Kråkan - utmaningen just nu

Hmm, jag är inte alls nöjd med hur träningen ser ut för tillfället, det är helt enkelt för mycket aktiviteter (främst med barnen) just nu för att min kvällsträning ska få plats. MEN det är inget att göra något åt, det är en tillfällig period och jag kommer snart få mer tid igen. Under tiden försöker jag hålla mig aktiv åtminstone där jag kan, om det nu är att måla altan eller rensa ogräs, men en envis nackspärr vittnar om att min kropp minsann saknar lite bättre former av träning.

Jag har inte sprungit/joggat/lufsat en enda gång sedan förra sommaren, och jag tänker nog låta det fortsätta så, om inte andan helt plötsligt faller på. Jag är kass på att springa och har väl någonstans på vägen insett det och ser inte poängen i att försöka - det finns så mycket andra saker man kan göra istället ju!

Mest av allt saknar jag min yoga, men som sagt, det blir förhoppningsvis bättre redan till nästa vecka så jag kan komma igång igen. Däremot har jag vid varje styrkepass också ägnat ett par minuter åt att försöka stå i Kråkan och till att stå på händer - svårt, roligt och jobbigt på en och samma gång. Det kräver en massa bålstyrka, för att inte tala om balansen, och det är en kul utmaning för sig själv. Faktiskt har det gått framåt på bara ett par veckor, nu hittar jag balansen lättare (men måste ha en vägg bakom för säkerhets skull) och kan hålla den i åtminstone ett par sekunder utan att ha stöd av väggen. Heja mig!

Det här är "kråkan". För den som är nyfiken kan jag rekommendera Adrienes video där hon lär ut hur man gör!

Allt vad kost heter har gått åt skogen ett tag, så kan det bli när livet i stort är rörigt, och jag försöker känna att det är ok med. Små steg framåt, och ibland ett tillbaka, men så är det ju.

Så gick ett år och kom aldrig åter

Haha, lagom deprimerande rubrik... Men men, så är det, nu är jag 37. Suck. Medelålderskris. Öh.

Nåväl, helgen har varit typ bra, förutom att lördagens överraskningsbesök på Pinchos i Jönköping dels stördes av våra två barn som har bestämt sig för att vara extra pestiga mot varandra just nu, och delvis av att jag var måttligt imponerad över utbudet. Har ätit på Pinchos i både Göteborg och Skövde och det har varit mycket mer att välja på, samt godare. Nåväl, trevligt att bli överraskad, och få gå ut och käka, det är två saker som inte händer så ofta!

Fick 20 fantastiska rosor av mamma och pappa med. 

Idag (det är alltså idag jag fyller år) så blev jag firad med god frukost, och den supergoda kakan jag bakad (recept kommer imorgon), samt den största mängden paket jag fått i vuxen ålder - löjligt roligt faktiskt! Fick ett fint armband och ett halsband av maken, sen hade han köpt ett helt kit till mig - muggar, fleecefilt, choklad... och till det så hörde "huvudpaketet" - en egen hängmatta! Kan ju säga att timingen var perfekt i och med att det äntligen blev omslag i vädret idag, så att man kan hoppas på att det faktiskt blir både vår och sommar i år med...



För övrigt har jag pillat ner en massa fröer här och var i landen, allt från kålrabbi, dill, brytbönor och ärtskidor till luktärt och nån blandning med ätliga blommor. Typ allt jag planterar går att äta på ett eller annat sätt faktiskt.... Och på tal om mat så kan jag väl säga att det blev grillade kamben och en god öl till middag - helt perfekt i solen!

Inte bara jag som gillade hängmattan, det gjorde även lille Tandlöse :)

Hoppas ni haft en skön Valborg och att ni är åtminstone lite nyfikna på morgondagens recept!

(jag bjussar på den här bilden, är det sol och man har fått en öl och en hängmatta så blir det så här.)

Ett wienerbröd i vardera lår*

Jag har den senaste tiden gått runt med någon form av delvis uppgiven och delvis upprörd känsla av att liksom ha blivit lite ... lurad. Eller, det är inte riktigt rätt ord, "snuvad på konfekten" kanske stämmer bättre.

Det jag syftar på i just det här fallet är den totala oförmågan att äta det jag vill utan att det sätter sig direkt på kärlekshandtagen. Alltså jag lovar, fikar jag en lördag utan att kompensera för det så sitter tamejfan det jävla Wienerbrödet där i ungefär samma sekund. Jag har insett att det på något sätt måste hänga ihop med ålder, även om jag inte direkt känner mig lastgammal med mina 36 år ( fyller ju ändå inte 37 förrän första maj....) och även i viss mån kanske en lite halvtrasig ämnesomsättning.

En standardlunch, det är ju inte så
att jag svälter på något sätt. 

Jämför man med min "toppform" så har jag nu gått upp ca 8 kg. Men ok, jag jobbar stenhårt med att koppla om min hjärna så jag inte ska lägga så himla stor fokus på det, och det går ändå åt rätt håll tycker jag. Mitt mål nu är inte detsamma som 2014 utan bara en känsla av att det är "OK". Dock insåg jag efter julen att jag måste skärpa till mig ordentligt för att liksom inte "flyta ut", och därav skapade jag en enkel kostplan. Summa summarum så äter jag sedan 4 veckor tillbaka ca 1700 kcal varje dag varav minst 120-160 g är protein (vilket är ganska mycket när man väl ska äta det). Med tanke på hur pass mycket jag ändå tränar, och att den enda dagen jag gör någon utsvävning är på lördagar när jag inte är lika strikt med tex proteinintaget, men ändå absolut inte ballar ur helt, så måste jag säga att resultaten är... något deprimerande.

