Mina bästa, lite dyrare, sommaraktiviteter!

Vissa dagar vill man kanske göra något extra, speciellt om man spenderar större delen av sommaren hemma, och då finns det ju faktiskt massor med aktiviteter (även om de flesta blir bäst med lite fint väder).

Klättra. Hyr en instruktör eller följ med på ett "prova på" pass och testa utomhusklättring. Alla klarar det, det är fantastiskt kul och dessutom växer självkänslan en bit när man kommit upp!

Paddla kanot/kajak. Inte så värst billigt, men man kan tex hyra kajak vid Kyrkekvarn och paddla nedströms i Tidan (är det väl va?) och sedan bli upplockad med bil efter ett par timmar. Roligt och lyxigt att inte behöva paddla tillbaka!



Åk till en nöjespark. En solklar favorit för hela familjen. De bästa parkerna hittar du i Tyskland, men varför inte göra det till en minisemester över ett par dagar? I norra Tyskland hittar du till Hansapark och Heidepark. Vill man hålla sig i Sverige har du ju Liseberg, Gröna Lund eller kanske Skara sommarland....




























Ha en kräftskiva. Fiska och koka egna kräftor och bjud in alla goa vänner på kräftskiva!



Åk till en skjutbana. Det finns "prova på" när det gäller en mängd olika aktiviteter, tex vore det väl grymt kul att testa pistolskytte eller bågskytte?

Slut på friheten

Stigen där jag och barnen cyklade/vandrade är faktiskt
ganska lik den vi gick i går. 

Så försvann då även sista veckan på semester, jag och barnen har hållit oss ganska upptagna med cykling, stadsparken och Leos Lekland, så det har varit ganska trevligt ändå. I går fick jag även göra en grej jag fick för mig att göra för ett litet tag sedan - nämligen att vandra en dag.

Gått promenader (haha, eller powerwalks om man vill vara trendigare) har jag ju såklart gjort i massor, och nu i veckan så har jag även gått lite längre rundor i skogen med barnen på varsin cykel, men att liksom vandra har jag inte gjort - vad nu som exakt skiljer de två egentligen vet jag inte.

I alla fall, jag, maken och min bror tänkte att vi skulle gå halva John Bauerleden då igår, och startade därmed vid IKHP i Huskvarna med varsin ryggsäck med lite käk och dricka. Himlans mycket mer kuperat och svårframkomligt än vi trott dock, efter typ 40 minuter hade vi bara kommit ungefär 2 km, helt galet! Jag hade ju kallt räknat med att vi skulle kunna gå i 5 km/h i alla fall, men med en del stopp för att plåstra om fötter och tår, äta lite och dricka så gick det en bra bit långsammare.

Lite omplåstring av tår och hälar, tur brorsan var väl förberedd :)

Nåväl, vädret var ju fint, och det var ändå en väldigt rolig väg att gå - så pass lerigt att man fick skutta runt lite ibland, vilket är rätt kul, men annars torrt i gräs och mark så man inte blev så blöt om fötterna. Jobbigast var alla j***a flugor och mygg som var runt en hela tiden...

Den södra halvan av John Bauerleden går ju då som sagt från IKHP och sedan in mot Bunn, den norra halvan svänger sedan av mot Vättern igen och avslutas vid Gränna. Därmed var det inte så mycket utsikt på det stora hela, mest precis vid IKHP faktiskt.



Efter ungefär 2 mil hade vi rätt ont i fötterna allihop, och man blev ju väldigt trött i vristerna av den ojämna terrängen, men i övrigt kändes det helt ok. Vi släpade oss sedan ytterligare 3 km innan vi blev upplockade av min far, då var fötter och ben tämligen stumma kan man väl säga... Då hade vi gått i 6,5 h :)

Idag känns det riktigt bra, lite trött och skönt seg i kroppen och en blåsa på ena tån bara, och jag hoppas att vi ska kunna gå andra halvan av leden lite senare sen i höst (förhoppningsvis utan flugor och mygg) när löven börjar bli gula - det är ju ändå ett heldagsprojekt får man ju säga, och det är inte alltid så lätt att få till sådana...

