Att slåss eller inte slåss

Igår kväll blev det en sväng upp till kickboxingen för lite sparring, det blir bara nån gång i veckan med det nu för tiden, och jag märker att jag väljer andra sorters träning istället, tex jogging eller bodybalance. Det är inte riktigt lika roligt med kickboxingen längre, men jag vet inte riktigt vad som beror på själva kickboxingen och vad som beror på "övrigt otaggat beteende". Kanske att det är lite av båda....

En del av det tror jag kommer av att man liksom inte lär sig lika fort nu, i början är det ju så roligt när man gör framsteg för varenda gång, men dels tränar jag det för sällan och dels är jag nog för gammal (haha, ja men ni fattar vad jag menar) för att ha nåt vidare brant utvecklingskurva. Vad nån annan tycker känns irrelevant i just detta sammanhanget, men det känns lite knäckande att gå dit och liksom inte känna att man kommer nån vart, samtidigt som jag inte har vare sig tid och ork att lägga mer tid på det just nu (så det är alltså helt ologiskt, som en massa andra saker i mitt liv).

I väntan på att jag ska få lite mer lust att slå på folk så får jag väl helt enkelt gå nåt pass i veckan så att jag åtminstone inte går bakåt i utvecklingen - det är ju dessutom liiiite lättare att gå dit nu när man får se såna här vackra saker när man kommer ut...

(ps, nu använder jag ju termen "slåss" lite skämtsamt, eftersom det är extremt långt ifrån det som är sparring)

Bara jag och ingen annan

Sitter just nu framför TV'n och har en alldeles egen kväll... Maken är hos en kompis och barnen är båda två hos mormor som just påbörjat sin semester. Eller ja, ikväll just är det nog INTE semester ;-)

Det är sällan jag är helt själv hemma, och då njuter jag av varenda sekund! Dessutom började kvällen perfekt, med det första sparringpasset på 10 dagar - som dessutom gick riktigt bra! Det har varit så himlans trögt och osynkat den sista tiden, så det kändes som en befrielse att det äntligen föll på plats igen. Jag kände mig både stark och oväntat nog dessutom snabb - men det kan bero på att jag var helt uppstressad efter jobbet där det är kaos, som jag berättat om tidigare. Då är det ändå fruktansvärt skönt att kunna få koppla bort allt jobb och koppla på neandertalshjärnan ;-) Ännu skönare när det dessutom då blir ett bra pass, så att det är NÅN del av livet som faller på plats!

På fredag är det ju midsommar, men eftersom i princip alla vi känner redan har egna traditioner så kommer vi nog fira den hemma, själva, med lite god mat och lek med barnen. Inte helt fel det heller, och eftersom vädret lär bli traditionsenligt så kan det ju vara skönt att kunna sitta i uterummet med.

Nu ska jag kolla färdigt filmen, innan jag tänker glida in i en behaglig sömn precis här i soffan tror jag....

Svarstid: 0,1 sekunder

Det finns ju, som ni vet vid det här laget, en massa olika anledningar till att jag gillar kickboxingen. Det är bra träning, roligt folk osv, men en grundläggande anledning är också att det är så enkelt.

Gör du rätt/bra i från dig så träffar du din motståndare och undviker samtidigt att inte bli träffad själv, och är du dålig på något resulterar det omedelbart i någon form av slag mot dig själv. Okomplicerat, helt enkelt. Är jag inte tillräckligt bra gör det ont, och när jag blir bättre gör det mindre ont. Låter det knäppt?

Det hade ju varit enklare om allt i livet gav så omedelbara och lättlästa resultat... Tänk bara på det här med barnen - om jag uppfostrar dem "rätt" och på ett bra sätt så lär jag ju inte få reda på slutresultatet förrän de är mer eller mindre vuxna, och gör jag fel är det ju lika illa, och jag lär inte få reda på det förrän det är för sent att göra något åt.

På jobbet är det kanske något kortare väntetider, men även där måste man många gånger gissa sig fram till om det man gör ger ett bra resultat och uppfattas på ett bra sätt av chefer och kollegor. Det blir kanske lätt att man missar åsikter folk har, eftersom säkerligen inte alla framförs direkt till en. Sånt får jag lite spader på, hur i hela friden ska jag kunna förbättra mig om jag inte får reda på eventuella fel direkt?

