Den stora frågan

Jag har en fundering som jag tänker berätta mer om om ett litet tag. En fundering angående det där vilken sorts liv man vill ha.

Men nu, precis nu, så skulle jag vilja fråga DIG en sak.

Om någon sa till dig att du från och med i morgon skulle få välja ett helt annat typ av liv/jobb/boende/fritid, utan att behöva hantera några rester från ditt nuvarande liv (som bolån osv), HUR skulle du vilja leva då?!?

Jag vill inte ångra något

Ibland ser eller hör man saker som får en att ifrågasätta de val man gör varje dag. Det här var en sån video, och just precis nu känns det som jag vill omprioritera hela mitt liv...

Svårt att våga, svårt att veta vart man börjar och svårt när man inte bara bollar med sitt eget liv utan en hel familjs! Vad är viktigt och vad tar bara upp tid? Vad ger mig energi och vad tar energi? Vem tillför något i mitt liv, och VAD tillför något i mitt liv...

Känns väl skönt att börja en måndag så här, med att ifrågasätta hela sitt liv lite...

Duktig flicka

Jag tycker att jag (nuförtiden) är ganska bra på att inte sträva efter att göra andra till lags, åtminstone så länge det inte gäller mina närmaste, där man kanske är lite mer mån om det. Däremot är jag troligtvis helt överjävlig på att hitta på krav åt mig själv?

På något sätt är mitt liv, nä förresten, mitt JAG, lite upp och ner just nu. Ganska många människor omkring mig har sagt att de inte känner igen mig, och jag kan hålla med - jag känner inte riktigt igen mig själv just nu heller. Har försökt klura en del på när, var, hur och varför (med lite hjälp ibland, tack A) men inte blivit jättemycket klokare för det. Däremot snubblade jag över en artikel idag, och en liten del av svaret finns nog där i tror jag, det är Michaela Forni som skrivit om att vara otillräcklig, inte så oväntat eller ens ovanligt för de flesta idag skulle jag vilja påstå.

En kompis till mig pratade lite om att hon valt saker som förväntats av henne i hela sitt liv, utan att egentligen känna efter själv, något som jag också tror är extremt vanligt. Det liksom bara blir på ett visst sätt, därför att det är "norm", och rätt som det är så sitter du "fast" i ett liv där du inte valt någon del själv, åtminstone inte aktivt.

Alla sociala medier hjälper ju inte heller, egentligen, jag älskar att leta inspiration till både mat, kläder, träning och inredning på nätet, men samtidigt ger det ju världens mindervärdeskomplex - för hur bra du än blir på något så finns det ALLTID en klick människor som är oerhört mycket bättre. Och även om man inte känner att man "tävlar" om att vara bäst, så finns det ändå en känsla, åtminstone hos mig, att man borde vara lite bättre. På allt... Att man sen inte förmår se att han som gör fyra kokböcker om året inte gör NÅT annat än just det, eller att hon som kör klassikern på elitnivå jobbar med träning, det är ju helt galet.

Jag vet allt det här. Men ändå finns känslan där - borde jag inte vara lite bättre....? Bättre fru, bättre vän, bättre mamma, bättre kollega, bättre tränad, bättre på att laga mat, bättre på mitt jobb, bättre på kickboxing, bättre på att springa, man borde vara mer berest, mer allmänbildad, mer insatt... jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men ni fattar grejen. Jag försöker bli bättre på att leva i nuet, men ibland blir tom det för stor stress, ytterligare en sak man borde göra, liksom.

Inte konstigt att man tappar bort sig ibland.






(om nån av er hittar mig någonstans så säg gärna till)

Unnar er alla detsamma!

I morse när jag åkte till jobbet så slog en tanke mig när jag satt i bilen (tro det eller ej, men ibland händer det ;-) ). Jag är så sinnessjukt tacksam över att jag har ett så bra liv att jag faktiskt kan ägna tid åt träning och kost. Familjen är friska, jag och maken har jobb, barnen har det bra på skola och dagis och DÄRFÖR har jag den oerhörda lyxen att lägga tid på något så trivialt som att justera min kost... Helt ofattbart egentligen, när man tittar lite på världen i stort. Men jag ÄR tacksam för det, och tänkte försöka dela med mig lite av den känslan genom att försöka sprida lite extra bra stämning i min omgivning!

Att ha det så bra att man kan fundera över hur mycket protein man får i sig, eller att fundera på hur man kan förbättra fysiken genom träning, det är ju extremt lyxigt. För när INTE allt är som det ska, då finns ingen ork till sånt - det räcker med att man sovit lite dåligt, har sjuka barn, eller lite för stressigt på jobbet, så hamnar ju genast kost och träning lite i "bakvattnet", och då är ju ändå även det tämligen små problem!

Men, för tillfället och så länge lugnet varar så njuter jag av att mitt största bekymmer för dagen är att det kommer regna på mig när jag går ner till gymmet på lunchen, och jag önskar att även alla mina vänner kunde få slippa sina problem så att det största orosmolnet för dagen skulle vara huruvida man tar en semla till kaffet eller inte.

Ta hand om er!

Ord som skaver

Att träna lite mer än "normalsvensson", vilket innebär mer än 2 pass i veckan, har sina nackdelar. Det är inte att man får mindre tid, eller något sånt, för jag upplever nog nästan att jag har MER tid varje dygn nu, eftersom jag inte faller i koma så fort det mörknar runt fyra utan håller mig pigg hyfsat länge tack vare träningen. Den största nackdelen är istället allt motstånd av folk runtomkring.

