Ett wienerbröd i vardera lår*

Jag har den senaste tiden gått runt med någon form av delvis uppgiven och delvis upprörd känsla av att liksom ha blivit lite ... lurad. Eller, det är inte riktigt rätt ord, "snuvad på konfekten" kanske stämmer bättre.

Det jag syftar på i just det här fallet är den totala oförmågan att äta det jag vill utan att det sätter sig direkt på kärlekshandtagen. Alltså jag lovar, fikar jag en lördag utan att kompensera för det så sitter tamejfan det jävla Wienerbrödet där i ungefär samma sekund. Jag har insett att det på något sätt måste hänga ihop med ålder, även om jag inte direkt känner mig lastgammal med mina 36 år ( fyller ju ändå inte 37 förrän första maj....) och även i viss mån kanske en lite halvtrasig ämnesomsättning.

En standardlunch, det är ju inte så
att jag svälter på något sätt. 

Jämför man med min "toppform" så har jag nu gått upp ca 8 kg. Men ok, jag jobbar stenhårt med att koppla om min hjärna så jag inte ska lägga så himla stor fokus på det, och det går ändå åt rätt håll tycker jag. Mitt mål nu är inte detsamma som 2014 utan bara en känsla av att det är "OK". Dock insåg jag efter julen att jag måste skärpa till mig ordentligt för att liksom inte "flyta ut", och därav skapade jag en enkel kostplan. Summa summarum så äter jag sedan 4 veckor tillbaka ca 1700 kcal varje dag varav minst 120-160 g är protein (vilket är ganska mycket när man väl ska äta det). Med tanke på hur pass mycket jag ändå tränar, och att den enda dagen jag gör någon utsvävning är på lördagar när jag inte är lika strikt med tex proteinintaget, men ändå absolut inte ballar ur helt, så måste jag säga att resultaten är... något deprimerande.

Jag tror att jag på något sätt har liksom börjat landa i att jag helt enkelt inte kommer kunna äta "som jag vill" utan att det har tämligen stora konsekvenser, vilket ju kanske egentligen är helt naturligt men som ändå känns oerhört motigt att ta till sig. Det är ju inte SÅ länge sen man var ung och kunde äta både pizza och fika tämligen ohämmat, då känns det ju lite surt att behöva vara så himlans pass strikt redan nu - jag är ju ändå bara 36 (ja, eller typ). Men men, bara för att jag har börjat inse att det verkar vara så landet ligger till nu för tiden så behöver jag ju inte gilla det.

Så, kära vänner, ni som liksom jag har funnit att den där bullen sätter sig direkt på låren, hur ska man hantera skiten? Ska man bara inse faktum och bannlysa allt extra fika eller ger man efter? Jag är ju visserligen redan gift, men någon ynka mån av självrespekt har jag ju ändå ;-)

*Det här inlägget lästes mest med lite humor, även om innehållet stämmer. 

Alla tankar utanpå...

Vi har ju alla våra små egenheter, i olika format. Det är ju liksom en ganska rolig del av det som är ens personlighet och det orsakar ju ganska ofta en del skratt, även om man inte alltid uppskattar det i stunden :)

Förutom att jag nu i vuxen ålder har börjat ta efter min mors ovana att prata högt för sig själv i tex affärer (fast jag pratar nog oftare högt i bilen), så har jag också den lite udda ovanan att göra grimaser. Ni vet, man går igenom något i huvudet, en diskussion man ska ha, nåt minne man kom att tänka på, eller bara en reflektion på något man ser. Det är ju sånt alla gör, MEN alla kanske inte låter minspelet till den konversationen/iakttagelsen/minnet synas väldigt väl i ansiktet...