Jag tror att jag på något sätt har liksom börjat landa i att jag helt enkelt inte kommer kunna äta "som jag vill" utan att det har tämligen stora konsekvenser, vilket ju kanske egentligen är helt naturligt men som ändå känns oerhört motigt att ta till sig. Det är ju inte SÅ länge sen man var ung och kunde äta både pizza och fika tämligen ohämmat, då känns det ju lite surt att behöva vara så himlans pass strikt redan nu - jag är ju ändå bara 36 (ja, eller typ). Men men, bara för att jag har börjat inse att det verkar vara så landet ligger till nu för tiden så behöver jag ju inte gilla det.

Så, kära vänner, ni som liksom jag har funnit att den där bullen sätter sig direkt på låren, hur ska man hantera skiten? Ska man bara inse faktum och bannlysa allt extra fika eller ger man efter? Jag är ju visserligen redan gift, men någon ynka mån av självrespekt har jag ju ändå ;-)

*Det här inlägget lästes mest med lite humor, även om innehållet stämmer. 

Knorr

Ibland blir det lite tyst här, märker jag. Det är väl antingen såna dagar där det verkligen inte hinner hända något, eller så är det deppiga dagar. Att det man skriver här blir i stort sett positivt är ju inte så konstigt, men det är ju heller inte så konstigt att det är ungefär lika många negativa saker som jag inte skriver om - mitt eget val så klart. Bra reflektioner om sociala medier har både Blondinbella och Linda Hallberg haft på sistone - jag känner inte att jag drabbats själv av någon form av näthat men jag ser ju att det finns där ute, överallt. Lindas reflektioner handlar ju mer om den perfekta bilden som syns utåt, det gör mig lite kluven för jag VILL ju inte dela med mig av problem eftersom det känns privat, samtidigt tycker jag ju också att man visar en skev bild. Svårt det där.

Men men, vad händer här nu då... Jo, imorgon åker vi med jobbet på konferens. Till Ullared. Hm... Kanske inte mitt första val av konferensstället, men men. Hoppas nu då när vi ändå är där att man får åtminstone en liten stund på sig att gå på GeKås lite, barnen behöver nya vårjackor om inte annat.

Igår var jag hos en naprapat (på PlusRehab som ligger vid Atlantis SPA) för att knäcka till en låsning i bröstryggen. Tycker han är grymt duktigt, och han har dessutom mycket både fokus och erfarenheter med träning (lite gratis reklam, men många jag känner vill ju gärna ha tips på bra folk). Jag tycker att det är så galet fascinerande hur man kan lösa upp en spänning med bara ett litet knyck, när jag vinner drömvinsten på lotto ska jag se till att gå till någon sån person mycket oftare! Bokade in ytterligare ett pass, där vi ska kolla på min teknik i knäböj. Tyckte jag fått till tekniken rätt bra nu, men tydligen är det en del jag missar lik förbaskat - vilket gör att min höft/höger sida av ländryggen ständigt är irriterad. Ska bli riktigt, riktigt roligt och intressant!

Bara på en övrig notis så längtar jag just nu så galet mycket efter våren, att få plantera och greja ute i trädgården. Det
här är en ny planteringsbänk från IKEA, Hindö, som lanseras i maj tror jag. 

Alla tankar utanpå...

Vi har ju alla våra små egenheter, i olika format. Det är ju liksom en ganska rolig del av det som är ens personlighet och det orsakar ju ganska ofta en del skratt, även om man inte alltid uppskattar det i stunden :)

Förutom att jag nu i vuxen ålder har börjat ta efter min mors ovana att prata högt för sig själv i tex affärer (fast jag pratar nog oftare högt i bilen), så har jag också den lite udda ovanan att göra grimaser. Ni vet, man går igenom något i huvudet, en diskussion man ska ha, nåt minne man kom att tänka på, eller bara en reflektion på något man ser. Det är ju sånt alla gör, MEN alla kanske inte låter minspelet till den konversationen/iakttagelsen/minnet synas väldigt väl i ansiktet...

Går jag på stan och kommer att tänka på nåt roligt som hänt så kan jag fnissa högt för mig själv, och ganska ofta på träningen (när man får lite tid på sig att tänka mellan seten) börjar jag fundera på problem på tex jobbet och står då och gör väldigt bekymrade grimaser. Exakt HUR mycket jag grimaserar har jag börjat fundera på den senaste tiden av någon anledning, jag står faktiskt nu i skrivande stund och gör miner när jag ska komma på vad jag vill uttrycka! Det hela måste ju se väldigt roligt ut utifrån, men det bjuder jag på (som om jag har nåt val, hahaha).

Det här ju helt enkelt bara en sida av mig, jag kan oftast skratta åt den, men om du någon gång ser mig stå och grimasera vid kaffemaskinen  så vet du i alla fall att det inte beror på kaffet utan snarare på någon inre monolog i mitt huvud!

Japp, det här är visserligen en bild från lördagens rock-fest, men på riktigt,
jag gör såna här miner lite då och då annars med...
Helt normal.
Jag lovar. 