Så, när allt känns komplicerat och det känns som man gör fel hur man än gör, då känns det skönt att få boxas lite i all enkelhet. Låter det fel om jag säger att man borde lösa fler problem på samma sätt? Eller ja, kanske inte genom att slåss då, men genom att ge så direkt feedback... Kanske man skulle slippa göra så många misstag då.

Åsikter

Det fascinerar mig lite, hur oerhört starkt "folk" reagerar på min träning och kosthållning. Man tycker att jag tränar på tok för mycket, för hårt och äter alldeles för lite. Visst, jämför du med hur jag har betett mig större delen av mitt vuxna liv, när jag som mest gick en promenad på helgen, så tränar jag ju mycket, men låt mig försöka förtydliga saken...

Träningen
Jag har ett stillasittande jobb, eller ja, stillastående, eftersom jag nu för tiden alltid står vid datorn och jobbar. Det är helt enkelt det enda sättet för mig att undvika musarm, och numer är det betydligt jobbigare att sitta ner långa stunder än att stå.

Om vi sen utgår från en träning då jag tränar allt jag kan och vill (vilket aldrig inträffar eftersom livet kommer mellan, men vi utgår ändå från det), då tränar jag 2h 15 min styrketräning, 3 h kickboxing (2 pass) och springer i ca 1h och 15 minuter. Det ger sammanlagt 6h och 30 min (mitt verkliga snitt 10 veckor tillbaka ligger på 5h 45 min) av min vecka. Min vakna tid en vecka består av ca 98h, varav ca 34h är jobb. Alltså spenderar jag ca 6% av min vakna tid med att träna. Hade jag haft ett fysiskt aktivt jobb, eller helt enkelt levt för 100 år sedan när fysiskt arbete var ofrånkomligt, hade det varit skrattretande lite tid. Och då är dessutom min träning ordentligt genomtänkt för att vara BRA för kroppen!

Den träningstiden jag har försöker jag utnyttja till max, så
jag inte är där " i onödan". 

Kosten
Ja det första jag bör säga här är att i skrivande stund sitter jag med en bit ost och ett glas vin bredvid mig. Jag försöker att ge min kropp den absolut bästa kosten jag kan åstadkomma, och när jag faller för frestelser så försöker jag att göra någorlunda bra val även där. Och faller, det gör jag, hela tiden! I och med att jag ändå lägger en hel del tid på att träna, så vill jag ju såklart maximera resultaten så gott det går, med bra kost. Och ja, jag försöker hålla nere både kolhydrater och kalorier, men det handlar mycket om att jag behöver hålla mig själv lite kort för att inte helt falla tillbaka till "mitt gamla" jag.

Nä, jag äter sällan frukost eftersom jag tycker 16/8 funkar bra för mig.
Nä, man dör inte av att hoppa över maten ett par timmar, det är
inte farligt, på något sätt. Tvärtom faktiskt. 

Vikten
Även här har folk åsikter "nu får du inte gå ner mer", "du är för mager(?!?!)" osv. Fascinerande... Det är klart att jag vill känna mig nöjd med min kropp, jag vill att den ska vara fast och vara rundad på "rätt ställen", men mitt mål på 24% - det är inte ens i närheten av att vara "för smalt"!!! För att en kvinnas fettprocent ska vara "normal" ska den ligga mellan 20-30%. Mitt mål är 24%. Kan vi sätta punkt för den diskussionen här och nu?!? Skulle jag hamna på 18% eller så, så får ni gärna säga till mig, men allvarligt talat, jag är bara "smal" om ni jämför med mitt gamla jag (typ helt utan muskler dessutom), jag vill inte vara smal, jag vill vara fit.