Går jag på stan och kommer att tänka på nåt roligt som hänt så kan jag fnissa högt för mig själv, och ganska ofta på träningen (när man får lite tid på sig att tänka mellan seten) börjar jag fundera på problem på tex jobbet och står då och gör väldigt bekymrade grimaser. Exakt HUR mycket jag grimaserar har jag börjat fundera på den senaste tiden av någon anledning, jag står faktiskt nu i skrivande stund och gör miner när jag ska komma på vad jag vill uttrycka! Det hela måste ju se väldigt roligt ut utifrån, men det bjuder jag på (som om jag har nåt val, hahaha).

Det här ju helt enkelt bara en sida av mig, jag kan oftast skratta åt den, men om du någon gång ser mig stå och grimasera vid kaffemaskinen  så vet du i alla fall att det inte beror på kaffet utan snarare på någon inre monolog i mitt huvud!

Japp, det här är visserligen en bild från lördagens rock-fest, men på riktigt,
jag gör såna här miner lite då och då annars med...
Helt normal.
Jag lovar. 

Dagens bubblare

Apelsinchoklad är ju fruktansvärt äckligt. När man var liten var det ju det värsta man visste, om man råkade ta en ischoklad som dessutom var apelsin i!!!!

Men.

I julas fick vi nån kartong Noblesse Apelsin av en leverantör. Den har legat över hela julen och in nu i januari, eftersom det är äckligt med apelsinchoklad. MEN om man är tillräckligt sugen på en bit choklad så visar det sig att det faktiskt gick att klämma ner en liten bit ändå.

Och kanske en bit dagen efter.

Och två efter det....

Nu har jag ätit typ 8 bitar sammanlagt, och till min fasa och förvåning så inser jag att jag någonstans under Noblessens öde har ändrat smak, jag har börjat tycka om apelsinchokladen... Det här måste på något sätt innebära att jag är lastgammal, för mig veterligen är det BARA gamla människor som gillar apelsinchoklad...

Hjälp?!?

Braaaaaaiiiiiiinsssss......

Våren är ju lite per definition som en bergochdalbana, vädret går upp och ner, och därmed förhoppningar om sol och värme, men på det stora hela är det ändå fantastiskt härligt att se när allt börjar växa igen! Dessutom kan man vara ute i trädgården och greja, och man får så pass mycket dagsljus att det faktiskt känns som man har ett liv efter jobbet!

Man får dessutom se sådana här vackra ranunkler på vägen ner till gymmet på lunchen. Klart en humörhöjare!

Det finns ett litet, litet men, dock, och det är ju allergi. Nu är det många gånger bättre än när jag var tonåring, men jag är ju typ allergisk mot allt som flyger runt i luften (inte fåglar. Eller jo, troligen fåglar oxå när jag tänker efter), från sälg och vide till björk och gräs. Nåväl, inte hela världen, jag blir mest snuvig och kliig i ögonen (med medicin förstås), jobbigast är nog att man blir SÅ trött... zzz....

Så, går jag runt mer zombieaktigt än vanligt, med röda ögon och en rinnande näsa - frukta icke, det är inte ebola eller nåt annat dödligt som uruboros, bara lite allergi...

Zinfandel-fredag med klassisk bruschetta

Fredagar är visserligen alltid trevliga, men den här blev ändå lite extra trevlig tycker jag. Dels fick jag ett glädjande (dvs inte så dyrt) besked från Vianor angående vår bil - för övrigt en helt makalöst trevlig bilverkstad!!! - och sen när jag redan var på gott humör fick jag visa leg på systemet TROTS att det satt en ung tjej i kassan! Haha, ibland krävs det så lite....

Japp, här hemma blandar vi zinfandel-rosé med lite bubbelvatten, dels blir det mer läskande och dels kan man ju liksom dricka MER av det goda. Däremot går det inte med ett alltför torrt (icke zinfandel) vin, då blir det bara surt. 