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av det hela, men jag hade nog inte riktigt trott att det skulle vara så svårframkomligt, och jag hade nog trott att jag skulle tröttna på att bara gå, men det var faktiskt ganska skönt och enkelt - speciellt med trevligt sällskap! Jag hoppas som sagt att jag får tillfälle till att vandra lite mer framöver, den här sortens "projekt" går ändå ganska lätt att passa in i mitt liv och ger samtidigt en känsla av att man har ett mål!

Leden gick genom ko-hagar, skogar, längs med grusvägar och över åkrar, så det var väldigt omväxlande!

Därför skriver jag

Del 28 i bloggutmaningen.

När jag började skriva, för 5 år sedan, då var Lukas nyfödd och jag skrev mest för att få formulera hela meningar i allt vad det innebär att ha en bebis och en 3½-åring. I takt med att livet ändras och justeras kring barn och familj, jobb och fritid, så ändras innehållet lite i bloggen, mer recept, mer bakat, sötsaker och mat... Men så, för ungefär 3½ år sedan så började jag med kickboxing, och på ett år så ändrades mitt fokus till mer träning, och den nyfunna insikten om styrketräningens fördelar.

Med tiden blev ju även det en del av vardagen, och nu blandar jag hej vilt, det handlar om barn, träning, mat och vardag, eller helt enkelt vad som faller mig in.

Varför jag skriver sen då, tja, det här är min ventil och mitt sätt att få ordning på tankar som far omkring. Här får jag tänka färdigt och formulera mig som jag vill, och det gör att jag även får mer "ordning" i mitt huvud. Att fundera över hur man vill skriva om en viss sak i bloggen gör att man vänder och vrider lite mer på problemet än vad man kanske annars gör, man förenklar och förtydligar, och det hjälper ju såklart till.

Sen är det ju det här med att andra läser, det är egentligen inte därför jag skriver, men jag tänker ändå att det kanske kan hjälpa den som är nyfiken att förstå mig, kanske? Och så finns ju såklart fördelen att kompisar man kanske inte träffar så ofta man vill ändå kan "uppdatera" sig - om de vill, såklart. Roligt är det i alla fall, och i 5 år har jag hållit på nu!?!? Galet!!!!

Vi får väl se vart jag är på väg framöver, och vad bloggen kommer att handla om om ytterligare fem år...?!?

Om 10 år

Del 27 i träningsbloggutmaningen.

Om 10 år hoppas jag att jag fortfarande kan använda min kropp med lika stor glädje som idag - att jag är frisk, stark och i bra form, så att de hinder man stöter på i livet åtminstone inte blir värre av att ens kropp inte vill samarbeta med en...

Jag hoppas också att vi tränar ihop ibland, hela familjen, och att mina barn har vuxit upp på ett sådant sätt att träningen är lika naturlig som vila, och lika rolig som allt annat i livet. För det är en jätteviktig sak för mig, inte att på något sätt sätta press på att barnen "ska träna", utan att inspirera dem och visa att det är roligt och skönt att röra sig. Om 10 år är de ju tonåringar, och jag önskar så att TV-spelstid och fester varvas med träning, för att de själva vill det och mår bra av det. Det önskar jag...

Utomlandsträning

Haha, ja det var ju det med träning när man är iväg... Nästan alltid tänker jag att jag ska packa med löpardojorna (gjorde även det när vi var i Spanien) och träningskläder, men sen när det kommer till kritan så blir det sällan av. Det är ovant att springa i sån värme, och ärligt talat, på semestern vill jag inte ställa klockan för att ge mig ut tidigt...

EN gång har det faktiskt hänt, det var när vi "satt fast" en vecka utanför Paris förra året, vädret var halvdant och vi kunde inte göra så mycket, så tillslut fick min kropp ett pattryck och jag sprang 5 km - vilket var galet skönt, speciellt när man åkt mycket bil och suttit still.