Tiden
Aaah... den jobbigaste punkten. Det här är också en källa till kritik, även om den ofta kommer lite mer... dold. Hur hinner du med familjen? Vad säger maken? osv... MEN, den springande punkten här är ju att jag tränar min styrketräning på lunchen. På så sätt så skjuter jag på jobbdagen 30 minuter, och ok, det är 30 minuter till barnen måste vara på skola och dagis, men med tanke på att de ALDRIG vill följa med hem när jag hämtar så tror jag inte de lider sååå mycket. Två kvällar i veckan går bort, mina sparringkvällar på måndag och torsdagar, det bara är så. Springer gör jag när jag hinner och känner att ingen annan saknar min uppmärksamhet, därmed är det oxå den träningen som varierar mest. Tex klämmer jag gärna in det under tiden Oliver har tennisträning. Men visst, det här är den enda punkten jag själv kan få "dåligt samvete" över, men jag vet inte riktigt, det har jag hela tiden ändå som förälder tycker jag?!?

Ja, det är säkert jättesynd om mina barn på många sätt,
jag hade säkerligen kunnat vara en bättre förälder.
Eller kan det rent av vara så att de kommer ha lite
glädje av att jag tränar? Att det på ett naturligt sätt alltid
kommer vara en del av deras egen vardag, eftersom vi
satt en förebild för dem?!?

Det här är ju såklart något de flesta som tränar en del säkert stöter på, för att inte tala om de som väljer att gå ner i vikt med tex LCHF (herregud vad åsikter folk kan ha om det). Kanske, kanske, att någon reagerar på detta eller undrar något? Skriv då, och fråga!!!

En befriande upplevelse

Oj vilken skillnad... Ikväll var det sparring, första sedan tävlingen eftersom jag var förkyld förra veckan. Det har ju varit ganska trögt och lite omotiverat, trots tävlingen, ganska länge nu, så jag hade väl inga jätteförväntningar på kvällens pass. MEN vilken stor skillnad det var! Nu när jag inte behövde fokusera på tävlingstekniker, poäng och rena träffar så kunde jag ju bara ... köra. Jag hade SÅ roligt igen! Fullt ös bara, inte analysera allt så himlans mycket, utan bara köra på för fullt - underbart!

Av det här passet så känner jag att jag hittade tillbaka till det som är så roligt med sparringen - inte för att jag inte fortfarande vill förbättra mig och göra teknikerna renare, men nu var jag ju inte "tvungen". Jag körde alla ronder med ett stort leende på läpparna (ja, bokstavligt talat faktiskt, så gott det nu går med tandskydd) och gick därifrån genomsvett, genomkörd och mycket, mycket lycklig!

Min första match

Ja se där, som 34-åring så har jag då gjort min första kickboxingmatch i en tävling... Vi ska se om jag kan försöka sammanfatta dagen lite grand..

Klockan ringde 05:00, ute var det full regnstorm och mörkt, inte jättesugen på att ens gå upp ur en varm säng i det här läget, men men, bara att gilla läget. Som tur var så hade vi barnvakt från i går kväll, så jag och Maken kunde åka tillsammans (haha, så han fick alltså oxå gå upp tidigt), lite mer avslappnat och skönt än om jag skulle stressat upp till klubben först. Förutom jag, så var det ju 3 till tävlanden (killar) och två coacher som var med, de övriga körde ihop från klubben.

All utrustning, skydd och ombyten var packade sedan i går kväll, så det var bara att sätta på lite kaffe och packa ner matsäcken så var det klart för att åka iväg. Riktigt skitväder, tills vi kom fram mot Göteborg där solen sken :) Vi kom fram strax före 08:00 och först ut på schemat stod invägningen. Nu var det ju inte så stor anledning att väga mig, eftersom jag fick gå upp en viktklass pga att det inte fanns några tävlanden i min -70 kg klass, så jag skulle ju tävla i +70 istället (dvs från 70 kg och uppåt), men jag vägde i alla fall in mig på 68 kg och fick reda på att två av mina 3 möjliga motståndare vägde 82 respektive 84 kg. Jaja, inte så mycket att göra, men när vi gick ut till planen och satte oss för att vänta såg jag dessutom att min mottävlare enligt schemat dessutom var lite längre än mig. Skit oxå, jag har ju baserat mycket av min stil och mina strategier på att jag är längre än motståndaren eftersom det ofta är så....

Inget att göra nåt åt, så det var bara att pilla i sig lite kycklingsallad till frukost.

Lite fokuserad.