"Är det inte farligt att träna så mycket?!"
"Har du fått ortorexi?"
"Kan du inte bara ta det lugnt"

eller, min favorit, som inte alltid sägs rakt ut men som hörs ändå

"Borde du inte lägga den tiden på barnen..."

Det hjälper inte att bemöta med hårda fakta - även om jag tränar 5 pass i veckan så spenderar jag mer tid i bilen fram och tillbaka till jobbet varje vecka än vad jag lägger på träning. Dessutom tränar jag ju oftast på lunchen, så tiden med barnen blir egentligen inte så värst lidande, och att jag är piggare, starkare och gladare när jag är med dem räknas inte?? Om jag dessutom tar hand om mig och min kropp så orkar jag ju förhoppningsvis med ett aktivt liv IHOP med mina barn mycket längre? För att inte tala om att man förhoppningsvis ger dem en förebild för att man ska leva ett aktivt liv.

Jag VET ju allt detta, alla fördelar, det är ju ändå därför jag tränar, men ändå skaver det, det motståndet som man hör nästan varje dag från folk runtomkring. Kanske inte lika frekvent nu längre, eftersom jag tränat så länge, men det finns där ändå. Speciellt det där med barnen, när det kommer från vissa håll, jag är en DÅLIG mamma som tvingar dem att följa med på lördagsträning (vilket innebär att de får vara i lekrummet en timme och sedan åker vi och fikar ihop) och som prioriterar mig själv framför dem - fult, fult, FULT!

Mammasamvetet är väl alltid dåligt, i vilket fall (jag borde göra si eller så för/med barnen), så det är väl därför den kritiken tar hårdast. För att en liten del av mig håller med. Även om den delen är i minoritet till den större, mer rationella delen av mig själv.

Just idag, så orkar jag inte med den här kritiken. Lite motvind får man väl räkna med, men när den blåser konstant så blir man tillslut lite sliten.

Så snälla, har du nån i din familj, i din bekantskapskrets, på jobbet eller någon annanstans, som du tycker "tränar för mycket", testa att bara säga - "vad bra jobbat, jag ser ju att du mår bra av det här" istället för att av antingen missunnsamhet eller missriktad omtanke försöka säga att de borde ta det lugnt eller trappa ner.

Ta gärna ett glas julmust till också...

Under de gångna åren har jag ju blivit mer kostmedveten än tidigare, mycket pga man ju vill få ut mesta möjliga av den tid man lägger ner på träning, men även för att jag tycker att det är intressant att lära sig mer om vad olika näringsämnen kan åstadkomma i kroppen. Nu har jag landat i någon form av balans själv, med lite toppar och dalar såklart. Jag äter mycket grönsaker, och mycket protein, och försöker låta bli raffinerade kolhydrater och alltför fet mat, inget komplicerat och ibland slinker det ner en fika eller tom en pizza om det kniper. En balans som jag trivs ganska bra med oftast.

Därmed blir jag kanske lite extra observant på all SKITMAT som dyker upp ju närmare jul vi kommer. Det "ska" vara lussekatter och pepparkakor till var och varannan frukost och fika, för att inte tala om allt godis... Själv kan jag ju tacka nej, men när Oliver för femte gången på två veckor går på nån form av Lucia eller julfirande/julavslutning och får både must, pepparkakor och lussekatter på vardagarna (och då blir det lät lite julfika hemma på helgen med, mitt eget fel,) så kan jag tycka att det blir lite galet. MÅSTE varje form av händelse firas med skitmat för att den ska räknas!?! För att inte tala om kalas med stora godispåsar... 

När blev det en belöning att trycka i barnen så mycket dålig "mat" som möjligt?? Och vad ger det gör signaler? Snacka om belöningsmat, och DET är inget jag vill skicka med mina barn här i livet... Mat borde inte vara vare sig tröst eller belöning, tyvärr kan jag ju inte säga att jag själv står utanför det tänket, och ibland märker jag själv hur jag för över det på barnen - det är ju snart jul, klart vi måste fira med lite lussefika. Eller?

Mina barn är oerhört olika, Oliver som är en riktig kolhydrat-"junkie" äter alltid pastan eller potatisen först, och köttet bara om han måste, medan Lukas är precis tvärtom. De delar ju däremot en ganska tunn kroppsbyggnad, och att inte äta så mycket (även om nu Oliver tack och lov gått ifrån det stadiet). Då blir det ju ännu mer noga att den maten de faktiskt äter ska vara rik på bra näringsämnen, protein, vitaminer, fibrer och andra bra beståndsdelar, för att de ändå ska få i sig det de behöver för att växa. Söta yoghurtar och flingor är bannlysta här hemma, måltidsdryck är vatten eller mjölk, och det bröd vi köper är i alla fall inte helt utan fullkorn, och vet ni, mina barn överlever ändå.

Nåväl, jag försöker i alla fall se över vad familjen äter, utan att göra så stor sak om det hemma, vi pratar om att man mår bra av att äta mat, men jag försöker hålla mig ifrån så mycket mer diskussioner än de mest övergripande. Godis finns ingen näring i - mat finns det näring i, typ.

Kan tänka mig att det här inlägget kanske provocerar, men jag är så vansinnigt trött på att det är skräpmat, fika och godis som är NORMEN, precis som det är norm att på sin höjd träna lite halvdant två dagar i veckan - allt utöver det så är man helt plötsligt EXTREM. Eller?!?!?! Nu säger jag inte att jag sköter allt perfekt, men jag försöker åtminstone...

Kommentera gärna, det vore kul att höra hur NI tänker!

Nån som vill låna ut ett?

Det kanske inte är så rent meteorologiskt, men visst sjutton har det känts som om hösten kom en bra bit närmre den här veckan? Regn och rusk, och inte sådär jättevarmt... Och hur konstigt det än är - och jag tycker verkligen att det är konstigt för det är UNDERBART med sommar, sol och värme - så är det ändå lite mysigt. Åtminstone de där första dagarna, när man kan sätta sig framför en film med gott samvete, en kopp te bredvid sig och en filt i knäet (ok, det har jag hela sommaren med).

Hösten har ju andra fördelar med, det är sjukt vackert i naturen, man får ha snygga höstkläder och så känns det rent allmänt som en "omstart" - i mycket större utsträckning än vid nyår.

Men inte i år.

Jag känner fortfarande att jag flyter runt utan något mål eller mening, socialt, på jobbet, på träningen, you name it. Inget roligt att se fram emot (eller jo, har bokat en övernattning i GBG i september, hoppas kunna gå med familjen på Liseberg, men det är allt), inga sociala event eller nåt annat kul. Alla jag känner är typ upptagna med egna familjen och vänner, eller jobb, och det känns bara så jävla trögt rent allmänt.

Så vad gör jag? Inget, det står still i hela huvudet och jag hittar inte ork att dra tag i något själv - och jag kan ju inte gärna begära att någon annan gör det åt mig.
Tillsvidare tar jag bara en liten stund i taget och gör det jag har framför mig, i någon form av trist hopplöshetsbubbla, i väntan på att någon form av inspiration / mål / behov infinner sig.

En soppa värdig Sigmund Freud

Känner redan innan jag börjar skriva det här inlägget att det nog kommer bli lite osammanhängande och rörigt, men eftersom det hjälper MIG att få ordning på huvudet genom att blogga så får det väl bli så då. Den här hösten har mestadels bjudit på ganska ytliga inlägg, eftersom det har varit en massa saker i mitt huvud som jag inte vill, eller tänker, dela med mig av, men jag har ett återkommande problem. 

Jag tänker för mycket. 

Det låter ju pretto och ganska bra egentligen, men det ställer till det för mig. För samtidigt som jag faktiskt vet vem jag själv är och vill vara så överanalyserar jag hela tiden hur ANDRA tänker att jag är - dessutom är det ju oerhört osexigt och ganska jobbigt med folk som vill ha bekräftelse hela tiden så jag tänker hela tiden på att jag inte vill visa det. Att vilja att andra tycker om en är ju en grundläggande del i mänskligheten, så det är inte särskilt unikt, men det blir vansinnigt dumt när man överanalyserar saker in absurdum...

I vissa fall funkar det bra, tex på kickboxingen, för dels gör det att jag vill bli bättre och lär mig nya saker hela tiden, och dels så får jag ju omedelbart feedback om jag INTE gör något bra (sitter jag här och skriver med en smärre fläskläpp och sår på näsan). Alltså - är jag "duktig" går det bra och är jag INTE det blir jag "straffad". Enkelt och konkret, tycker min hjärna. OM jag nu inte har en deppig period (som hela den här j-a hösten), när jag hela tiden dessutom försöker analysera om folk suckar över att de "måste" sparras med mig när det är min tur, om de tycker att jag borde lära mig snabbare, eller helt enkelt inte borde vara där och ta upp deras tid. Ja ni hör ju.... Samtidigt är jag medveten om ATT jag gör det här, så jag försöker tänka bort det - det går jättebra när jag mår toppen för då kan man trycka ner den där lilla rösten till en liten viskning. 

Ganska ofta kör jag med varianten "fake it 'til you make it" och låtsas helt enkelt, men ibland går det som sagt inte. När jag börjar överanalysera saker brukar jag dessutom oftast bli tyst och dra mig tillbaka lite, det är ju säkrare så eftersom jag kanske inte "stör" någon annan då. 

Har funderat lite (nä, såklart har jag funderat alldeles för mycket på det, jag säger ju det) på varför det är så här, och två saker tror jag har påverkat mig rätt mycket. Dels en sak från skoltiden som bara låter meningslös om jag försöker återberätta den, men sen har en liten större händelse på senare tid gjort att jag känner att jag inte är intressant för någon annan såvida jag inte beter mig "perfekt", en grej som har orsakat höstens analytiska sinnelag när det gäller andras värderingar. 

Kort sagt (hahaha, jag skojar bara, det här har varit jättelångt) så känner jag att jag är riktigt jävla kass på att ha relationer med människor, så jag försöker hålla mig undan, helt enkelt, och alltså blir även blogginläggen ganska ytliga och kanske inte så intressanta. 

Frågor på det?

Duktig-flicka-syndromet

Det kan vara farligt att duscha ibland. Eller snarare så tänker jag alldeles för mycket i duschen.