Så ja, även i år kommer jag packa ner träningskläder och skor, så får vi väl se om andan faller på eller inte, i vilket fall tycker jag att ev. träning under semestern ska vara precis så prestigelös och kravlös som semesterlivet i övrigt är!

Sporter jag utövat

Del 25 i träningsbloggsutmaningen.

Jag började gå på simskola när jag var 5-6 år nånting, och sen simtränade jag tills jag var omkring 15 skulle jag tippa på (kommer inte ihåg exakt när jag slutade faktiskt), men det var liksom aldrig nån jättekärlek för min del, utan något som man bara "gjorde" - som att borsta tänderna... Bristen på motivation och det faktum att man som tonåring kommer på att man faktiskt kan välja saker själv (och att dessutom vattnet alltid är så j***a kallt) gjorde att mitt engagemang i sporten så att säga gick i en nedåtgående spiral, och när de 4 träningspassen i veckan helst skulle utökas om man skulle fortsätta fick jag nog och lade helt enkelt av. Den största påverkan simningen fick var väl mina breda axlar, de är ju där för att stanna liksom...

Badminton har jag testat (jag har inget bollsinne), och av någon anledning som enbart mitt tonåriga jag vet så har jag även dansat några terminer, jazzbalett och tom vanlig balett tror jag. Det här var väldigt förvirrat, jag var dubbelt så lång som alla små nätta danstjejer och hade ingen koll på långa armar och ben, och var rent generellt för klumpig, men min kompis dansade ju så då är det klart att jag också skulle göra det? Ungefär lika logiskt som att fråga bästa kompisen vad för färg hon hade på sin foundation för den var ju så snygg på henne....

I 20-års åldern började jag ju med kickboxing, och det höll i sig ett par år innan den tränaren fick någon form av hybris och höjde avgiften typ tiofallt, inte så bra när man är student. Efter det blev det en och annan sväng till gymmet och friskis, men det var aldrig nåt jag kom igång med eller fattade riktigt, det var mer ett man borde väl träna lite... Att testa de fria vikterna var då helt främmande, som mest drog man lite planlöst i nån maskin samtidigt som man pratade med en kompis och kände sig lite awkward på gymmet.

Så, därför vill jag nog ändå påstå att jag som 36-åring faktiskt är i mitt livs form (eller ja, det går ju lite upp och ner men på det stora hela så), något jag aldrig i mitt liv kunnat gissa i tonåren...

Efter intervallträning får man ju också energi!

Del 21, 22 och 23 i träningsbloggutmaningen!

Efter träning
Den bästa efter-träningskänslan jag får kommer faktiskt efter jag sprungit. Jag tror att det till stor del beror på att jag tycker att det är så himla motigt, så när jag väl kommit ut en runda så är jag lite extra nöjd med mig själv. Känslan efter ett styrkepass är inte alls densamma, det är ju mer bara "vardag" och ger inte den där extra kicken, även om det såklart känns skönt i kroppen. Efter HIIT-passen på lördagar är det också lite extra skönt, just för att man kört slut på sig ordentligt och dessutom är det ju alltid lördagsfika på Rosetten efteråt - mums!

HIIT ger en skön känsla i kroppen efter ett pass!

Ett intervallpass
Som bekant så hatar jag ju att springa, så mitt bästa intervallpass blir helt klart sparring på kickboxningen! Det är perfekt, 2 minuter högintensiv träning, 1 minut vila, och upprepa det i en timme... Beroende på vem man kör mot kan man styra intensiteten lite, mot en nybörjare blir det lite mer "laid-back" och avslappnat för att en ovan utövare ska få en chans att komma inpå - men mot de som kört ett tag gäller det 110% koncentration och aktivitet, där känns det om du fuskar helt enkelt!