Fortsatte med glatt humör att handla mat till fredagsmys, och det blev en skön mix av sallad, fänkålssalami, camembert, gruyere och en klassisk bruschetta, Suveränt gott, och inte blev det sämre av att det fick sällskap av (ett par) glas vin zinfandel rosé blandat med bubbelvatten och med frysta bär som isbitar... Japp, lite sommarkänsla blev det här idag minsann, trots iskalla vindar ute.

Klassisk bruschetta, 8 mackor
4 tomater, hackade i den storleken du vill ha den
1 solovitlök, finhackad
1 rödlök, finhackad
1 röd chili, finhackad
½ hackad basilika (av storleken du köper i vanlig matvaruaffär)
1 pressad lime
vit balsamvinäger
½ tsk flingsalt
svartpeppar

Blanda ihop tomatsalsan och låt den stå till sig lite. Skär upp ett gott surdegsbröd (tex från Rosetten) i skivor, droppa lite olivolja över och gnid med en ituskuren vitlök. Stek eller grilla hastigt så du får en gyllene yta. Precis innan servering lägger du på en rejäl klick tomatsalsa - klart!

Dagens känsla

Inre frid

Jag ska för det första direkt säga att jag inte är särskilt insatt i NÅGON religion, jag har väl ungefär med mig de kunskaper om ämnet man fick i skolan. 

I vårt sovrum har det blivit så att jag har med tiden köpt och ställt in ett antal "Buddhas", de flesta inköpta på Indiska vid lite olika tillfällen. Jag tycker att det är en väldigt mysig och fridfull figur, som passar bra in i ett rum där man mestadels vilar. Tycker ändå det är lite intressant vilka symboler man väljer till olika religioner, den här fridfulla varianten är väl mycket trevligare än en man uppspikad på ett kors?!?

Rent spontant så tycker jag nog att buddhism och hinduism verkar vara lite trevligare varianter än övriga religioner, lite fredliga och inte lika benägna att trycka på sin religion på andra - med våld. Men som sagt, jag är inte helt insatt så jag kan ha fel, det är bara min känsla baserat på det lilla jag vet. 

Jag kan förstå att människor har ett behov av att känna att det finns "något", däremot kan jag inte riktigt förstå hur man i dagens upplysta samhälle kan tolka tex bibeln så bokstavligt - jajamän, gud skapade jorden på 7 dagar osv.... Mmm, och så tryckte han ner lite dinosauriefossiler för att han hade tråkigt eller? Nåväl, alla får tro vad de vill, så länge ingen försöker trycka på mig en religion =)

Lite otur när jag tänkte, bara....

Ja herregud, det är ju för väl att folk inte ser vad man gör när man är själv hemma ibland...

Eftersom jag ska klippa mig i veckan (nä, inte kort, försöker bara hålla det uthärdligt medans jag sparar ut det) så tänkte jag passa på att färga håret idag. Sagt och gjort. Jag är inte särskilt "trogen" någon hårfärg utan brukar mest köpa den som är kampanj på, så resultatet kan.... variera lite. Idag blev färgen ungefär tre nyanser mörkare än det brukar bli, och närmar sig typ svart. Nåväl, det funkar väl det med.

Efter hårfärgningen blev jag inspirerad av ett instagraminlägg till att passa på att lägga en ansiktsmask, det gör jag säkert en gång om året eller så, så jag rotade fram nåt ur badrumsskåpet. Den KAN ev ha gått ut, för den luktade lite mysko, men men...

Masken var med kokos i, och någonstans i bakhuvudet hade jag för mig att det är vansinnigt bra att smörja in sig med kokosolja när man är torr, och eftersom jag är torr som en vampyr i starkt solsken om vintern så tänkte jag att DET passar jag ju på och gör medans jag ändå står här och väntar på att masken ska bli klar.