Idag började tankarna med att jag kände mig... liksom vemod efter träningen. De som började träna ungefär samtidigt som jag (och som är typ 10 år yngre) börjar dra ifrån mig nu. Det känns som jag står på en platå, och den eventuella fördelen jag hade av att kunna hålla huvudet lite kallare än "ungdomarna" (herregud, hur gammal är jag?) räcker inte till nu - de börjar bli både bättre och snabbare än mig. Det känns lite deprimerande, det känns som om jag BORDE kunna hänga med bättre, om jag bara ansträngde mig - som om jag inte gör det redan.

Sen började jag fundera på varför jag tog det hela så hårt, och då kändes det som om det representerade typ hela mitt liv just nu. Alltså inte att folk är yngre än mig, men att jag liksom står still och inte blir bättre på saker i den takten jag vill. Lite duktig-flicka-syndromet, dvs om jag bara gör tillräckligt mycket tillräckligt bra så tycker folk om mig. Men på jobbet hinner jag mest håla näsan över ytan just nu, det är massvis att göra, väldigt väldigt kul saker många av dem, men det känns som jag borde kunna göra dem bättre.

Några tankar i sidled därifrån så funderade jag lite på det där med vad andra tycker. Som resten av mänskligheten så vill jag ju bara att folk ska tycka om mig, men jag är ju inte dummare än att jag inser att nu när jag tex tränar en del så är det bara fler folk som tycker att man är pretto och därmed INTE gillar en. Men samtidigt så mår jag ju bra SJÄLV av att träna, jag tycker det är roligt och rent fysiskt är det ju inte så svårt att förstå att man mår bättre av att träna. Så om jag vill att fler folk ska tycka om mig så borde jag sluta träna och äta en massa skit (som innan), men då kommer jag ju inte tycka om mig själv...

Suck.

Nånstans där kände jag väl att jag hade kört fast i nån slags självömkande träsk - och DET gillar ju inte folk =P

Så nu ska jag äta sämre, träna mindre, må bättre, orka mer, prestera bättre på jobbet, vara mer social, bli mer kreativ och bli bättre på kickboxingen. Tror fan att man blir lite splittrad!!!

Lyckoslantar

Vi hade en ganska intensiv diskussion runt lunchbordet på jobbet häromdagen. Ämnet var om man blir lycklig av pengar, och det visade sig att de flesta hade mycket starka åsikter i frågan, olika åsikter dessutom. Den vanligaste åsikten var nog att Nej, man blir inte lyckligare av pengar, med hänvisningen att allt det här som verkligen är viktigt - hälsa, kärlek mm - inte går att köpa för pengar.

Jag var av en annan åsikt, eller ja, jag tror inte att vare sig hälsa eller kärlek går att köpa för pengar - MEN eftersom pengar kan ta bort så många problem och ändra förutsättningarna för både hälsa och kärlek. Har du inte pengar blir det än värre om någon blir sjuk, du har kanske inte råd att ta ledigt, gå ner i tid eller ta den där avkopplande resan som kanske skulle behövas. Du har inte råd att jobba mindre så du kan spendera tid med de du älskar, och när du är med dem har du inte förutsättningarna för att kunna göra det där ni tycker är allra roligast - tex resa / åka och bada / göra utflykter.

Så jo, jag tror att mer pengar skulle göra mig lyckligare, i och med att det skulle ge mig bättre förutsättningar att leva det liv jag helst vill leva. Skulle det tex ringa från svenska spel på lördag och någon skulle berätta för mig att jag vunnit typ 220 miljoner i drömvinsten så skulle jag bli extremt lycklig, faktiskt. Och då anser jag mig ändå inte vara så ytlig (vilket det säkert finns många som inte håller med om).

Vad tycker du - blir man lyckligare av pengar?

Jag måste bara....

Fasiken vad mycket saker det är man vill/bör/borde göra och vara hela tiden. Jag har konstant dåligt samvete tror jag.

Dåligt samvete för att jag inte ägnar mer "kvalitetstid" med barnen, för att jag inte leker med dem mer och är mer aktiv i deras utveckling. Jag borde nog vara med och pyssla, pussla, måla, leka, bygga och jaga dem mycket mer.

Dåligt samvete för att jag knappt lagar mat längre, jag borde se till att barnen får ordentlig hemlagad mat från grunden, inte halvfabrikat som köttbullar, korv och fiskpinnar så ofta. Dåligt samvete för att jag tar tid från barnen när jag lagar mat.

Dåligt samvete för att jag inte hinner sköta huset som jag vill, dammet hinner samlas i alldeles för stora högar i hörnen och det ligger leksaker överallt. Dåligt samvete för att när jag städar så hinner jag inte samtidigt leka med barnen.

Dåligt samvete för att jag inte är en bättre fru, jag borde vara mer engagerad och närvarande. Kåt, glad och tacksam kanske?

Dåligt samvete för att jag inte satsar allt på jobbet, för att jag inte jobbar över och inte gör mitt jobb ännu bättre. Dåligt samvete om jag jobbar över, för att barnen får gå längre på dagis/skola.

Dåligt samvete för vännerna jag knappt aldrig hinner träffa.

Dåligt samvete för mig själv, för att jag borde få snabbare och bättre resultat av träningen, för att jag verkar vara den enda i världen som inte kan springa, för att jag inte kan ha karaktär nog för att hålla mig ifrån onyttig mat, för att jag inte hänger med i de senaste modesvängarna, för att jag inte hänger med i alla nyheter, för att jag är fullkomligt ointresserad av politik och för att jag är så kass på att nätverka.

