Nämen en sopsäck då?

Det här blir ett sånt där lite personligt inlägg, som kanske kan verka konstigt att jag skriver på en blogg så här, men dels hjälper det mig att sätta ord på mina egna tankar och dels så tänker jag att det säkert finns fler som känner igen sig. (Det här är ytterst ytligt, bara så ni vet)

Just precis nu sitter jag framför Nobelfesten och har just packat ihop ett gäng olika kläder till morgondagens julfest. Det är det jag vill reflektera över lite, inte Nobelfesten, och egentligen inte själva kläderna heller, men det de framkallade i mitt huvud.

Förra årets klänning var tämligen figurnära,
men å andra sidan vet jag oxå hur extremt mycket
tid och kraft jag lade på att hålla en strikt kost
och träna, vilket jag helt enkelt inte orkat/velat
göra i år. 

Som jag sagt tidigare så har jag ju landat i någon form av hyfsat okomplicerat och avslappnat sätt runt träning och kost, vilket till vardags känns ganska skönt, men det okomplicerade förhållningssättet gör ju även att jag gått upp en hel del i vikt (eftersom jag måste kämpa till 120% för att gå ner i vikt). Till vardags, när man kan gå i jeans och en tröja, kan jag liksom leva med det, men nu, när jag egentligen gärna VILL ha på mig en av klänningarna i garderoben så blir det ett problem. Jag är inte tjock, jag vet det, men för att jag ska kunna känna mig bekväm och snygg i en tajt klänning så måste jag tydligen ligga där i vikten där jag låg som lägst - nu är jag lite fluffig runt magen (helt normalt för i princip hela mänskligheten) och jag kan inte hjälpa utan att se det som att jag misslyckats. "Jag har ju gjort det en gång, vad dålig jag är som inte klarat av att hålla mig där eller göra ännu bättre... "

Rent intelligensmässigt förstår jag ju att det är en konstig och smått sjuk tanke, men det hjälper inte, jag känner mig ändå misslyckad och skäms lite för att jag inte kunnat göra det bättre. Jag vet ju dessutom att det är en sjukt tråkig sak att höra från någon, det blir bara som om det vore ett komplimangsfiske, och känns bara ledsamt (jag blir ju själv jätteledsen när mamma säger så, jag tycker ju att hon är så fin), så jag försöker att inte säga nåt. Dessutom FÖRSÖKER jag verkligen att inte tänka det heller, att tänka positivt och snällt mot mig själv, men har man då dessutom en riktigt dålig och deppig vecka så sitter de negativa tankarna där lik förbannat. "Du duger inte", "du borde kunna göra bättre". En annan knepig bieffekt av det hela är att jag är rädd att någon ska tro att jag dömer DEM som jag dömer mig själv efter utseendet, men så är det ju verkligen inte fallet...

Förlååååååt att jag återkommer till det här jävla skitämnet lte då och då, men jag försöker verkligen bearbeta bort dem. I förebyggande syfte vill jag säga skål på er, och jag hoppas att ni får en fantastisk fredag och helg!

Nåväl, nu har jag fått tanka av mig lite, jag kommer plocka med mig både klänning och lite andra alternativ till morgondagen, så får vi väl se om jag kan gå upp humöret tillräckligt för att välja klänningen. Om inte annat så får jag väl ta ett par extra glas vin så kanske det ger sig =P.