Sagt och gjort, jag hämtade burken med kokosolja och började smörja in mig. Funkade jättebra, och jag luktade som ett helt solarie, så jag smörjer in hela mig. Kommer på att jag är torr om fötterna med, så utan att liksom tänka klart så lyfter jag upp ena foten och smörjer in den. Står sen där och funderar på hur F*N jag tänkte nu, för jag kan ju inte sätta ner foten med en massa kokosolja på, då kommer jag ju drutta omkull. Samtidigt börjar den resterande oljan i min hand att smälta av kroppsvärmen och droppa lite överallt på golvet. Helvete. Jag gör ytterligare ett ogenomtänkt beslut och sätter mig på toaletten, med den påföljden att jag håller på och glida ner på golvet eftersom, tja, jag har ju smörjt in mig med kokosolja. Sitter sen där och tycker att, vad fan, nu kan jag ju likagärna fortsätta, så jag smörjer in även den andra foten med den oljan som håller på och smälter i min hand.

Skit. Jag måste ha tag i strumpor. Gör två improviserade "skosulor" av toapapper samtidigt som jag försöker att INTE glida av toalettstolen, och tar mig fram till mina strumpor.

Kontentan av det hela är i alla fall att jag har nyfärgat hår, ett rent ansikte och jag är banne mig inte torr någonstans! Är dock, som sagt, mycket glad över att ingen såg mig.... ;-)

Jag kanske bara behöver öva?

Jag testade en ny eyeliner jag köpte i helgen häromdagen, och fick en komplimang av en kollega för den. Försökte påpeka detta för min man (mest på skoj), varpå jag fick svaret "ja, jag såg att du hade kletat ut nåt där vid ögat, men det såg så konstigt ut så jag sa inget".

Ja vad ska man säga... ;-)

Kvällsunderhållning

Efter en hel dag utomhus så är man så där skönt trött i hela kroppen. Man luktar damm, jord, lite svett och sol - helt underbart! Ungarna likadant =) Så, när man då har varit "duktig" hela dagen så är det ju perfekt att sätta sig och kolla på nån serie, jag tänkte att jag skulle ger er mina favoriter här...

The Walking Dead
Lite långsam zombiefilm, men helt ok som förströelse. Inget man behöver sitta hel fastklistrad vid, men klart bättre än de mesta som rullar på TV kvällstid. Det här är den serien vi kollar på just nu. Det som inte gör den fantastisk är dels att det inte händer så mycket men sen är också rollbesättningen ganska... tam. Inga riktigt bra karaktärer som man verkligen vill följa, liksom.

True Blood
En fantastiskt bra vampyrserie - för vuxna! Spännande, sexig och med en skön glimt i ögat gör att den är helt klart en av våra favoriter. Suverän rollbesättning, och en helt klart udda story, men förutsättningen är ju såklart att man gillar vampyrer med.

Game of Thrones
Den här serien liknar inte riktigt någon annan serie! Den är tämligen fylld med politik och miljarder intriger, men suveräna skådisar och en fängslande handling gör att man absolut inte kan slita sig, och ju fler avsnitt man sett desto mer fast är man! Det här är en av de man inte FÅR missa helt enkelt. Man får faktiskt inte missa ett enda avsnitt av den heller, för det händer alldeles för mycket för att man ska kunna ta in allt utan att se varje avsnitt.

Sherlock
Den brittiska serien om Sherlock Holmes, med konstiga och begåvade Benedict Cumberbatch som den perfekte Sherlock - skruvad, smart, trasig och riktigt, riktigt cool. Den här serien är sådär gränslöst bra, av alla på min lista så tror jag den här kommer allra först om jag skulle rangordna dem. De första två säsongerna av den här såg vi på semestern förra året, och jag tror jag höll andan varje avsnitt!

Elementary
Den amerikanska versionen av Sherlock, här med Lucy Liu som Watson. Inte lika tvistad som "Sherlock" utan mer... tja, amerikansk helt enkelt, men likväl en absolut väl godkänd serie.

Homeland
Ännu en politisk serie med många lager, spännande, absolut, men ändå har jag inte ens haft någon direkt lust att kolla på säsong två. Jag tror att det till en viss del har med rollbesättningen att göra här med, det är ingen där jag fastnar för direkt.