Borde, måste, vill, önskar, det finns hur mycket som helst jag skulle kunna lägga till på listan. Mycket hänger ju ihop med barnen, precis som man brukar säga så lever man med dåligt samvete så länge man har barn. Men, jag kan för det mesta leva med alla dessa måsten utan att låta dem ta över mitt liv, jag har nog trots allt en väldigt ödmjuk inställning ( nu för tiden ) till att det inte finns en enda möjlighet till att hinna göra alla ändå. Fast ibland blir det ändå lite mycket, man hamnar ur balans och helt plötsligt känns det som ett helt torn av "måsten" och "borden"  rasar ner över en.

Och jag som aldrig varit bra på att bygga torn.

Jag är säkert i en trotsålder jag med

Det känns som båda våra barn har lyckats tajma in varsin ordentlig trotsålder/utvecklingssprång - eller vad man nu vill kalla det - samtidigt. Inte jättesmidigt, dessutom får man ju inte vare sig tid, möjligheter eller tålamod till att hantera det så där bra som man skulle vilja.

Stackars Oliver har det inte lätt, han vet inte om han är stor eller liten... Han verkar känna sig lite osäker nu, och är dessvärre väldigt negativ till det mesta vi säger. Många sammanbrott med stora tårar blir det, över saker han aldrig reagerat på innan, även om vi försöker prata och förklara så mycket det går.

Lukas å andra sidan har VERKLIGEN hamnat i nån total trots, han säger bara precis tvärtemot till oss hela tiden, och allt är bara "nej, vill inte". Det finns liksom ingen egennytta i det heller, han säger det liksom även om han egentligen vill göra det som föreslås, men han har väl kommit på att han har en egen vilja att påverka med... Dessutom är han ju 1000 ggr mer envis och bestämd än storebror, så det här lär väl ta tid innan det ger sig. Det kvittar hur vi gör, vi kan ju inte lirka med honom hela tiden och vi kan absolut inte låta honom få som han vill jämt, men han verkar opåverkad av att tex få sitta på bänken (där han blir vansinnig om vi sätter honom) 23 ggr på en dag för att han slåss, kastar saker eller förstör något. Suck.

Någon som har några bra tips? Vet ju att detta som allt annat går över, och mellan sina utbrott är de som vanligt alldeles fantastiska, men vissa stunder känner man lite för att bara vända på klacken och lämna dem en stund...

Tack!!!

Det verkar ju inte ha undgått någon som känner mig att det har varit något av en jobbig vecka förra veckan. Jobbsituationen är ju bara tillfälligt löst, men trots det känns det ändå så väldigt mycket bättre - men det är inte jobbets förtjänst, det är er!

Jag känner mig tämligen förvånad och ödmjuk inför allt det stöd jag har fått. Det låter ju ungefär som om jag inte tror bättre om er än så, men det är inte alls så jag menar, hur sjutton ska jag förklara det här nu då...? Jag förväntade mig nog bara inte mer intresse än ett lite mer hastigt känt medlidande eller så, fasen, hur jag än säger det här låter det ändå som låga tankar om er, men jag menar det inte så. Det beror troligtvis på att jag kanske oftast inte visar att jag mår dåligt av någon anledning, och då är det såklart svårt att visa stöd. I alla fall, jag har fått HUR mycket stöd och uppmuntran som helst, från jobbarkompisar, gamla vänner och till och med från träningskompisar, och jag önskar verkligen att jag kunde tacka alla på ett vettigt sätt! Tack, ni anar inte hur mycket det har betytt!

Jag - en tonåring

Det hände en grej på jobbet igår som gjorde mig väldigt, väldigt ledsen och dessutom ganska arg - tänker inte gå närmare in på vad det var just nu, men ändå.

Hade som tur var redan innan bytt "hämtdag" med maken, så han hämtade barnen för jag skulle gå på ett "efter-mässan-möte" på eftermiddagen. Allt kändes absolut som skit men jag hade lite tur i oturen - ett gäng från jobbet (mest från it-avdelningen) skulle gå på rivnings-afterwork på Scandic (som ska byggas om), så jag hakade helt enkelt på dem - alkohol kändes som en bra lösning. Det kan nog ha varit det bästa som kunde hänt just då - vi fick nämligen verkligen vara med och riva stället! Började med att slänga ut det som fanns kvar på rummet - lite tavlor och annat, sen fick vi spraya grafitti på väggarna =) Därefter fick vi hammare och kofot och gick loss på väggen med det... Gud så skönt det var!!!

Efter lite småturer runt sen så hamnade jag och en kollega på Murphys där vi stod och tjötade till framåt ett på natten, oxå väldigt trevligt.

På det stora hela kan man väl säga att det kanske inte direkt var en konstruktiv kväll, men för en gångs skull var det skönt att slippa vara förnuftig och logisk hela tiden och bara agera tonåring, förstöra saker och dricka (för) mycket...

Idag är jag fortfarande lika ledsen, men jag hade nog varit ännu mer ledsen om jag inte fått släppa ut lite i går.    Nu är det dags att samla sig och bli en ansvarsfull förälder igen, det blir kalas och matlagning. Snacka om kontraster....