Min kärlek till mat

Igår var en tämligen lugn dag, lite trött och seg efter lördagens rock-fest sådär. Blaskigt och blött ute kändes det inte så lockande att ta sig iväg någonstans heller, speciellt inte när barnen var nöjda med att leka med kompisar hemmavid, så jag gjorde det jag älskar mest - jag lagade mat (den franska löksoppan som jag delade recept på igår). När jag stod där och njöt av något så simpelt som att hacka lök så började jag fundera lite på hur det kom sig att jag verkligen älskar det där med att laga mat...

När jag var liten så lagade både mamma och pappa mat, men pappa var nog den som visade att man kan experimentera lite mer (något som iofs inte alltid blev lyckat), att man inte behöver ta ett recept så allvarligt utan mer köra på känsla. Jag minns inte riktigt hur mycket jag faktiskt var med och hjälpte till just med maten hemma, men jag minns väldigt väl att jag gärna hjälpte mormor med maten. Hon lärde mig också de där gamla husmorsknepen - är det lite bränt i stekpannan så lägg i lite lök innan du gör sås, då smakar det inte bränt. Och om du saltat för mycket, låt en potatis koka med i såsen så suger den upp en del av saltet. Enkla saker, men sånt jag tänker på många gånger när jag ska laga mat.


Baka är ju mer en omedelbar njutning när man är barn, jag kommer ihåg att jag fick "Kalle Ankas Kokbok" när jag var liten, och (till mammas tveksamma glädje) lagade chokladbollar och muffins själv. Tror att hennes tveksamhet kom sig av att köket troligtvis såg ut som hej-kom-och-hjälp efteråt... Men men, vi är ju i grund och botten sockergrisar i familjen, så det blev ganska mycket bakat, och man blir ju helt klart bättre på sånt man gör mycket!

Jag minns också att jag, när jag gissningsvis fyllde ungefär 10 eller 11, önskade mig en korg med exotisk frukt på min födelsedag - istället för både godis och tårta. Då var det ju något som var jättedyrt och dessutom svårt att få tag i, men jag minns hur nyfiken jag var på att få testa och smaka på alla de här nya smakerna och texturerna!

I år kom jag ju även på att det går att kombinera matlagning med vandring, bättre sent än aldrig!

Att ha ett eget kök och grill så man kan laga mat
när man är på semester är ett krav. Det finns ju
en hel värld av "nya" ingredienser utomlands!

Så här i vuxen ålder så går jag även nu många gånger på saker jag själv är nyfiken på, tex hittade jag ett recept på en indisk dessert som kallas "morots-halwa", vilket var riven morot kokt i mjölk/grädde med lite socker, som jag genast var tvungen att testa bara för att det lät så intressant. Det var ganska gott, men en lite konstig efterrätt, och jag har inte delat den här för att jag skulle vilja göra om receptet lite först i så fall, för att få det som jag vill ha det.

Ganska många av mina recept kommer av att jag vill prova recept, som antingen är vedertaget klassiska (som löksoppan eller katrinplommonsufflén) men som jag inte lagat, eller för att de helt enkelt låter spännande (baked oats eller min oväntade kaka). Man måste ju prova liksom... Den senare kategorin handlar ju ofta om de "nya trenderna", vem visste att chiapudding inte alls var särskilt gott innan man testat till exempel...

I alla fall har min nyfikenhet för mat och nya maträtter gjort att när jag får förutsättningar (helst gott om tid och en full kyl) så är matlagning det absolut bästa jag vet. Lukas hjälper till och kommer och smakar ibland, Oliver sitter vid matbordet och leker, lite bra musik på stereon och så helst ett glas vin bredvid mig med. Det känns ju liksom helt fantastiskt att resultatet (oftast) uppskattas av hela familjen, det bidrar ju till känslan att man faktiskt gör någon nytta.

Jag hoppas och önskar att min kärlek till mat och matlagning följer med över till mina barn!

Dagens bubblare

Apelsinchoklad är ju fruktansvärt äckligt. När man var liten var det ju det värsta man visste, om man råkade ta en ischoklad som dessutom var apelsin i!!!!

Men.

I julas fick vi nån kartong Noblesse Apelsin av en leverantör. Den har legat över hela julen och in nu i januari, eftersom det är äckligt med apelsinchoklad. MEN om man är tillräckligt sugen på en bit choklad så visar det sig att det faktiskt gick att klämma ner en liten bit ändå.

Och kanske en bit dagen efter.

Och två efter det....

Nu har jag ätit typ 8 bitar sammanlagt, och till min fasa och förvåning så inser jag att jag någonstans under Noblessens öde har ändrat smak, jag har börjat tycka om apelsinchokladen... Det här måste på något sätt innebära att jag är lastgammal, för mig veterligen är det BARA gamla människor som gillar apelsinchoklad...

Hjälp?!?

Kan jag få låna ditt mål?

Jag känner mig så himla ... meningslös, just nu. Meningslös på det sättet att jag inte har nåt mål, inga drömmar och inget att sträva efter, förutom ett mål jag kämpar med men aldrig riktigt verkar nå. Deprimerande, helt enkelt....