Saker som ger mig energi
Glada människor, måste nog komma allra högst på min lista. Klart familj och barn ger energi med, men det går ju också åt en del i ärlighetens namn. Men nån som är så där sprudlande glad, engagerad och gärna lite småjävlig - det ger mig energi i mängder!

Eller när man får lite pepp av en oväntad träningkompis, DET ger energi!

Hur min träning förändrar mig

Jag ok, nu vet jag att jag hoppade fram ett steg i träningsbloggutmaningen, men de senaste två inläggen om favoritinspiratörer (har ju länkat vilka träningsbloggar jag följer, det är här ni hittar dem) och om sport på tv (på tv, hur kan nån vilja se sport på tv?!?) var så himlans ointressanta för min egen del kände jag.

Hur min träning förändrar mig
Ja för det första så har man såklart den fysiska ändringen, den som inte kom förrän jag började styrketräna "som en hel karl", och helt plötsligt blev både smalare och fastare. Nu har jag ju dessutom jobbat en hel del på rumpan med, så den börjar ta sig, och det är rätt coolt och se att man kan ändra formen på kroppen på det sättet - däremot tar det ju en jäkla tid, så hade det varit mitt huvudsyfte hade jag nog tappat sugen för länge sen. Nu ser jag det mer som en bonus, liksom!

Jag tror jag ser ganska.. atletisk ut, på grund av mina breda axlar (ungar, det är bara att simträna när ni växer upp så får ni dem garanterat) och liksom ganska stadiga kropp. Självklart - eftersom man aldrig är nöjd - har jag hela min uppväxt sneglat på alla små nätta tjejer och velat vara som dem, men nu är det ju som det är. Nu för tiden känns det rätt "gött" att veta att man är stark. Att jag fixar det mesta själv lixom - även om maken fortfarande säkert är dubbelt så stark (helt otroligt vilken skillnad det är på tjejer och killar i den bemärkelsen). Sen får man ju som bonus lite bättre hållning och man känner sig helt klart mycket piggare när man tränar regelbundet - den där känslan att man har en trött "slöja" över sig hela tiden finns nästan aldrig där längre, och jag tycker nästan det är sorgligt att jag inte kom på det tidigare bara...

Men en av de största vinsterna är nog ändå psyket, på ett sätt. Jag har utmanat mig själv - jag kan numera gå in i en ring och sparras utan att vara livrädd och jag kan lyfta min egen vikt (och lite till) i marklyft, och när man klarar av en utmaning man gett sig själv - då växer man. Det har varit mycket som har varit jobbigt de gångna åren, men jag tror ändå att jag klarat det lite bättre genom att jag tränat och utmanat mig själv. Det jag kämpar mest med är, som jag tjötat om innan, min självbild och så kosten, men min träning - den är jag tillfreds med, och mer därtill.

En lite oväntad bonus är att jag lärt känna nya människor, ett helt gäng faktiskt :)

Vad häftigt, att man kan ändra sin kropp och sin inställning till fysisk aktivitet så mycket, och vad underbart att helt plötsligt inte känna sig begränsad av att man inte "kan" eller orkar. 

Vi kanske ses i Portugal?

Återigen blir det ett litet uppsamlingsheat av träningsbloggutmaningen....

Hälsohets
Jag har skrivit lite om det innan, men sen tycker jag att det finns tre människor som skrivit så himla bra om det att jag helt enkelt tycker att ni ska läsa deras inlägg! Det är Fanny Roethlisberger (som för övrigt är en av mina favoritbloggare när det gäller träning och nyttigt godis) , Live it, love it (som just fått en liten bebis) och Uppochhoppa.  In med er och läs!

Mina löparskor...
...är ett par nike (min favorit för jag har ganska breda fötter och åtminstone några av deras modeller är breda framtill), ganska nyinköpta, mest för att de gamla såg sunkiga ut... Jag springer ju inte så mycket, och jag har heller inga direkta problem med knän eller rygg, så jag har inte lagt ner några jättepengar på dem. Mitt bästa tips är att leta förra säsongens skor och fynda dem på rea...