En tugga till?

Suck, kan redan nu varna för att det här nog blir lite gnälligt...

Alltså, morgnar. Allt funkar egentligen rätt bra, förutom att Oliver återigen har halkat in i någon form av "jag-kan-minsann-äta-en-smörgås-i-över-en-halvtimme". Men det förstör verkligen hela morgonen... Hur mycket jag än intalar mig själv att INTE bli arg på honom så är det så sjukt provocerande att han bara sitter där utan att äta efter en stund =/ Eftersom de håller på och bygger om köket på skolan så gör det att de helst inte vill att barnen äter frukost där - dessutom serveras frukosten redan 7.15, annars hade den bästa lösningen varit att låta honom äta i skolan. Vi har lockat, lirkat, hotat, pratat förståndigt och pedagogiskt med honom, men inget hjälper - och varje morgon slutar i ett misslyckande när jag är till hälften arg och till hälften har dåligt samvete, och han är ju såklart inte glad heller. Känns inte alls bra!!!

För att fortsätta på det gnälliga spåret känner jag mig dessutom tämligen frustrerad och irriterad för att det har blivit så lite träning på sistone. I morgon är det föräldramöte när jag skulle tränat, klart jag går på det i stället, men axlarna gör ont och jag känner mig bara obekväm i mig själv. Dessutom har jag såklart insett att tröskeln för att komma ut och springa blir i stort sett oöverstiglig när det är mörkt, regnigt och kallt ute, annars hade man ju kunnat få in lite jogging emellanåt. Bläsch....

Förlåt, nu har jag gnällt färdigt på mina egentligen väldigt små problem, men ibland känns de stora med.

Att fatta beslut

Nu för tiden (eller typ från att jag var runt 20 eller så) så fattar jag nästan alla viktiga beslut på magkänsla. Det har fått styra husköp, bilköp, jobbrelaterade val och mycket annat. Inte på det sättet att jag inte tänker på olika alternativ, fördelar och nackdelar, men jag låter ändå magkänslan vara en stooooor bit av beslutet. Faktiskt brukar också magkänslan göra att besluten blir bra, jag kan inte komma på något beslut (åtminstone inte något större) där magkänslan visat fel. Däremot händer det ju att jag analyserar magkänslan och liksom aktivt utmanar den, som tex när jag började med sparring och hela kroppen (inte bara magen) var rädd och inte alls ville, men det gjorde också att det kändes som en grym vinst när jag kom över det.

Att jag håller på och babblar om det här med beslut är väl mest för att det blev ett sånt där magkänslebeslut idag, även om det inte var så stort. Jag och barnen var på fotbollsträning för första gången i höst - jag hatar det, allt med det, tränare, mentalitet, föräldrarna (ja inte liksom personligen men som gruppen "fotbollsföräldrar"), Lukas hatar det för han vill ju också vara med och springa efter bollen, och Oliver är helt enkelt inte direkt intresserad av det. Han är inte tävlingsinriktad, och vill helst inte ge sig in i närkamp med de andra barnen, så han går mest i ytterkanterna och sparkar gräs. Droppen kom när nån kille hade brottat ner honom i kön och sen hoppade på honom (jag såg inte det hela eftersom jag sprang som en tok efter Lukas), han blev jätteledsen och förstod verkligen inte hur någon kunde göra något så dumt med flit. Inte lätt när man själv är så snäll att man inte ens kan tänka sig något sådant... I alla fall så bestämde vi oss gemensamt där och då för att vi skiter högaktningsfullt i allt vad fotbollsskola heter, fotboll kan man spela med sina vänner på gatan istället där alla har roligt. Meddetsamma sa mig magkänslan att jag fattat rätt beslut, ångesten i magen försvann och allt kändes mycket, mycket bättre! Länge leve känslomässiga beslut!

Svårast av allt

Den här veckan har varit pest och pina, åtminstone ur familjesynvinkel. Jag och barnen har bråkat med varandra och sinsemellan precis hela veckan, och vi har nog alla varit ungefär lika gnälliga, lättirriterade och frustrerade misstänker jag.Alltså har varje dag påbörjats med en förhoppning om en bra dag, men från frukosten och framåt har det bara gått utför. Ungarna retas med varandra, jag skäller, nån är dum mot någon annan, jag skäller, någon gör något dumt (typ tar sönder saker som inte borde kunna gå sönder), jag skäller, barnen slåss, jag skäller. Ja ni fattar. 

Och ändå, i samma sekund som man antingen kommer ut ur huset själv, eller när de somnar, så kommer OMEDELBART det dåliga samvetet. Jag borde inte ha tappat humöret så snabbt, det är säkert något annat jag missar, som att de behöver mer uppmärksamhet, jag lägger inte ner all min tid och energi på dem - jag är en dålig mamma. 

Med huvudet vet jag att jag förmodligen är en alldeles vanlig, medelbra mamma, men hjärtat säger inte riktigt samma sak. Jag försöker ändå att på något sätt hålla mig till den "sanning" eller princip som jag tycker passar mitt uppfostringssätt och tanke.

Min tanke är att jag vill ge mina barn all kärlek de behöver, men jag vill att de ska vara självständiga. Jag vill att de ska se att mamma och pappa har ett eget liv också, att vuxna har rätt till egentid och aktiviteter med för att må bra, men jag vill att de alltid ska känna att de får den tid och stöd de behöver.