Dexter
Ah, den här serien är nästan plågsam att titta på. För det första är det PERFEKTA skådisar, både Michael C. Hall som Dexter och Jennifer Carpenter som hans syster. En annorlunda vinkling är väl det misnta man kan säga, med en seriemördare som huvudperson, men här kan man verkligen säga att det är mycket spänning! Oftast sitter man faktiskt och bokstavligen vrider sig i soffan, eller håller andan, eller både ock... Grymt bra, trots många säsonger!

Såna här lite "längre" serier är perfekta - ett avsnitt på ca 40-60 minuter är precis vad man orkar/hinner med på kvällen efter en lång dag, bättre än att slötitta på något man inte ens egentligen vill se på TV!  För ännu kortare pauser blir det ibland mer åt komedi-hållet, med Big Bang Theory eller How I Met Your Mother.

Så - vad har jag missat? Har du några andra tips?

Inträngd i ett hörn, så att säga

Haha, ibland får man ju äta upp sina egna ord som förälder..

Igår simmade jag samtidigt som barnen hade simträning (Lukas och maken var borta vid den lilla barnbassängen), perfekt att få lite motion med ju, även om det inte direkt är så roligt att simma. Men men, jag hade i alla fall lovat att hjälpa Oliver om de skulle dyka, han tycker det är lite läskigt, så när jag simmat mina 1000 m så simmade jag bort till där simskolan var. Nu blev det inte dykning i går, utan de skulle upp och hoppa i hoppbassängen istället, så jag följde ju med dig.

Saken är den, att jag brukar försöka uppmuntra Oliver till att hoppa från 3:an, han gjorde det i somras men nu tycker han att det är läskigt, så jag försöker få honom att tycka att det är ingen stor grej (såklart han inte måste, men lite uppmuntran är ju aldrig fel). Men i går simmade jag ju med, så då kom han glatt med förslaget att jag kunde ju hoppa från 3:an istället... Och vad sjutton ska man säga då?!? Är inte sådär jätteglad i att hoppa från 3:an direkt, men det var ju bara till att le och nicka och se glad ut, trots att hjärnan säger att det här är ju skitdumt, inte f*n ska du hoppa från den här höjden ner i vatten... Hahaha, jaja, jag fick ju chansen att utmana mig lite och le samtidigt i alla fall ;-)

Jag vill ha vår nuuuuuu!

Fasiken vad jag längtar efter våren nu (som alla andra oxå gör). Den där fantastiska doften av en blandning av solvarm asfalt och fuktigt gräs. Vill att det ska stå tätt med tussilagos i vår slänt, och att det ska vara så varmt att man kan sitta ute mot husväggen och sola lite...

Hittade i alla fall en stackars liten ensam snödroppe i rabatten innan snön kom. 

Tycker att Mars har gått så galet fort, det är redan den 14:e?!?! Dessutom bara två veckor kvar till påsk! Det är en av de bästa högtiderna - många röda dagar och få "måsten"... Och såklart god mat :-)

Sjön suger?

(nu bli det träning igen)

Det känns som det liksom inte händer något i mitt liv just nu. Ja nu får jag väl skit för det och så händer något gräsligt förstås... Men jag får väl ta risken =P

Alla känns lite tysta och trötta, det är dämpat på jobbet och hemma rullar vardagen mest på. Jag försöker tänka på att inte direkt prata om träningen på jobbet, om inte någon frågar rakt ut, för jag tror att det är en sån där grej folk väldigt snabbt blir trötta på att höra om, fast de kanske är trötta på mig ändå. Det är lite skillnad här, här behöver ju ingen gå in och läsa som inte vill, och väljer man då att läsa så får man lite skylla sig själv ;-)