Drömträning
Oooh, det här är ändå lite intressant att fundera över. Egentligen tycker jag att all form av fysisk aktivitet som inte känns som "träning" är den perfekta träningen, dvs de tillfällen när man faktiskt får använda den kroppen man byggt upp på gymmet. Dessutom gillar jag tanken på att bara släppa allt och dra, så att säga, så den träning jag drömmer om är tex att göra som tjejen som vandrade över Nya Zeeland, eller VD'n som cyklar ner till Portugal. Såna lite mer... "enkla" utmaningar lockar mig mer än att göra en Chlumska, där det krävs en massa andra insatser, sponsorer och sånt. Så nån gång, kanske när jag blir 60 (som VD'n ovan) ska jag ta mitt pick och pack och ge mig ut i världen tror jag...

Träningskompisar och träningsmusik

Jag är visst lite otrogen min träningsbloggsutmaning, och hinner inte riktigt leverera ett om dagen, så jag tänkte att jag får väl försöka komma i fatt mig på ett par punkter i alla fall:

Min bästa träningskompis
Oj, det beror ju nästan helt på situationen. En stressad lunch när tiden är knapp och schemat tajt då tränar jag helst själv, det går fortast och blir mest effektivt. Likadant när jag springer, hujedamig, jag springer ju så sakta och försöker jag pressa upp farten minsta lilla för att anpassa mig så kan jag ju inte andas... Dock undantaget när jag sprang med Oliver, förutom att han pratade oavbrutet så kändes det ändå rätt ok, han har ju ingen "egen" fart att springa i liksom, utan han springer ju i min fart.

Har man däremot lite mer tid så tycker jag det är jättekul att styrketräna med duktiga kompisar, även om det känns som jag är den som får ut mest av det i och med att jag nästan får som en personlig tränare en kort stund. Extra roligt hade jag för ett tag sen när jag fick träna ihop med en kompis jag inte tränat med innan, tack goa pojk!

Favoritmusik
Hade det varit för ett halvår sedan eller längre tillbaka så hade jag helt klart svarat nån form av house eller techno (säger man ens så längre, nu fick jag in nån slags syntmusik i huvudet och det är inte det jag menar), men efter den stressiga våren så märker jag att jag gärna har helt tyst runtomkring mig, även när jag springer faktiskt, trots att man hör sig själv flåsa som en flodhäst då. På gymmet är det ju många som kör med musik i hörlurar, men jag kan aldrig lyssna på musik i lurar när det är folk runtomkring, jag tycker hela tiden att folk säger nåt till mig då, eller så får jag för mig att jag själv börjar mumla med i låtar eller nåt.

En framtidsdröm

(del 8 i träningsbloggutmaningen)

Haha, ja du... Det går åt rätt mycket tid för min del just nu, det där att fundera på vad man vill i framtiden, och på det stora hela har jag inget svar - än. Däremot har jag faktiskt EN önskan om nåt jag skulle vilja göra i framtiden, och det är att vandra i tex. fjällen, eller kanske tex bland Teneriffas vulkanberg.

Jag tänker att det skulle vara en liten utmaning, och rent teoretiskt älskar jag tex tjejen som vandrade genom hela Nya Zeeland. Men sen blir det lite bökigt, man är ju allt lite bekvämt så jag vill ju liksom helst inte tälta tex... Haha, knepigt... Men ändå, jag gillar ju den sortens fysiska utmaningar som bara gäller dig själv. Det är bara DU som avgör om det går eller inte, det är inte din utrustning eller en grupp, och du tävlar inte mot någon (det är helt demotiverande för min del) utan det hänger bara på dig själv och din egen prestation.

Att bara för en stund ansvara för endast sig själv...