Från kl 8 hände det inget fram till 10 när det var genomgång av reglerna, och sedan började de första matcherna kl 11.00. Jag hade match nr 5 i ringen, så jag tävlade vid 12-snåret ungefär, och innan dess ska man ju se till att man är uppvärmd och laddad.

Värmer upp med lite mits-träning mot en av mina klubbkompisar. 

Sen var det som sagt var min tur. I korthet kan man säga så här, det var totalt 4 tävlanden i min viktklass, inklusive mig själv, vilket innebar att jag skulle gå minst en och som mest två matcher om jag vann den första. Inte mycket att göra jobba med, med andra ord.

Ungefär så här kändes hela första ronden, dvs jag hade hennes vänster i mitt ansikte och själv nådde jag inte fram. Oerhört frustrerande, speciellt när man byggt upp stora delar av sin taktik på att man är längre än motståndaren. Ingen bra rond alls, för min del!

Varje match var bara två ronder lång - med en vila mellan på en minut. Första ronden gick rätt kasst, jag gjorde så gott jag kunde men såg ingenting med hennes vante i ansiktet och med en taktik som inte funkade alls. I rondvilan hann jag i alla fall reflektera lite, jag måste röra mig mer och se till att frontsparka henne istället för att jabba (frontsparken funkade jättebra när jag fick in den, men det är inte helt enkelt med en motståndare som trycker på hela tiden).

Andra ronden gick bättre, jag hann smälta att jag måste ändra strategi, även om jag nu inte vann den ronden heller. Jag fick helt enkelt övergå till att frontsparka och se till att hoppa in och ut, när hon matade på framåt, istället för att köra som vanligt (dvs jag själv trycker på framåt som jag brukar göra). Utan hennes vante i ansiktet såg jag fler av hennes låga sparkar (hon fick in mängder första ronden som jag inte ens såg) och kunde blocka, samt plocka in en del själv. Sen bygger mycket min teknik på boxning (är bättre på det än på att sparka), men det gick inte alls bra eftersom jag inte nådde fram till henne innan hon nådde mig.

Inte särskilt förvånad när domaren dömde henne till vinnare efter de två ronderna. Pratade med henne i omklädningsrummet med, hon hade tränat sedan 2006, så det kändes inte som jag hade kunnat vinna mot henne riktigt.

Min reflektion över själva matchen var att det blev sjukt grötigt, inte alls så rena tekniker som när man sparras, vilket till en stor del berodde på att man blev nervös och att adrenalinet stod på max, samt att man inte hade nån aning om hur ens motståndare kör. Jag gjorde absolut så bra jag kunde, så det känns ändå ok med min insats, även om det såklart hade varit roligt om man vunnit.

Reflektionen över hela fenomenet att tävla är däremot lite mer kluven, och helt ärligt så tror jag inte att den åsikten hade ändrats om jag vunnit, men visst, jag kan inte vara HELT säker. Det tog väldigt mycket tid och kraft, för att vara med och köra 2 ronder á 2 minuter. Även om jag vunnit så hade det ju inte blivit mer än 2 ronder á 2 minuter igen, så själva insatsen på tävlingen känns så... futtig. En massa väntan, och väldigt lite prestation. Jag tror dessutom att jag kanske är lite för lite tävlingsinriktad, jag kan inte påstå att jag på något sätt blev mer än milt besviken på att jag inte vann min match, och DET är inte ens en förskönad bild.

Kontentan av det hela är väl att jag inte riktigt vet om jag tycker det var värt tiden - det var det väl nu idag för att jag ville känna att jag hade prövat på att tävla - men jag vet inte om jag känner att det gav så mycket att jag vill göra om det direkt. Kanske nån gång ibland sådär, möjligen.

Efter en dusch och lite ytterligare väntan stod det klart att mina två klubbkompisar som inte tävlat än inte skulle göra det på en timme till i alla fall, så jag stämde av läget och tog maken och åkte hemåt. Vi var ju ändå tvungna att hämta barnen hos mormor, så sådär mycket längre hade jag inte kunnat stanna ändå. Skönt att inte behöva dra runt ännu längre, det finns ju gränser för hur roligt det är i en gympasal, även när det pågår tävlingar man kan kolla på...