Efter att ha haft två vilodagar (det har känts som två veckor) så kändes det lite segt att ta sig i kragen och gå till gymmet på lunchen, men som vanligt kändes det jätteskönt när man väl kom igång. Dessutom fick det faktiskt bli simning samtidigt som pojkarna har sina simskolor på eftermiddagen, det är visserligen sjukt trist att simma, men det är ju inte så värst spännande att sitta på en hård träbänk själv och titta på heller (vi måste ju dela på oss, eftersom pojkarna är i varsin ände av badet). Först när jag hoppade i hade jag nån vag tanke om att jag kanske skulle simma hela 40 minuter när simskolan är, fast när jag väl simmat 1000 m så kändes det så galet motigt i kroppen att jag bara ville sjunka, så det blev inget med det =) Simmade lite bredvid Oliver istället, och efter simskolan gick vi iväg till äventyrsdelen för att öva på att dyka från en liten trappa. Han tycker det är läskigt att dyka, men nu när han fick testa lite nere i vattnet verkade det kännas lite bättre, och tekniken blev helt klart förbättrad!

Däckade ihop totalt när jag kom hem och somnade lite på soffan när barnen kollade TV. Det är helt galet vad trött man blir av att simma, och då är det ändå bara ca 20-25 minuter riktigt aktiv simning.

Nu ska jag sova, den här kvällen har redan blivit lite sen eftersom jag inte kunde slita mig från nya Tombraider... Älskar de spelen, och det senaste är helt suveränt!

Kritisera mera!

Jag tycker verkligen om att få kritik. Eller ja, konstruktiv kritik då, inte den andra, meningslösa, negativa sorten. Det finns två anledningar till att jag tycker om att få just den positiva, konstruktiva kritiken - den första är att det ger en jättebra möjligheter att utvecklas och lära sig nya saker. På träningen blir det väldigt enkelt och tydligt - om du testar att göra så här i stället så får du mer kraft tex. Är det dessutom någon som är åtminstone liiiite pedagogisk så suger jag åt mig som en svamp (eller försöker i alla fall) och då är det som allra roligast på träningen! Däremot den där negativa "vadå, klarar du inte mer?" stilen, den ger mig ingenting, jag blir bara sur eller less och ger upp....

Den andra anledningen är att jag kan slappna av med folk som ger mig konstruktiv kritik. För får jag det, så vet jag ju att de talar om när jag gör något fel, och dessutom bryr sig tillräckligt mycket om mig för att vilja hjälpa mig rätta till det! Jag menar, ingen vill väl få reda på omvägar att man tex gör något fel, har irriterande "tics" för sig eller kanske alltid är negativ till allt? Sen finns det ju alltid personlighetsdrag som vissa retar sig på, det är väl inte direkt sådant jag tänker på, för alla kommer ändå inte gilla alla.

Så på det stora hela - ge mig GÄRNA konstruktiv kritik, vad det än må handla om, för då lär jag ju mig att bli bättre!

Brödbak i Spanien

Jaha, här sitter jag nu på en bar i Barcelona och småhuttrar lite. Inte sommarvärme, även om det är mycket skönare än hemma. Tänkte nu jobba på bageri har jag kommit på, här kommer mammas recept på sjukt goda, grova frö-frallor:

Mammas frallor

Koka 1 dl vete- eller rågkross med 4 dl vatten i 15 minuter.
Häll i 1 liter vatten och temperera till 37 grader, häll det sedan över
1 smulat paket jäst.

Häll över mjöl och fröblandningen som ska bestå av:
3,5 dl grovt rågmjöl
3,5 dl grahamsmjöl
1 dl krossade linfrön
1 msk salt
1 msk socker
1-2 dl blandade fröer, tex pumpakärnor och solrosfrön
(även gott att blanda i lite torkad frukt)

Tillsätt sedan ca 1 liter "vanligt" mjöl, jag valde dinkelmjöl (varav ca 1/3 fullkorn) tills det blir en lös deg. Knåda (gärna i bakmaskin) en stund, och låt sedan jäsa till typ dubbel storlek. Forma till ca 20 frallor, försök inte svära för mycket trots att degen är jättekladdig, den SKA vara kladdig. Jäs 30 minuter till.