SÅ VARFÖR ÄR DET SÅ JÄVLA SVÅRT DÅ?!?!

Jag får väl göra som jag gör varje kväll, lova mig själv att jag ska vara en lugn och pedagogisk mamma i morgon, med oändligt tålamod och tid för barnen - hela dagen. 

Troligt.

Skönheten och odjuret

Det är ju helt galet, att en sådan ytlig sak som utseende upptar så mycket av ens tankeverksamhet. Och då är det ändå ingenting idag jämfört med när man var tonåring till exempel, den tiden då man inte tänkte på NÅGOT annat. Idag är det skillnad, det är inte alls så att man går och tänker "undrar om jag ser tjock ut i den här" utan det är mycket mer subtilt, man har hela tiden en känsla av hur man ser ut.

Problemet (eller vad man nu ska kalla det) där är att jag inte vet. Alltså, mitt eget kropps- och utseendeperspektiv är antagligen skevt och framför allt så förändras det hela tiden. Mest beror det på om jag har en bra eller dålig dag, och min egen känsla av det är att en dålig dag är kanske mer ärlig, medan en bra dag kan man "låtsas" att man ser bra ut. Fake it 'til you make it, typ.

Jag verkar till exempel ha en mental uppfattning om att jag är smalare än vad jag verkar vara i verkligheten, vilket blir mest tydligt när jag tittar på kort och helt plötsligt ser så .. jag vet inte, stor ut. Det borde väl egentligen vara tvärtom, man tror man är tjock men egentligen är man smal? På något sätt verkar jag nästan vänta mig att jag vore lika smal som när man gick på högstadiet - knäppt! Sedan ansiktet, det är skevt, snett, platt och brett, och sminkar jag mig inte ser jag ut som en kille tycker jag. Det hänger mycket ihop med att jag har sned näsa och ett ärr på läppen, eftersom jag föddes med läpp- och käkspalt. Hur mycket jag än skulle vilja så lär aldrig vare sig näsa eller mun vara rak och symmetrisk.

Oftast bryr jag mig inte, men lik förbaskat ligger ändå medvetenheten om utseendet och lurar. Och det som stör mig mest är att jag aldrig riktigt vet hur jag ser ut, eftersom min bild av mig själv varierar så mycket från en stund till en annan. Till en viss del kanske det kan spåras till min mamma, som har en extremt skev självuppfattning om att hon är tjock, när hon i själva verket är jättefin och ganska smal, men hennes egen kroppsbild är inte långt ifrån en bulimikers tror jag.

Ihop med maken känner jag mig alltid accepterad, jag har (efter många år) lärt mig att han älskar mig för den jag är och hur jag ser ut, tack och lov. Och konstigt nog verkar jag även kunna släppa tankarna på utseende totalt när jag tränar, då njuter jag bara av att känna att kroppen fungerar och att jag blir bättre, vilket kanske är en del av förklaringen till att jag inte tröttnat än.

Det här inlägget blir sjukt egotrippat (och jag är inte ute efter några kommentarer att jag är fin eller något sådant!!!) men det har stört mig en del att det ändå upptar en så stor bit av mitt medvetande. Dessutom stör det mig något kolossalt att jag inte kan bli så där smal som jag tydligen förväntar mig att jag är, trots 3-4 dagars intensiv träning i veckan och en kost som är MIL ifrån det jag brukade äta förr. Min kropp håller lik förbaskat ENVIST fast vid de kilon fett jag vill bli av med, och jag tar tacksamt emot alla råd för hur jag får den att ändra sig!

Så, nu har jag gnällt färdigt och i morgon återkommer jag med något annat tema... God natt!

Har det gått ett par månader eller hur är det?

Shit, det känns som det har gått många veckor sedan allt började, jag känner mig i alla fall så trött... De flesta har säkert läst på facebook, men om inte annat vill jag skriva för att komma ihåg allt lite själv.

Vi trodde ju att Lukas blivit bättre i sin lunginflammation, han svarade ju bra på kåvepeninet och var tillbaka på dagis i tre dagar (mån-ons) där han var jättepigg och glad, så vi blev lite oroliga när han helt plötsligt fick tillbaka febern på natten till torsdagen. Han var gnällig men rätt ok på morgonen, så jag gick till jobbet, men efter att han sovit middag blev han helt plötsligt apatisk, matt och flämtade när han skulle andas - alltså fick vi ringa till hälsan och åka ner dit vid 14-tiden. Den läkaren trodde att det nog bara var en annan infektion, men var inte helt hundra, så upp till barnakuten - igen. Det går ju såååå fort på akuten, och under 5-6 timmar gjorde vi massa tester, blodprov, lungröntgen, ekg osv.

Så duktig under alla prover!

Precis som förra gången så piggnade han till lite när vi var på akuten, så vi trodde kanske inte att det skulle visa sig vara något, men ändå kändes det liksom fel. Och visst, när vi fått alla provsvar så kom de ju fram till att lunginflammationen inte alls blivit bättre, utan värre istället =(.  En gissning (odlingen på blodet har inte gett resultat än) var att det är mycoplasma, och det är en bakterie som inte kåvepenin biter på. De tyckte att det var lite knasigt ändå att han blivit bättre först, och dessutom hostar han inte längre, men det kan ev. ha varit två olika bakterier och så tog kåvepeninet bort den ena, men den andra fick mer fäste då eller nåt.