Makens reflektion över dagen var väl generellt att det var väldigt mycket väntan för väldigt lite action, och han tyckte väl att matcherna såg tämligen långsamma ut. Det hade jag förvarnat om lite sen innan, det ser ju jättemesigt ut när man står bredvid, men när man är mitt uppe i det så kör man ju i 110 % även om det inte ser ut så. Kan ju förresten säga att jag tror jag var lika slut efter de här 2 ronderna som efter 7-8 vanliga sparringronder pga allt adrenalinpåslag, men man hämtar sig ju fort efter.

Så, det var väl ungefär mina tankar efter dagen, är det någon som undrar något?!?

Uppladdning

Det börjar ju liksom närma sig lördag och tävlingen, dags att  planera lite detaljer känns det som. Jag har ju aldrig varit med på en sån här tävling innan, men lite har jag snappat upp.

Först ut är det invägning, vid 8-tiden, det är ju hellugnt för mig som tävlar i en viktklass högre upp än den jag tillhör. Sen ska arrangörerna och domarna sätta ihop en slutgiltig matchlista, och framåt 11-snåret ska den vara klar och då ska matcherna börja. Det är många anmälda - ca 80 st som ska tävla i olika viktklasser och stilar (light contact som jag, full contact eller K1), så det kan nog ta ganska lång tid innan allt är klart. Om ingen hoppar av så är det tre tjejer till i "min" viktklass, vilket innebär att det blir antingen en eller två matcher, beroende på om jag vinner den första eller inte.

Jag kommer åka ihop med klubben, vid 6 på morgonen, och sen kommer maken efter när han lämnat barnen hos mormor. Jag kanske inte har berättat för henne att jag ska tävla, hon är inte jätteförtjust i mitt val av sport och jag vill inte att hon oroar sig när det inte är något att oroa sig för liksom.

På fredag kväll måste jag packa ihop en liten matsäck, det blir nog nån kycklingsallad och så bakar nog jag och ungarna lite energibollar (typ chokladbollar fast med dadlar, jordnötter, kakao och havregryn) som ger extra energi som inte tar slut så fort som rent socker gör.

Ok, nu blev jag liiiite nervös kände jag, mest för att jag inte vill göra bort mig. Jag behöver inte vinna, men jag vill känna att jag verkligen har gjort mitt bästa, och det är klart, skulle man bli totalt utklassad då så skulle det ju inte kännas så kul...

Jag tror jag ska ta mig upp till sparringen ikväll, kanske köra lite säck eller så, och mest bara känna på det lite lätt så att jag "har det i kroppen" tills på lördag, men utan att skada mig helst. Håll tummarna!

Dålig tajming

Jag. Är. Så. Otaggad.

Inför lördagens tävling, inför träningen, inför kosten och i princip allt just nu. En liiiiiten del kan man nog skylla på allergi-tröttma, men annars så är det väl liksom bara en av de där svackorna man har ibland. Himlans dålig tajming att få en sån svacka när man ska tävla bara... Tyckte jag höll i rätt bra ända tills jag fick veta att jag inte får tävla mot nån i min egen viktklass, men sen.. Irriterad på mig själv blir jag ju med, för jag mår ju mycket bättre av både träning och vettig kost (träningen fuskar jag ju inte med, även om nu det tilltänkta extra-passet med löpning i går kväll uteblev), jag trivs ju bäst när min kropp mår bra. Såklart.

Så, nu är jag irriterad, frustrerad och allmänt grinig känner jag - ber om ursäkt till alla som måste dras med mig just nu!

Gear up

Eftersom de flesta som läser den här bloggen kanske inte har så bra koll på det där med kickboxing så tänkte jag att det kunde vara lite roligt att visa alla skydd vi använder - det är ju stor skillnad på att träna och tävla på amatörnivå mot proffsnivå, såklart.