Favoritcitat eller motto

Ah, äntligen ett inlägg som är enkelt att svara på. Det cirkulerar hur mycket träningscitat som helst där ute, de flesta är antingen väldigt "aggressiva" - typ No Pain No Gain osv, eller så är de mer inriktade på mindfulness och att man ska ta hand om sin kropp. Båda delarna har väl visserligen en visst effekt i rätt tid så att säga, men MITT favoritcitat är följande:

Du ångrar aldrig ett träningspass.

Enkelt, okomplicerat och ALLTID applicerbart. Det är inte alltid man känner sig som en "lean, mean trainingmachine" som vill fightas, med det citatet funkar ALLTID. För hur segt det än är, även om det blir ett halvdant träningspass (för det är inte alltid det blir sådär bra som man vill) eller ett som är anpassat efter tex en skada, så ångrar du aldrig ett pass. Vad som helst är bättre än inget, även om man såklart alltid önskar att man kunde ha högkvalitativa pass...

En träningsform jag inte förstår

(del 4 av bloggutmaningen)

Haha, ja min första tanke var helt klart löpning, men egentligen FÖRSTÅR jag ju tjusningen med det, jag kan bara inte känna den själv på det sättet... Vad har vi mer, spinning är för mig helt outhärdligt tråkigt tex, men jag förstår ju att det finns folk som älskar det. Ah, nu vet jag...

Fotboll.

Japp, så är det. Typ världens vanligaste sport, och jag kan inte förstå den. Alltså, för det första det här med att springa efter en jävla boll, vad är grejen med det... Men det är så mycket med den sporten jag inte gillar - mentaliteten som finns redan i de minsta barngrupperna (dela in lagen i tjejer och killar och sålla helst ut de som har "potential" innan de fyllt 6 år för sen är det för sent?!?!) och den aggressiva bilden av supportrar som kanske visserligen bara gäller en liten klick och kanske främst i andra länder, men ändå.

Jag förstår helt klart inte fotboll, jag ser inte tjusningen med det och jag gillar inget av det jag ser runt omkring sporten heller. Sen är jag inte (så) korkad, jag förstår ju självklart att de flesta som utövar sporten har en helt annan bild av den, och att problemen med tex elitism eller aggressiva åskådare knappast är begränsat till just fotboll, men för MIG så är fotbollen den största symbolen med allt jag tycker är fel i idrottsvärlden. För mig.

Därmed jag kanske oxå skulle berätta att Lukas just börjat på fotbollsskola - självklart uppdelad i en killgrupp för han är ju ändå 4 år... Än så länge tycker han att det är jättekul (vi har bara gått 2 ggr) och självklart gör jag allt jag kan för att inte min egna inställning ska smitta av sig på honom, är det nåt han gillar så är det ju så.

Vilken träningsform förstår inte DU?

Träningsbloggutmaningen

Eftersom jag verkar vara helt tom i huvudet nu så tänkte jag hoppa på månadens bloggutmaning.

Det är Sofia som startat utmaningen, och henne jag lånat bilden av...

Nu ligger jag ju lite "efter", så punkt 1 och 2 kommer bli väldigt kortfattade...

1 - En introduktion till min träningsblogg
Ja för det första så ÄR det ju inte en träningsblogg. Eller, inte bara, det är ju MIN blogg, och den har handlat om allt från att ha småbarn till mat och numer oftare om träning. Det här är min ventil, och mitt sätt att få ordning på mina tankar och känslor.

2 - Mitt första träningminne
Jag simtränade från att jag var omkring 6 år, och då började jag ju i "varmbadhuset" (haha, vilket skämt) här i Jönköping. Minns kallt vatten, roliga kompisar (M!!!) och det läskiga "stupet" man simmade över, där vattnet blev djupt. Fortsatte simträna tills jag var nånstans i tonåren, ganska oengagerat egentligen, men det var ju nåt att göra liksom. Har för övrigt det att "tacka" för mina breda axlar, på gott och ont...

