torsdag 10 april 2014

Åsikter

Det fascinerar mig lite, hur oerhört starkt "folk" reagerar på min träning och kosthållning. Man tycker att jag tränar på tok för mycket, för hårt och äter alldeles för lite. Visst, jämför du med hur jag har betett mig större delen av mitt vuxna liv, när jag som mest gick en promenad på helgen, så tränar jag ju mycket, men låt mig försöka förtydliga saken...

Träningen
Jag har ett stillasittande jobb, eller ja, stillastående, eftersom jag nu för tiden alltid står vid datorn och jobbar. Det är helt enkelt det enda sättet för mig att undvika musarm, och numer är det betydligt jobbigare att sitta ner långa stunder än att stå.

Om vi sen utgår från en träning då jag tränar allt jag kan och vill (vilket aldrig inträffar eftersom livet kommer mellan, men vi utgår ändå från det), då tränar jag 2h 15 min styrketräning, 3 h kickboxing (2 pass) och springer i ca 1h och 15 minuter. Det ger sammanlagt 6h och 30 min (mitt verkliga snitt 10 veckor tillbaka ligger på 5h 45 min) av min vecka. Min vakna tid en vecka består av ca 98h, varav ca 34h är jobb. Alltså spenderar jag ca 6% av min vakna tid med att träna. Hade jag haft ett fysiskt aktivt jobb, eller helt enkelt levt för 100 år sedan när fysiskt arbete var ofrånkomligt, hade det varit skrattretande lite tid. Och då är dessutom min träning ordentligt genomtänkt för att vara BRA för kroppen!

Den träningstiden jag har försöker jag utnyttja till max, så
jag inte är där " i onödan". 
Kosten
Ja det första jag bör säga här är att i skrivande stund sitter jag med en bit ost och ett glas vin bredvid mig. Jag försöker att ge min kropp den absolut bästa kosten jag kan åstadkomma, och när jag faller för frestelser så försöker jag att göra någorlunda bra val även där. Och faller, det gör jag, hela tiden! I och med att jag ändå lägger en hel del tid på att träna, så vill jag ju såklart maximera resultaten så gott det går, med bra kost. Och ja, jag försöker hålla nere både kolhydrater och kalorier, men det handlar mycket om att jag behöver hålla mig själv lite kort för att inte helt falla tillbaka till "mitt gamla" jag.

Nä, jag äter sällan frukost eftersom jag tycker 16/8 funkar bra för mig.
Nä, man dör inte av att hoppa över maten ett par timmar, det är
inte farligt, på något sätt. Tvärtom faktiskt. 

Vikten
Även här har folk åsikter "nu får du inte gå ner mer", "du är för mager(?!?!)" osv. Fascinerande... Det är klart att jag vill känna mig nöjd med min kropp, jag vill att den ska vara fast och vara rundad på "rätt ställen", men mitt mål på 24% - det är inte ens i närheten av att vara "för smalt"!!! För att en kvinnas fettprocent ska vara "normal" ska den ligga mellan 20-30%. Mitt mål är 24%. Kan vi sätta punkt för den diskussionen här och nu?!? Skulle jag hamna på 18% eller så, så får ni gärna säga till mig, men allvarligt talat, jag är bara "smal" om ni jämför med mitt gamla jag (typ helt utan muskler dessutom), jag vill inte vara smal, jag vill vara fit.

Tiden
Aaah... den jobbigaste punkten. Det här är också en källa till kritik, även om den ofta kommer lite mer... dold. Hur hinner du med familjen? Vad säger maken? osv... MEN, den springande punkten här är ju att jag tränar min styrketräning på lunchen. På så sätt så skjuter jag på jobbdagen 30 minuter, och ok, det är 30 minuter till barnen måste vara på skola och dagis, men med tanke på att de ALDRIG vill följa med hem när jag hämtar så tror jag inte de lider sååå mycket. Två kvällar i veckan går bort, mina sparringkvällar på måndag och torsdagar, det bara är så. Springer gör jag när jag hinner och känner att ingen annan saknar min uppmärksamhet, därmed är det oxå den träningen som varierar mest. Tex klämmer jag gärna in det under tiden Oliver har tennisträning. Men visst, det här är den enda punkten jag själv kan få "dåligt samvete" över, men jag vet inte riktigt, det har jag hela tiden ändå som förälder tycker jag?!?

Ja, det är säkert jättesynd om mina barn på många sätt,
jag hade säkerligen kunnat vara en bättre förälder.
Eller kan det rent av vara så att de kommer ha lite
glädje av att jag tränar? Att det på ett naturligt sätt alltid
kommer vara en del av deras egen vardag, eftersom vi
satt en förebild för dem?!?
Det här är ju såklart något de flesta som tränar en del säkert stöter på, för att inte tala om de som väljer att gå ner i vikt med tex LCHF (herregud vad åsikter folk kan ha om det). Kanske, kanske, att någon reagerar på detta eller undrar något? Skriv då, och fråga!!!

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar