tisdag 12 april 2016

Ett wienerbröd i vardera lår*

Jag har den senaste tiden gått runt med någon form av delvis uppgiven och delvis upprörd känsla av att liksom ha blivit lite ... lurad. Eller, det är inte riktigt rätt ord, "snuvad på konfekten" kanske stämmer bättre.

Det jag syftar på i just det här fallet är den totala oförmågan att äta det jag vill utan att det sätter sig direkt på kärlekshandtagen. Alltså jag lovar, fikar jag en lördag utan att kompensera för det så sitter tamejfan det jävla Wienerbrödet där i ungefär samma sekund. Jag har insett att det på något sätt måste hänga ihop med ålder, även om jag inte direkt känner mig lastgammal med mina 36 år ( fyller ju ändå inte 37 förrän första maj....) och även i viss mån kanske en lite halvtrasig ämnesomsättning.

En standardlunch, det är ju inte så
att jag svälter på något sätt. 
Jämför man med min "toppform" så har jag nu gått upp ca 8 kg. Men ok, jag jobbar stenhårt med att koppla om min hjärna så jag inte ska lägga så himla stor fokus på det, och det går ändå åt rätt håll tycker jag. Mitt mål nu är inte detsamma som 2014 utan bara en känsla av att det är "OK". Dock insåg jag efter julen att jag måste skärpa till mig ordentligt för att liksom inte "flyta ut", och därav skapade jag en enkel kostplan. Summa summarum så äter jag sedan 4 veckor tillbaka ca 1700 kcal varje dag varav minst 120-160 g är protein (vilket är ganska mycket när man väl ska äta det). Med tanke på hur pass mycket jag ändå tränar, och att den enda dagen jag gör någon utsvävning är på lördagar när jag inte är lika strikt med tex proteinintaget, men ändå absolut inte ballar ur helt, så måste jag säga att resultaten är... något deprimerande.

Jag tror att jag på något sätt har liksom börjat landa i att jag helt enkelt inte kommer kunna äta "som jag vill" utan att det har tämligen stora konsekvenser, vilket ju kanske egentligen är helt naturligt men som ändå känns oerhört motigt att ta till sig. Det är ju inte SÅ länge sen man var ung och kunde äta både pizza och fika tämligen ohämmat, då känns det ju lite surt att behöva vara så himlans pass strikt redan nu - jag är ju ändå bara 36 (ja, eller typ). Men men, bara för att jag har börjat inse att det verkar vara så landet ligger till nu för tiden så behöver jag ju inte gilla det.

Så, kära vänner, ni som liksom jag har funnit att den där bullen sätter sig direkt på låren, hur ska man hantera skiten? Ska man bara inse faktum och bannlysa allt extra fika eller ger man efter? Jag är ju visserligen redan gift, men någon ynka mån av självrespekt har jag ju ändå ;-)

*Det här inlägget lästes mest med lite humor, även om innehållet stämmer. 

2 kommentarer :

  1. Till skillnad från dig så har jag aldrig kunnat äta vad jag vill, det har alltid satt sig direkt. Även om jag älskar all slags mat inkl onyttigheter men även riktigt bra mat så har jag långt ifrån varit den som ätit sämst men ändå alltid kraftigast...
    Nu lever jag lchf, men fuskar jag med dessert vid fest eller 10 mandelägg på påskafton så direkt upp ett eller ett par kilon. Jag har fått inse att det är inte rättvist hus maten påverkar oss. Ledsamt men så ser det ut...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag förstår ju att jag hade tur i tonåren, och där mellan 20 och 30 så ändrades ju det, fast jag inte riktigt "såg" det själv, bara i efterhand på bilder. Det är väl bara på något sätt att komma till ro med det själv, att det ÄR så, det är väl det som är det största guppet på vägen till att känna att man är tillfreds.

      Radera