En anledning är att vi oftast vid den här tiden har bokat och bestämt semestern till sommaren, men i år verkar jag liksom inte riktigt "få till det". Jag har inget bestämt sug i kroppen efter nåt särskilt, och även om jag absolut vill åka till Kroatien fler gånger så är jag rädd att det är lite "stökigt" med flyktingkriser och allt - kanske väldigt fånigt och oupplyst, men så är min känsla. Frankrike lockar inte heller som det brukar, okänt varför.

Bara "dra runt" i Tyskland har vi ju testat innan och det känns så ofärdigt på något sätt, som om man inte haft en "riktig semester" (det här kan vara rekordanvändning av citattecken känner jag). En sväng typ till Legoland är väl den enda saken jag kommit på att jag vill göra, för barnen skull, men i övrigt? Det är liksom bara tomt där jag brukar kunna föreställa mig vad jag vill göra på semestern...

Semestra i Sverige är inte min grej heller, det räknas inte som en "riktig semester" heller, och blir bara dyrt. What to do.... Visst, barnen är större, så vi kan säkert vara mer spontana och åka nånstans närmare inpå, men det hjälper ju inte min känsla av tomhet för att vi inte har nåt mål på semestern.

Det finns ju ett par förutsättningar för att semestern ska bli lyckad, den största är ju att om inte barnen är glada så är jag absolut inte glad (dessvärre finns det inga garantier för motsatsen heller), och barnen är glada om det finns tillgång på badvatten i något slag (hav, sjö, pool). JAG är glad om det inte innebär en vanlig charterresa...



Jag är självklart införstådd i att man inte kan ta någon annans mål och göra till sitt eget, men jag skulle behöva lite tips och inspiration. Vad ska DU göra i sommar? Vad gjorde du den där sommaren som blev så fantastisk? Vad ska du INTE göra? Eller, för den delen, vad har du för mål med det här året, även om det inte handlar om semestern?

Ja JAG gillar ju vatten med, och SOL!

Tabula rasa

Det har ju både sina för- och nackdelar med att ha en blogg, haha... Jag gick just tillbaka och kikade på mina föresatser inför 2015, och mina två mål för det året var att laga och ta med mer mat till jobbet (hahahaha, jag har med mat kanske en gång i veckan....) och att göra klart min kokbok. Det senare lyckades jag ju med i alla fall!

2016 hoppas jag att kunna få komma ut och vandra mycket mer, både med och utan barn. Jag hoppas kunna njuta av många sköna stunder i naturen, framför en brasa, eller bara med en god äggmacka och en kopp kaffe! Min dröm inför semestern vore att kunna vandra runt lite mer, men det är ju framförallt Lukas som är för liten än för att gå några jättelånga sträckor, så det får väl kanske vänta några år.

Vad vill jag mer... hmm, svårt att säga. Det "vanliga" såklart, att alla får vara friska och krya, att vi har jobb, att vi vinner på lotto (då kan du stryka det med jobbet, hahaha) och att vi kommer vara lyckliga. Det finns ju annat jag hoppas på med, men allt skriver jag ju inte på bloggen.

Nu är ju inte direkt ett nytt år en "ren tavla", självklart följer allt som hänt tidigare med, men samtidigt tycker jag att det ÄR bra att liksom få en anledning att fundera på vad man vill ha ut av sitt liv, för är man bara beredd på att släppa saker som kanske egentligen inte är så viktiga så kan man banne mig göra nästan vad som helst!

Vad vill du ha ut av året som kommer? Vad vill du göra mer av och vad vill du göra mindre?

Avslutar med ett par vinterbilder från min promenad igår, vilken tur jag har som bor så nära vackra Järstorp!

Träningsstatistik 2015

Det här är mest för egen del, och för att det ibland är kul med siffror =) Nu är det i tre år jag gjort en sammanställning av min träningsstatistik varje år, så här kommer detta årets nuffror (jag använder Shapelink för att registrera all träning, tycker det är skönt att enkelt kunna få en översikt så att den träningen jag vill få gjord också blir gjord) :

Antal träningstillfällen
2013 - 156 pass
2014 - 274 pass
2015 - 235 pass

Tränad tid
2013 - 160 h och 19 minuter
2014 - 250 h och 10 minuter
2015 - 222 h och 9 min

Styrketräningspass
2013 - 78 pass
2014 - 130 pass
2015 - 106 pass

Total sträcka (gång, löpning, skidor)
2013 - 128 km
2014 - 319 km
2015 - 380 km

Ska man då göra nån snabb analys av det hela så är det ju att antalet pass är något färre, snittet hamnar på 4½ pass i veckan ungefär. Lite intressant är att se att sträckan blivit längre, trots att jag i princip gett upp det här med löpning, så det är nog vandringen som gett lite resultat här tror jag!

Träningsmässigt ser jag fram emot ett 2016 där jag förhoppningsvis kan åka lite mer längdskidor, och där vandringen kanske får ännu mer utrymme. Min styrketräning och HIIT är jag ganska nöjd med de totalt 4 pass i veckan jag kör - det är helt enkelt min basträning för att må bra. 

Introvert vs. extrovert

Det här är ju inte direkt nåt nytt, men det är ett ämne jag både hört och läst en del om på sistone, från föreläsningar till vanliga blogginlägg, och allt som rör det mänskliga psyket är ju väldigt intressant!