Om du nu använder en Kitchen Aid så kan jag rekommendera att inte blanda ihop knapparna "sänk vispen" och "fart". Degen skvätter ganska långt. 

 Sen - skjuts in i ugnen, 250 grader i ca 10-12 minuter.

Min favvo är att äta dem med smör och lite kaviar....

Nu ska jag ta ett glas vin, vi kanske ses någon gång!

Måndagsmos

Sitter och kika på vetenskapens värld, det är helt underbart. Det är helt fascinerande (och lite skrämmande) att se hur lätt hjärnan luras och fungerar. Fastnar ganska ofta framför det programmet, när det går, måste hänga ihop med åldern ;-) Jag har i alla fall inte börjat titta på antikrundan än, jag får väl hålla det till mitt försvar...

På tal om hjärnan och smarta saker i största allmänhet så fortsätter jag läsa mina böcker om Jack Reacher. Gillar verkligen dem, och att de är så komplexa - återigen en varm rekommendation för den som inte läst dem!

Eftersom jag ändå är ute och hoppar lite fritt mellan diverse ämnen så kan jag berätta att jag fick för mig att sola idag. Gör det väldigt sällan i solarium (däremot är jag gärna ute i den "riktiga" solen så ofta jag bara kan), det känns inte så hälsosamt, men ibland så här på vinterhalvåret känns det som om jag bokstavligen ska försvinna mot bakgrunden annars. Dessutom var det grymt skönt att få bli lite varm, har frusit hela dagen.

Jaha, det var ett tämligen splittrat litet inlägg, men så kan det bli en måndagkväll!

Let's dance?

Funderade lite över det där med dans idag när jag stod i duschen (det är förresten när jag duschar jag får typ alla idéer till bloggen, man har inte så mycket annat att göra än att låta tankarna flyga runt fritt och landa där de behagar). Eller ja, dans och musik. Jag (och maken, som är den enda som delar min musiksmak rakt av vad jag vet) gillar att lyssna på house, och dubstep, det gör mig nästan alltid riktigt glad! Vanlig "radiomusik" lyssnar jag såklart en hel del på med, har alltid på det på jobbet, och det är ju helt ok men sällan något jag liksom fastnar för.

När det gäller dans då, så är det liksom något som känns, jag vet inte, väldigt personligt. Jag älskar att dansa, om det är musik jag gillar, då är det nästan omöjligt att stå still. Dessutom har jag en viss tendens att blunda när jag dansar, och därtill har jag en känsla av att jag flinar som en annan fåne bara för att jag tycker det är så kul. Och allt det här kan jag leva med, jag skiter i (nej ok, det är inte HELT sant) vad andra tycker om hur jag dansar, för JAG tycker att det är så roligt!

Att jag funderade lite extra på det här just nu är dels att jag just lyssnat på lite bra musik, och dels för att maken tydligen funderar på att gå på Insanity (house"festival" här på Elmia i februari) just för att dansa. Jag tvivlar på att jag kan fixa barnvakt så vi båda kan gå, och sen finns det en liten risk för att jag känner mig för "gammal" och börjar man tvivla på sig själv så går det aldrig nåt vidare att dansa, vare sig man vill eller inte.

Jaja, det här var lite allmänt fredagssvammel om ett helgnöje jag alldeles för sällan får möjlighet att utöva. Skulle vara kul att veta vad alla andra tänkte om att dansa, men jag vet att det är få av er som skriver i kommentarerna i alla fall så... ;-)

Jag och 12.000 spelnördar

Idag börjar det - årets version av Dreamhack. Nu är jag ju involverad i och med att jag säljer till utställarna på mässdelen, men jag är ju med lite annars med eftersom gubben o hans gäng sitter (själv tänker jag sitta där fredag eftermiddag/kväll några timmar).