3 - Träning när jag är 65
När man spenderar ganska mycket tid på gymmet (bland annat) så ser man ju ALLA sorters människor som tränar. Nåt som alltid gör mig väldigt glad är när det kommer en grupp pensionärer som tränar, tar i, skrattar och mår bra. Så vill jag också ha det när jag är 65! Ta tex lördagsgruppen jag är med i (nu är det ju ingen som är 65, men ändå, de flesta är ju en bra bit äldre än mig), det jag ser som jag önskar att jag också kunde få är den gemenskapen, sköna känslan och humorn där man småjäklas med varandra hela tiden - och samtidigt får lite motion.

Belöningssystem

Idag jobbar jag hemifrån med Oliver, som har lite feber och är allmänt hängig, vilket gör att dagens kost kommer bli en utmaning av rang.... Det är ju så bra på jobbet, där FINNS ju liksom ingen mat att gå och plocka av!

Jag har helt klart hamnat i en svacka, och har börjat fuska. Fuck. Nästan 4 veckor har gått, och jag ser ju rätt stor skillnad på kroppen - men där kommer också en del av problemet in, eller man nu ska säga. Jag känner mig rätt ok, magrutorna har tittat fram igen, och kläderna sitter som de ska. Fine. MEN, lårbullarna och nederdelen av ryggen är ju fortfarande inte som jag vill ha dem, men jag märker att jag får extremt svårt att motivera mig att fortsätta.

Nu handlar det hela inte om att jag vare sig vill eller behöver gå ner i vikt, det handlar om att jag vill kunna genomföra den här makrokosten i 3 månader (hur svårt ska det vara?!?!!) utan att börja fuska med att äta onödigt mycket eller bara onödigt dålig mat. Jag får ju äta massor med mat, i mina makron, och jag har även medvetet lagt till lite fler kolhydrater för jag känner direkt att kroppen inte återhämtar sig som vanligt efter träningen annars (herregud så gott det är med havregryn).

Problemet är att hela mitt belöningssystem är uppbyggt runt mat. Jag har ju varit "duktig" och ätit nyttigt i 4 veckor, så då vill jag ju belöna mig själv - med mat. Ännu värre nu när det är sinnessjukt stressigt på jobbet - då vill jag unna mig nåt för att varva ner.

Det är ju för jävla svårt att komma runt detta!

Jag mår ju skitbra av den här fantastiskt bra kosten, jag behöver inte vara hungrig, maten är inte så komplicerad och jag får i mig alla näringsämnen jag behöver och lite till. Varför har jag då ett behov av att lägga till saker i onödan?

När jag läser på andra bloggar så är det många som tipsar att man ska tex köpa sig nånting, typ ett plagg eller så, för att belöna sig själv, men det funkar inte alls för mig. När jag väl hittar nåt jag vill köpa så köper jag det liksom direkt, och eftersom jag i princip aldrig köper märkessaker så handlar det ju oftast om att köpa medans det finns i min storlek. Jag går inte och längtar efter tex en märkesväska eller så...

På jobbet är det lugnt, där finns som sagt var inte mat, och jag har dessutom lite stöd från en kollega, hemma är det mycket jobbigare. För även om vi inte har vare sig kakor, godis, vitt bröd eller annat skräp hemma, så har vi ju tex jordnötssmör (allvarligt talat), havregryn, och egentligen allt som behövs för att kunna slänga ihop nåt gott (visserligen nyttigt gott, men ändå mer än jag behöver äta).

Ta tex äppelkakan jag bakade häromdagen, jättenyttig och god, gjord helt utan mjöl och socker, men BEHÖVDE jag
den för att komma upp i mina kalorier? NEJ!

Jag har ingen lösning på problemet, dessvärre, men på något sätt så vill jag ju ändå kunna klara detta i 3 ynka månader utan att ge upp - för jag tror att JAG skulle bli stolt över mig själv och kanske komma bort lite från mat = belöning. Nån som har tips?