Det är ju så himla lätt att man tänker att en extrovert person är en som älskar att synas och höras, medan en introvert är en grå liten hemma-mus, men det är ju liksom inte riktigt så. Jag hörde en väldigt bra förklaring häromdagen (kommer tyvärr inte ihåg vart) att en extrovert person FÅR energi av andra människor, och en introvert hämtar energi från sig SJÄLV. Självklart är det inte svart eller vitt, utan en komplett gråskala, men det är ändå intressant.

Ta tex Underbara Clara, som i det här inlägget beskrev en människa som just nu är väldigt introvert, mer nu än annars pga en massa stress. Det hon beskriver är ju lite av en ytterlighet kanske, men jag som också räknas som introvert förstår tanken. Att umgås med folk (nu räknar jag inte de närmaste vännerna utan kanske lite större sammanhang) är ju fantastiskt kul, MEN kräver en hel del energi från mig. En extrovert person FÅR ju energi av samma tillställning, och blir snarare tömd på energi utan det sociala livet.

Till och med när jag skriver det här så känner jag att det ju låter negativt och "tråkigt" att vara introvert, i alla fall enligt samhällets normer. Vi hörs och syns inte lika mycket som de extroverta, men det är ju inte mer rätt att få energi av andra människor än att få det av sig själv... Egentligen är vi ju nästan lite "självförsörjande" på det sättet!

Vill man testa vilken sort man är så finns det tex det här bra personlighetstestet gratis på nätet: 16personalities . (Ingen reklam, bara en sida jag tycker är kul!)

Ensam är stark... Jag anser mig ändå vara tämligen social och vill gärna ha sällskap, men när jag tänker igenom det lite så är jag oftast ganska trött efter också, och det är skönt att få vara själv en stund och ladda upp igen. 

Min jul om jag får välja

Det har snurrat runt en jullista lite här och var på nätet, och jag som älskar listor kunde inte riktigt låta bli... Kopiera gärna :)

Pepparkakor eller lussebullar? Båda är ju riktigt gott, egentligen skulle jag vilja svara pepparkaksdeg, och när det väl är utbakat går jag nog över till att svara Lussekatter - älskar saffran!

Skumtomtar eller knäck? Bläh, helst inget av det... Skumtomtar smakar syntetiskt och knäck är alldeles för sött. 

Köttbullar eller prinskorvar? Köttbullar, med stora mängder rödbetssallad! Det går förresten åt en hel del av de sakerna nu innan jul, det äts köttbullemackor av hela familjen till morgon, middag och kväll...

Julkorv eller julskinka? En nygjord julskinka är ju galet gott...

Lax eller sill? Båda två tack? Fisk på julbordet är ju det bästa!

Sylta eller pastej? Till makens stora förskräckelse så tycker jag att tex kalvsylta är sanslöst gott, jag kan köpa ett paket och äta upp till kvällsmat ibland...

Paradis eller Alladin? Alladin - de mörka bitarna där det är någon form av sprit i fyllningen, bäst är körsbär i likör!!!

Revbensspjäll eller Jansson? Jag älskar revben, men just julbordets revbensspjäll blir sällan riktigt bra tycker jag - en välgjord Jansson med mängder av ansjovis i slår däremot aldrig fel!

Glögg eller julmust? Glögg - om det är starkvinsglögg, de andra är alldeles för sliskiga. 

Rödbetssallad eller dopp i grytan? Båda! Min lillebror är helt galen i att doppa i grytan, och äter det varje morgon hela julen, jag äter väl inte riktigt lika mycket men tycker också att det är väldigt gott!

Ris ala Malta eller gröt? Hemgjord risgrynsgröt är ju för j***a gott rent ut sagt, dessutom finns det ju inget som säger att man inte kan göra lite Ris a la Malta av det som eventuellt blir över...

Hemma eller borta? Hemma!!!

Utomlands eller Sverige? Hmm, svårt att säga, hade vi haft ekonomi till att resa bort så kanske vi hade gjort det - nu när man inte har det så försöker jag väl mest tänka att man VILL vara hemma. 

Ge eller få? Ge är ju så löjligt roligt, om man hittat bra paket vill säga... Då är det ju roligt ända från det man köpt paketet tills dess att det ska öppnas! Fast det är ju också väldigt kul att FÅ paket. 

Mysteriet på Greveholm eller Sunes jul? Mysteriet på Greveholm, fast jag gillar ju årets kalender supermycket!

Chokladkalender eller paketkalender? Paket, helt klart, speciellt som en chokladkalender oftast är riktigt vidrig choklad i... Fick dock en Valrhona kalender en gång, den var ju fantastiskt. 

Plastgran eller äkta? Äkta, alla gånger... Dock har barnen en liten plastgran borta i deras TV-rum, perfekt att inte behöva vara så himla rädd om eller vattna. 

Arne Weise eller Ernst? Arne Weise ÄR ju julafton!

När vill du att första snön ska falla? Absolut senast till Lucia, jag vill ha massor med snö till julafton!

Har du haft en grön gräsmatta på julen? Usch ja, alldeles för ofta... 

När är det dags att pynta?  Hmm, de första grejorna kommer upp till första advent, sen är allt färdigpyntat och klart till Lucia - även julgranen. 

Kan du komma på något negativt med julen? Njae, inte för egen del, förutom att det är galet svårt att hitta vettiga paket till barnen. Vi har en väldigt kravlös och trevligt liten jul hemma hos oss, med bara familjen, mina föräldrar och bror med flickvän. Jätteskönt!

Favorit julfilm: Öh... Ivanhoe? Hahaha... Nä jag vet inte, kollar inte så mycket på speciella julfilmer, det faller väl mest under barnen. 

Blir du mättad av julen när den är slut eller vill du ha mer jul? Jag vill ha MASSOR med jul INNAN julen, men redan ett par dagar efter den är över så brukar jag slänga ut allt julpynt, då vill man ju titta framåt!

När öppnar du dina julklappar? Haha, när alla öppnar sina julklappar, vid granen efter Kalle men innan middagen...

Favorit juldoft: Nygjord julskinka.... Herregud så gott det luktar!

Vad framkallar mest julstämmning? Snö! Och här är väl lite av problemet med sviktande julstämning, det verkar ju bli samma väder som på midsommar - 10 grader och regn?!?!?!

Vad är viktigast med julen? Att få träffa alla, speciellt min bror som jag inte träffar så ofta som jag vill, att laga god mat och äta med alla man älskar. 

Dagen efter kvällen före

Haha, vilken kväll det blev igår...  Däremot blev det ingen klänning, utan kjol och top, men jag kände mig faktiskt både jättefin och väldigt bekväm :) Tack för all pepp!

Hela dagen igår var lite galen, det känns som i princip alla på jobbet hade ett stort uppdämt behov av att ha riktigt roligt, så det nästan bubblade hos alla! När förfesten satte igång så var alla redan så glada och spralliga så stämningen blev på topp direkt, helt underbart!

Själva middagen blev på Vox, jag har inte varit inne där innan men blev glatt överraskad tyckte jag! Rummen var ju kanonfina, och restaurangen var ju jättemysig och perfekt att ha julfest på. Maten var oerhört god, och likaså vinet... Även om jag lite ångrar att jag inte drack lite mindre av det senare. Fy vad gräsligt det är att känna sig full, för övrigt, lite "lullig" kan ju vara skönt, men när man börjar må dåligt... Man kunde ju tycka att man inte borde hamna där som vuxen, men när kvällen är lång, alla är glada, och vinet är gott så kan det ju bli så i alla fall. Nåväl, efter lite frukost, några koppar kaffe och en hel del vatten så mår jag väl rätt ok ändå.

Just nu är maken och tränar, och barnen är hos mormor en stund. Ikväll tänkte jag att vi skulle klä julgranen, årets modell fick bli lite nättare och mindre än vi haft tidigare, det känns ganska lagom faktiskt.

Hur som helst, det här blev mest ett babbligt inlägg, men tack för all pepp, och jag hoppas att ni alla får en helt fantastisk helg!

Nämen en sopsäck då?

Det här blir ett sånt där lite personligt inlägg, som kanske kan verka konstigt att jag skriver på en blogg så här, men dels hjälper det mig att sätta ord på mina egna tankar och dels så tänker jag att det säkert finns fler som känner igen sig. (Det här är ytterst ytligt, bara så ni vet)

Just precis nu sitter jag framför Nobelfesten och har just packat ihop ett gäng olika kläder till morgondagens julfest. Det är det jag vill reflektera över lite, inte Nobelfesten, och egentligen inte själva kläderna heller, men det de framkallade i mitt huvud.

Förra årets klänning var tämligen figurnära,
men å andra sidan vet jag oxå hur extremt mycket
tid och kraft jag lade på att hålla en strikt kost
och träna, vilket jag helt enkelt inte orkat/velat
göra i år. 

Som jag sagt tidigare så har jag ju landat i någon form av hyfsat okomplicerat och avslappnat sätt runt träning och kost, vilket till vardags känns ganska skönt, men det okomplicerade förhållningssättet gör ju även att jag gått upp en hel del i vikt (eftersom jag måste kämpa till 120% för att gå ner i vikt). Till vardags, när man kan gå i jeans och en tröja, kan jag liksom leva med det, men nu, när jag egentligen gärna VILL ha på mig en av klänningarna i garderoben så blir det ett problem. Jag är inte tjock, jag vet det, men för att jag ska kunna känna mig bekväm och snygg i en tajt klänning så måste jag tydligen ligga där i vikten där jag låg som lägst - nu är jag lite fluffig runt magen (helt normalt för i princip hela mänskligheten) och jag kan inte hjälpa utan att se det som att jag misslyckats. "Jag har ju gjort det en gång, vad dålig jag är som inte klarat av att hålla mig där eller göra ännu bättre... "

Rent intelligensmässigt förstår jag ju att det är en konstig och smått sjuk tanke, men det hjälper inte, jag känner mig ändå misslyckad och skäms lite för att jag inte kunnat göra det bättre. Jag vet ju dessutom att det är en sjukt tråkig sak att höra från någon, det blir bara som om det vore ett komplimangsfiske, och känns bara ledsamt (jag blir ju själv jätteledsen när mamma säger så, jag tycker ju att hon är så fin), så jag försöker att inte säga nåt. Dessutom FÖRSÖKER jag verkligen att inte tänka det heller, att tänka positivt och snällt mot mig själv, men har man då dessutom en riktigt dålig och deppig vecka så sitter de negativa tankarna där lik förbannat. "Du duger inte", "du borde kunna göra bättre". En annan knepig bieffekt av det hela är att jag är rädd att någon ska tro att jag dömer DEM som jag dömer mig själv efter utseendet, men så är det ju verkligen inte fallet...