Jag har kollat prylar, fnissat åt vilsna besökare i olika utstyrslar, ätit frystorkad astronautglass, köpt retroaskar med Nintendomotiv, och - viktigast av allt - kontrollerat så de säljer riktiga belgiska våfflor även i år! Stämningen är på topp i hallarna och det är svårt att inte smittas när 12.000 ungar går runt i ett förväntansfullt lyckorus... Här är lite roligt man kan hitta i affären på årets Dreamhack:

Ok, viktigast först - rykande varma, sega, belgiska våfflor, serveras med mjukglass..... *dreggel*

Stora scenen, hit kommer tex Maskinen på fredag kväll och spelar. 

Hallarna börjar fyllas, och i eftermiddag släcker de ner, det är rätt häftigt!

Energidryck i originell förpackning. 

Underbara, komiska munsprayer med retrokänsla!

Ja vad ska man säga...

Inbillningsfrisk

Motsatsen till hypokondriker som bagatelliserar symptom och inte kan se sig som sjuk eller skadad. (källa luxikon.se)

Jag anser mig vara en tämligen frisk person (ja, min mentala hälsa kan väl ifrågasättas, men det är inte den biten jag tänkte på idag). Jag tycker mig vara i hyfsad form och inte sjuklig av mig på något sätt, utan som jag sa - en frisk människa helt enkelt. 

Sen började jag fundera på det där lite häromdagen, i förhållande till maken vars enda möten med vården har varit för att ta bort en ofarlig knöl på axeln och nåt fall av grav halsfluss i tonåren, och så började jag jämföra lite med mig själv. Tja, förutom att det har varit en drös läkarbesök och operationer pga min läpp- och käkspalt (de flesta när jag var under tre år gammal, den sista när jag var 20 år) så har jag varit och konstaterat allergi, och även astma på senare år. Jag är förutom pollenallergiker även allergisk mot nötter, stenfrukter och djur. Jag har varit inne och gipsat armen när den var bruten, jag har röntgat höfterna när de gjorde ont (kom i tonåren och är inte som de ska nu heller, vilket jag känner av på kickboxingen), jag har röntgat huvudet när jag var yr en längre period. Det har varit lunginflammationer, bihåleinflammationer och öroninflammationer. Jag har opererat åderbråck efter graviditet, och såklart gjort alla läkarbesök som själva graviditeterna ger upphov till - och det här är bara det jag kommer på så här på rak arm. Och ändå anser jag mig vara helt frisk även med denna listan i handen. Kanske det ändå är det ultimata tecknet på att jag är väldigt positivt lagd? Jag väljer nog det, och att fortsätta känna mig frisk, det är nog ändå roligast! ;-)

En kärleksaffär

Jag har sedan långt, långt tillbaka en relation till Ole. Han har funnits med mig mången myskväll, där han har sin rätta plats med en kopp te. Sedan jag gifte mig har vi däremot inte kunnat spendera särskilt mycket tid ihop, min man avskyr nämligen Ole. Han tycker att han stinker, och vill helst inte ens vara i samma rum som honom. Att få en puss efter lite Ole är helt omöjligt. Han är visserligen gammal, och luktar väl lite skosula sådär, men ibland får jag ett otroligt begär efter Ole!

Så, nu sitter jag här medan maken är och handlar, och njuter av min gamle Ole och en kopp te. I vårt hus går han även under namnet "bajsost", men det tycker jag låter så opersonligt....

Om man nu skulle slänga in något mer matnyttigt i det här inlägget kan man konstatera att jag bakat två sorters muffins till min Lola träff på onsdag, att jag är GALET förkyld, och att i morgon är det skolstart. Men jag vill inte ta uppmärksamheten från min förälskelse, nu ska jag återgå till honom!