Det jag syftar på i just det här fallet är den totala oförmågan att äta det jag vill utan att det sätter sig direkt på kärlekshandtagen. Alltså jag lovar, fikar jag en lördag utan att kompensera för det så sitter tamejfan det jävla Wienerbrödet där i ungefär samma sekund. Jag har insett att det på något sätt måste hänga ihop med ålder, även om jag inte direkt känner mig lastgammal med mina 36 år ( fyller ju ändå inte 37 förrän första maj....) och även i viss mån kanske en lite halvtrasig ämnesomsättning.
En standardlunch, det är ju inte så att jag svälter på något sätt. |
Jag tror att jag på något sätt har liksom börjat landa i att jag helt enkelt inte kommer kunna äta "som jag vill" utan att det har tämligen stora konsekvenser, vilket ju kanske egentligen är helt naturligt men som ändå känns oerhört motigt att ta till sig. Det är ju inte SÅ länge sen man var ung och kunde äta både pizza och fika tämligen ohämmat, då känns det ju lite surt att behöva vara så himlans pass strikt redan nu - jag är ju ändå bara 36 (ja, eller typ). Men men, bara för att jag har börjat inse att det verkar vara så landet ligger till nu för tiden så behöver jag ju inte gilla det.
Så, kära vänner, ni som liksom jag har funnit att den där bullen sätter sig direkt på låren, hur ska man hantera skiten? Ska man bara inse faktum och bannlysa allt extra fika eller ger man efter? Jag är ju visserligen redan gift, men någon ynka mån av självrespekt har jag ju ändå ;-)
*Det här inlägget lästes mest med lite humor, även om innehållet stämmer.
Till skillnad från dig så har jag aldrig kunnat äta vad jag vill, det har alltid satt sig direkt. Även om jag älskar all slags mat inkl onyttigheter men även riktigt bra mat så har jag långt ifrån varit den som ätit sämst men ändå alltid kraftigast...
SvaraRaderaNu lever jag lchf, men fuskar jag med dessert vid fest eller 10 mandelägg på påskafton så direkt upp ett eller ett par kilon. Jag har fått inse att det är inte rättvist hus maten påverkar oss. Ledsamt men så ser det ut...
Ja jag förstår ju att jag hade tur i tonåren, och där mellan 20 och 30 så ändrades ju det, fast jag inte riktigt "såg" det själv, bara i efterhand på bilder. Det är väl bara på något sätt att komma till ro med det själv, att det ÄR så, det är väl det som är det största guppet på vägen till att känna att man är tillfreds.
Radera