Förlååååååt att jag återkommer till det här jävla skitämnet lte då och då, men jag försöker verkligen bearbeta bort dem. I förebyggande syfte vill jag säga skål på er, och jag hoppas att ni får en fantastisk fredag och helg!

Nåväl, nu har jag fått tanka av mig lite, jag kommer plocka med mig både klänning och lite andra alternativ till morgondagen, så får vi väl se om jag kan gå upp humöret tillräckligt för att välja klänningen. Om inte annat så får jag väl ta ett par extra glas vin så kanske det ger sig =P.

36 år senare....

Insåg att det var väldigt längesen jag skrev nåt om min träning, den har ju ändrats lite det senaste halvåret eller så, mest för att jag kände att jag inte längre hade riktigt orken eller drivkraften att hålla kost och träning på riktigt samma nivå som innan.

Nu har jag landat i någon form av riktigt bra basrutin däremot, på ett sätt som gör att träningen GER energi utan att i princip kräva någon mental ansträngning alls - för att vara utan träning är inte längre ett alternativ, inte när man vet hur mycket piggare man blir och hur mycket bättre man mår.

Nu ser rutinen ut som följande, det är tung styrketräning på lunchen två - tre gånger i veckan (ok nästan alltid två gånger) och så är det min lördags-HIIT som även blivit ett pass på tisdagkvällar. Alltså, fyra pass i veckan, tämligen högintensiva men inte så tidskrävande, och med tanke på att det bara är ett av dem som sker kvällstid så känns det inte som det direkt tar av min tid. Sen försöker vi ju komma ut så mycket som möjligt på helgerna, men då är det liksom inte för att träna man går ut, det är för att det är så skönt och det ger så mycket annat!

Kosten då... Jag gjorde ju ändå en hyfsat rejäl resa där med, men för att gå ner, eller ens hålla den vikten jag kanske egentligen skulle vilja hålla, så krävs det 110% ansträngning precis hela tiden. Det går liksom inte... Så, med ett antal kg plus på vågen så har jag liksom fått inse att det får vara bra nog med att hålla en vettig kost, men inte en perfekt sådan. Försöker bara lära min hjärna att den också får nöja sig.

Ta mig tusan, det här ger ju ett alldeles vanligt liv, att det skulle ta 36 år att komma fram till ... ;-)

Underhållning på många plan

Det här har varit en himlans skön helg ändå, måste jag säga. Lördagsträning med fika, i vanlig ordning, följdes av gäster på kvällen - jättetrevligt! Menyn för kvällen blev fransk med den här glassen - med ett tillägg av saffran i - till efterrätt. Inte så dumt :)

Söndagen spenderades i ett tämligen skönt tempo, jag och maken turades om att spela Fallout (kommer till det) och däremellan sköta allt som ska skötas, möbler som ska skruvas ihop (sovrummet) och mat som ska lagas. En klart bra söndag helt enkelt.

MÅSTE bara få tjöta lite om Fallout, som alltså är ett spel vi spelar på Playstation4, även om jag vet att de flesta av er inte spelar eller vet vad det är, men det är lite för bra för att inte nämnas...

Lite kort kan man väl säga att det är ett spel som utspelar sig i en postapokalyptisk värld i framtiden, där större delen av världen och mänskligheten dött i ett kärnvapenkrig. Själv har man varit nedfryst och vaknar nu upp i den här "eftervärlden", som är helt underbart retro/futuristiskt postapokalyptisk. Man måste liksom bara älska miljöerna....



Spelet är dessutom så där galet komplett, man kan göra i princip allt - bygga hus, lösa uppdrag, skjuta diverse odjur, bygga på sin karaktär, prata med folk... Ja liksom allt man kan tänkas vilja göra i ett spel (möjligen undantaget att man inte kan spela samtidigt, vilket gör det lite bekymmersamt hemma när vi är två som vill spela på kvällarna).

Det här spelet har varit väldigt, väldigt efterlängtat av både mig och maken dessutom, så man liksom njuter av att få sätta sig i den här andra världen en stund. Svårt att beskriva, men en väldigt skön känsla.

Nu blir ju den där stunden när barnen lagt sig lite extra rolig, helt enkelt!

Le Grande Finale

Idag kör vår sista riktigt stora mässa för i år igång (nej då har jag inte räknat med Dreamhack som ju skiljer sig lite från en vanlig mässa). Det har varit stressigt och massor att göra, men det är ändå en häftig känsla när en mässa startar, där allt jag ritat nu står färdigbyggt och används! Nu har jag tyvärr bara tagit några kassa mobilfoton lite i farten (lägg där till att det dessutom alltid är en massa "skräp" i bakgrunden), men jag tänkte ändå visa lite grann. Lägger också upp 3D bilden som är min förlaga, och det vår produktion bygger efter, bara för att visa hur det blir.

Stora scenen i 3D...

...och i verkligheten!

Scenen på subcontractors inspirationsyta - Innodex - i 3D...

...och i verkligheten. 

På just Innodex finns i år en hel "printergata" med olika 3D printers och scanners, dit man kan gå och få tex sitt ansikte inscannat, justerat och (tror jag) printat i 3D! En annan stor attraktion är den här 3D-skrivaren, BigRep, som är helt öppen så man ser hela processen från alla håll, riktigt häftigt.