En väldigt liten and att sätta dropp i...

Nåväl, nu blev vi helt plötsligt inlagda på barnavdelningen, och Lukas fick antibiotika intravenöst och dropp över natten (han har ju inte så mycket att ta av längre, tunnisen), så det blev till att snabbt åka hem och ta en dusch och hämta övernattningsgrejor för mig. Man sover inte så bra på sjukhus direkt - eller alls, egentligen... Vi trodde först att vi skulle få komma hem direkt på morgonen, men då fick vi veta att det skulle ges antibiotika minst till nästa dag.

Kan ju meddela att det är INTE roligt att hålla en 1½-åring inlåst på ett rum (mycoplasma smittar så han fick inte gå ut på avdelningen) i flera dygn, stackars Lukas höll på att explodera av ilska och frustration ungefär en gång i kvarten.... Natt två blev värre än natt ett, och jag gick med honom i famnen i säkert 3 timmar sammanlagd, för att inte tala om att han hostade (det började igen) och jag fick trösta honom var 10:e minut, stackarn =(

Även om vi inte fick gå ut på avdelningen så fick vi i alla fall gå ut utomhus, såååå skönt att få lite frisk luft och komma ut ifrån rummet en liten stund! 

Idag åkte jag i alla fall hem på morgonen för att sova lite, hämtade Oliver hos mormor på hemvägen, men jag hann inte direkt göra det för på ronden fick vi beskedet att vi fick gå hem idag, och fortsätta äta en annan antibiotika hemma i en vecka, så det var skönt att få åka upp och hämta hem honom och maken!

Han har varit piggare och gladare idag igen, så jag hoppas verkligen att det vänder på riktigt nu, men vi kommer hålla honom hemma hela penicillinkuren (en vecka till) så han får en chans att hämta sig ordentligt.

Storebror med mormor och morfar var såklart inne och hälsade på med.

Vill förresten passa på att tacka för alla lyckönskningar, det har värmt!

Tyvärr missade vi ju oxå en fest nu ikväll hos ett par kompisar, synd att det var just idag, men vi hade inte orkat ta oss ut någonstans om jag så fått betalt för det =/

Jämlikhet

Häromdagen trillade det ner ett gult kuvert från försäkringskassan där det stod att vi är kvalificerade att ansöka om jämlikhetsbonus (eller vad det nu heter). Och det är ju just en bonus, att vi har delat lika på föräldraledigheten har ju inget att göra med de pengarna, men det är ju aldrig fel att få en "belöning" för något man gjort.

Rent generellt skulle jag nog säga att vi har ett väldigt jämlikt förhållande på det stora hela - vi tar lika mycket ansvar för barnen och deras aktiviteter, för vårt förhållande och för vårt hushåll. Däremot gör vi kanske inte precis SAMMA saker, men vi tar i alla fall lika mycket ansvar. Nu när Lukas har börjat dagis har vi båda två gått ner till 90%, istället för att en (oftast mamman) går ner till 80%, och det funkar jättebra. Däremot är jag medveten om att inte alla kan göra den uppdelningen pga att olika jobb funkar olika bra att dra ner på och att man kanske tjänar väldigt olika, men nu har vi ju likadana arbetstider och tjänar hyfsat lika så förutsättningarna är ju de bästa.

Däremot anser jag inte att det här egentligen är något vi har kämpat för, det har alltid känts naturligt och respektfullt mot varandra att man tar hälften av ansvaret och även får hälften av nöjet att vara med när barnen växer upp och lär sig nya saker. Jag tänker inte på mig själv som feminist (konstigt och negativt laddat ord?) eftersom jag helt enkelt tar för givet att alla behandlas lika? Såklart är jag inte så korkad att jag tror att det faktiskt ÄR så, men om man förutsätter att man ska behandlas utifrån den person man är och inte vilket kön man har så är det kanske lättare att ställa krav?

Ett litet exempel är faktiskt den här dagen, Lukas är sjuk (jättesnorig och hostig igen, stackarn) och jag och maken delar på VAB'en över dagen, han jobbar förmiddag och jag eftermiddag. I vanliga fall tar vi nog helt enkelt varannan, men nu hade vi båda lite viktiga saker på jobbet som måste göras, och då fick det bli så.

Jag är glad att se att barnen tar det för lika självklart att vi båda hämtar och lämnar på dagis, och att vi turas om (eller följer med båda två) till aktiviteter. De vet att mamma och pappa jobbar IHOP och inte mot varandra, och jag försöker så gott det går att lära dem att det INTE är någon skillnad på pojkar och flickor (för det kommer väääääldigt mycket kommentarer om sån från dagis nu, flickor tycker om dockor och pojkar tycker om bilar typ) utan att det är skillnad på BARN och BARN när det gäller intressen.

Det är lite intressant att se hur folk i allmänhet reagerar på vårt förhållande, däremot. Oftast tolkas det som att jag bestämmer och "kör" med maken som om han var en toffel, och att jag är lite lätt bitchig? Eftersom vi båda (alltså jag och maken) anser oss vara jämlika vet vi att det inte är så, men det är ändå irriterande att bli så missförstådd. Nåväl, det kanske bottnar i lite avundsjuka...? ;-)

Nu är det dags för jämlika mig att åka till jobbet!