äta lite efterrätt) så går det rätt bra - hoppas jag i alla fall, nästa vägning blir ju på måndag.

Har förresten fått min klubbtröja, en riktigt snygg modell från underarmour,
måste bara köpa ett par shorts med. Tydligen måste man ha det när man tävlar,
det är ju inte mitt förstahandsval när det gäller träningsplagg annars.

En tilläggsreflektion, jag är helt värdelös på att posera inser jag. 

Nu blir det ju lite vikt-fokuserat, bara för att jag ska hålla mig i rätt viktklass, annars mäter jag egentligen hellre, eller kollar helt enkelt. Som en annan del i förberedelserna så är det läkarkoll uppe på klubben, vet inte riktigt vad det är de kollar efter, men det är väl mest att man ska vara i hyfsat gott skick utan allvarliga skador. På tal om skador så har nu fingret läkt nästan helt, ärret är bara lite ömt nu.

I morgon blir det förhoppningsvis knäböj och chins - jag säger förhoppningsvis eftersom det just nu känns som jag håller på att bli sjuk, men det kan å andra sidan också bero på att jag är sinnessjukt trött *gäsp*... Hoppas på det senare!

Ha en riktigt skön helg, allihop!

Upp som en sol, ner som en kesoplätt

Morgonen började rätt bra, jobbet flöt på och jag fick till ett bra pass styrketräning på lunchen. Dessutom lyckades jag åstadkomma nåt jag inte lyckats med sen jag var typ 20 - jag lyckades komma under vikten 68 kg! Nu kan det ju variera mycket från en dag till en annan, men det kändes ändå fantastiskt bra, och är ett bevis på min kosthållning fungerar!

Dagen fortsatte bra, med att jag fick lyxa till det med ett besök hos frisören, för att sedan hämta barnen på skola och dagis, men här gjorde jag det dumma misstaget att bestämma mig för att göra kesoplättar som "middag" (båda barnen älskar dem), den här gången med ett tillägg av lite kokosmjölk som omväxling. Sagt och gjort, jag blandade smeten och mixade den med stavmixer, men när jag sen skulle slå av stavmixern på bunken så lyckades jag på nåt sätt även slå till den trubbiga kanten på kokosburken (inte ens locket alltså). Sa typ "aj" och kollade på fingret, såg ut som ett litet minisår, men precis när jag skulle fortsätta med maten böjde jag på fingret. Hmmm, vad det glipar. Vad är det för vitt som syns, är det kokos? Nähä, det är antingen en sena eller ben, skit oxå. Nåväl, på med plåster och tejp, och steka plättar.

Bestämde mig för att försöka sparras ända, men eftersom jag inte kunde böja fingret var det ju lite svårt. Lyckades dessutom slå upp skadan på mitt smalben, så för första gången på 3 år tvingades jag avbryta sparringen - det kändes ju lagom bra....

Så, nu sitter jag här med tejpade fingrar där ett gör asont, och har just bestämt mig för att sluta. Den här livsfarliga hobbyn kan man ju inte fortsätta med, det här var nog sista gången jag gjorde kesoplättar med kokos i!!! ;-)