Just mitt jobb är till största delen över när mässan väl drar igång, sen är det bara att dra igång med planeringen av nästa---

Mot mörkare tider

Den här hösten alltså... Vädermässigt så har den verkligen varit helt fantastiskt måste jag säga, även om mitt jobb, som vanligt på hösten, inte riktigt gett tid till att vara ute och njuta av det så mycket. Men ändå, det är ju faktiskt ändå trevligare att sitta och jobba i fint väder än i tråkigt, och helger har man ju alltid!

Faktiskt har den inte varit riktigt så hysteriskt jobbmässigt som jag befarade, och nästa vecka drar vår "sista" stora mässa igång (nu räknar jag inte Dreamhack som visserligen är minst lika stor men den ger inte just mig så mycket extrajobb), och därefter kan man ta tag i allt det man inte hunnit göra tidigare på hösten. Känns som det gick fort hit, fattar inte att det är november redan...

Man måste ju bara älska höstkläder däremot... Kängor och jeans, superskönt!

Annars vet jag inte riktigt vad jag gör, men det känns som de lediga stunderna är väldigt få - det är någon slags lustig grej som händer varje år när det blir mörkt tidigt tycker jag. Gillar inte alls det här att det är mörkt redan på tidig eftermiddag, mörka kvällar kan väl vara mysigt, men inte när man går både in och ut från jobbet i mörker.

Som vanligt den här årstiden, nu när man spenderar mer tid inne, så blir jag sugen på att göra om lite hemma, så i detta nu ligger ett gäng tapetrullar hemma och väntar, återkommer med lite bilder på detta!

Moln i sinne

Känner mig lite lätt snuvad på den här helgen. Den avslappning jag efterfrågade när vi var ute i lördags kom ju av sig pga alla hjortlusflugor, och sen missade jag totalt att vara ute i höstsolen i går - i och för sig helt på egen förskyllan eftersom vi organiserade i ordning klädkammaren, men ändå. 

Bild från en gråmulen men vacker Nässjö. Ja alltså sjön, inte orten. 

Hoppas kunna få lite sol på mig till nästa helg, nu i veckan ser det ganska kört ut... Och jag som är så himlans påverkad av vädret, en gråmulen dag blir liksom bara ledsam och sorglig. Så verkar jag lite deppig - kolla ut på vädret så har du troligtvis din förklaring där...

Kan inte nån bara plocka bort den delen av min hjärna...

Jag har läst flera bra blogginlägg på olika ställen på sistone som handlat om, tja, kroppshets. Inget nytt, inget ovanligt eller knappt något att höja på ögonbrynet för egentligen, men det har väl gått hand i hand med tankar jag själv har.

I två års tid så tränade och åt jag så rätt som jag bara kunde, vilket faktiskt gav mig en kropp jag för första gången i mitt liv var nöjd med. Ett tag. För det tar så vansinnigt mycket tid och energi, att planera och hela tiden tänka på allt man stoppar i sig - det är helt enkelt en tämligen egoistisk sak att ta sig för, speciellt när man har en familj. MEN, absolut så mår hela familjen bra av en mamma som mår bra, det är bara inte hållbart att alltid ha fokus på kost och kropp.

Med min mamma som har bantat hela livet och som knappt vill se sig i spegeln så är det kanske inte jättekonstigt att jag själv har gjort likadant - man gör inte som mamma säger (du är ju såååå fin lilla tös), man gör som mamma gör. Och jag vill att mina barn gör som jag gör, tar sig tid att träna men ser kost som en njutning, inte nåt som ska vara en källa till ångest.

Jag kämpar som en tok med det här, när det gäller mig själv. Jag ÄR inte helt bekväm i att ha gått upp en storlek, men jag känner samtidigt att det vore ju för jävla sorgligt om man gick runt ett helt liv och var missnöjd med sig själv. Det går framåt, jag kan ibland känna att jag faktiskt duger som jag är, men jag kan oxå falla tillbaka och känna att jag minsann borde orka ta tag i att se "bättre" ut. Fick jag tre önskningar beviljade så tror jag banne mig att jag skulle ödsla en på att "vara nöjd med mig själv".

Träna kommer jag nog aldrig sluta med, jag mår så himla bra av den även om den där riktiga peppen inte riktigt finns där längre, nu är det mer underhållsträning, dvs styrketräning i rimligt antal och sen lite promenader och ett och annat HIIT på det. Perfekt, en bra balans som gör att min kropp mår bra.

Min kost är ett större huvudbry, jag älskar mat. Bra mat förvisso, men gärna i lite större mängder än vad som är helt rimligt, och gärna med ett glas vin till. Det resulterar i att jag i ena sekunden pendlar från ett jag har ju ett bra liv och klart jag ska kunna äta god mat till fan jag måste börja banta i morgon - det senare är verkligen den värsta tanken jag vet. Jag har absolut all kunskap i världen för att kunna forma min kropp som jag vill med kosten, men jag har inte riktigt viljan. För jag har gjort det en gång, och det var något som stal en himlans massa tid som jag kunde gjort roligare saker på, även om jag samtidigt var superhälsosam och mådde bra.

Det som stör mig mest av allt i frågan är nog egentligen hur mycket tankeverksamhet jag trots allt ägnar åt frågan, jag önskar att jag kunde ha ett mer avslappnat förhållningssätt till det hela utan att vara rädd att tappa kontrollen helt. Men kanske, kanske, kommer även jag dit någon gång....