Kostomläggning

Nu har det hänt, jag passade på att hoppa på tåget när två av mina bästa vänner körde igång ett tremånaders kostschema - dock inte riktigt lika superkontrollerat riktigt. Målet är faktiskt lite diffust, men jag funkar bra ändå verkar det som. Klart man gärna vill tajta till kroppen lite, men en hel del handlar oxå om en nyfikenhet på hur kroppen kommer reagera när den får alla förutsättningar för att bygga muskler och tappat fett?

I all enkelhet kan man säga att principen är att äta MINST dubbelt så mycket proteiner ( i gram ) som min kroppsvikt, samt ungefär lika många gram kolhydrater respektive fett som min kroppsvikt i kg. Det innebär att jag i runda slängar ska hamna på

140 g protein (minst)
70 g kolhydrater (max)
70 g fett (max)

Därutöver ska jag hålla mig till 1500 kcal / dag vilket i teorin ger 0,5 kg viktnedgång/vecka. För att hålla koll på siffrorna knappar jag in allt i lifesum, och där ser tex. dagen ut så här:

Behöver fortfarande lägga till något litet för att få till det. 

Min dag ser då ut ungefär så här (jag kör ju periodisk fasta, därför finns det inget under "frukost", men det kan man ju välja som man vill).

Lunch
200 g tjälknul, med stekt vitkål och philadelphia

Middag
200 g ugnsbakad lax med blomkålsmos

Kvällsmat samt mellis
Proteinfluff (proteinpulver vispat med mjölk)
1 msk jordnötssmör
2 små äpplen.

Grönsaker i form av sallad och tomat ger ju i princip inga kalorier, så de kompletterar måltiderna med.

Rätt mycket mat ändå, det svåraste är att få upp proteinet men ändå inte öka på med kolhydrater (och därmed kcal). Men hungrig behöver man inte vara - däremot finns ju suget efter kolhydrater där, det går inte att komma undan än i alla fall.

Så, fram till sista november - SKA - jag klara detta. Jag kommer tillåta en lite friare lördag, så länge jag inte ballar ur helt, bara för att jag ska kunna hålla i tills dess (det här gäller inte mina "med-dietare" dock, de har mycket bättre karaktär än vad jag har).

Wish. Me. Luck!

Eller var det Mojito?

Idag har lördagen som vanligt inletts med träning och lördagsfika. Iofs blev det inte den vanliga träningen, utan istället testade jag på att springa HV's hinderbana. Nu finns det väl en halv uppsjö av vägar man kan springa den på, men jag körde ett varv som kändes logiskt. Det blev totalt 4 varv, varav det första bara var en jogg runt banan för att reka lite och värma upp. Den totala tiden inkl. uppvärmning blev 18 minuter, så tre varv på 12 minuter känns möjligt, om jag får öva lite.

Nu blev det lite nedvarvning i uterummet, och eftersom jag planterade mynta förra helgen så var jag ju TVUNGEN att göra en Caipirinha... Ok, det är visst inte mynta i den i originalet, men nu blev det det ändå. Men erkänn, visst ser det rätt gott ut....

Utmaningar!

Yes, jag har fått in lite utmaningar, tänkte lista dem här så kan ni skälla på mig om jag fuskar ;-)

Utmaning 1: Mitt eget mål, 24 % fett. Känner att det skulle vara helt perfekt. I höstas låg jag på 25,9 och jag TROR inte jag är så långt från 24. Planen för att åstadkomma det är är LCHP (low carb high protein) på vardagar, och mer fritt på helger. Jag tränar ju ändå en hel del...

Utmaning 2: 1 mil i veckan, valfritt tempo och uppdelat på valfritt antal gånger.

Utmaning 3: 50 knäböj/dag

Utmaning 4: 3 varv i HV's hinderbana på under 12 minuter (inkl. vila).

Utmaning 5: Springa hem minst 10 ggr innan midsommar.

Jag har en utmanare på punkt 1-3 (M) och en på punkt 4-5 (G). Nån mer som vill hänga på? Ska försöka rapportera varje söndag eller måndag hur veckan har gått - så att jag inte börjar fuska!!!! Det här känns riktigt roligt nu faktiskt!