Det här är alla mina skydd:

Benskydd (ersätts av ben- och fotskydd till tävlingar, i separata delar)
Suspensoar - används enbart på tävlingar (eller ja, det är ju valfritt förstås, men där MÅSTE man ha det)
Bröstskydd - som ovan
Lindor - valfritt men jag tycker de ger lite handledsstöd och gör att handsken sitter bättre
Handskar
Tandskydd
Hjälm

Benskydd och handskar är till för att skydda motståndaren, inte mig, till skillnad mot vad man kanske först tror. Det kommer nån bild med allt på sen, om inte annat så från matchen på lördag... Maken ska följa med och stötta, men det lär nog bli lite både fotat och filmat skulle jag tro :)

Som ni ser är det ganska mycket skydd, och trots att man kan tro att det är en "farlig" sport så är det ovanligt med värre skador än lite blåmärken och ett och annat näsblod, mycket pga vi är en bra klubb men även pga alla skydd. Det är ju ingen bra träning om man skulle bli skadad och missa en massa träning hela tiden!

Vår och tävlingsproblem

Precis som övriga invånare häromkring så har vi idag vårstädat trädgården i det ljuvliga vädret. 16 grader - helt magiskt skönt! Vi har klippt häcken, äppelträden och alla perenner som ska klippas ner, krattat löv, städat lekstugan och rensat. SÅ mentalt tillfredsställande att rensa bort vintern lite! 6 h slit ute har det blivit, sen är man ju lagom hungrig och känner sig rätt trött, på ett väldigt skönt sätt.

Hittade mängder med vårtecken i trädgården, tyvärr bara tagna med en kass mobilkamera, men ändå.

Klipper äppelträden enligt "fake it til you make it" principen. Rabarbern börjar sticka upp små alienhuvuden ur jorden. Smultronen har börjat växa (inte bären då), och vi har tagit ut Sixten (gräsklipparen) på lite rastning!

Fick däremot ett himla dumt meddelande idag - tydligen är det ingen annan tjej anmäld i min viktklass. Det jag fick att välja på är då helt enkelt att antingen gå ner 2,5-3 kg tills nästa lördag - inget som är lätt att göra ens på lite längre sig, speciellt inte om jag ska orka tävla med, eller att tävla i en högre viktklass. Den högre viktklassen heter då +70, och nackdelen med den är att jag kan komma att möta nån som väger 80-90 kg i så fall, det finns liksom ingen övre gräns där. Men men, det är ju egentligen inte så jättemycket val, det är för stor risk att jag inte får tävla alls om jag försöker gå ner och misslyckas. Det tog väl en timme att bestämma sig och smälta beslutet, sen åkte jag ner och köpte semlor till fikat till oss allihop som lite tröst - jag behöver ju i alla fall inte hålla nere vikten för tävlingens skull nu längre!

Jag tror aldrig jag njutit så mycket av en semla i hela mitt liv!!!

Så, lite besviken är jag visserligen på att jag inte kommer få möta någon i min egen viktklass - speciellt som det var tre tävlanden i både -65 och +70.... Maximal otur helt enkelt! Men visst, det är skönt att kunna äta lite mer utan att bekymra sig för om jag fixar viktklassen eller inte.

Nu ska jag strax iväg och köra ett teknikpass, känner mig inte direkt superigång efter att ha varit ute hela dagen och nu däckat ihop på soffan efter maten, men det ger sig nog när jag väl är där.

Njutning i överflöd

Väldigt bra helg det här, på flera sätt. Ett riktigt jobbigt och nyttigt sparring"läger" på klubben, där det blev inte mindre än 28 ronder totalt mot en massa folk jag inte kört mot innan. Dessutom blev jag dömd för första gången, dvs de som gick poängdomarutbildningen provdömde i tre olika matcher mot olika människor. Kontentan av det var väl lite att den kommande tävlingen kan gå precis hur som helst beroende på vem jag möter ;-) Har jag lite tur är den någon som inte har tränat längre än mig alla fall, och då borde jag åtminstone ha en rimlig chans att inte bli helt bortgjord, har jag däremot otur träffar jag nån som har tränat i 10 år och är vansinnigt mycket duktigare än vad jag är ;-)

Lördagen fortsatte bra, med pulled-pork-tacos tillsammans med grannarna, här hos oss. Det är faktiskt väldigt sällan vi äter tacos, och när man då allra helst gör med pulled pork så visade det sig att det var extremt lätt att äta alldeles för mycket - tror alla var lite spy-mätta efter maten... Helst när man har fyllt på med lite fruktsallad efter med. *puh*

Idag började vi dagen med att åka och äta hotellfrukost med goa vänner, det blev på Scandic Elmia. Det är ju otroligt mycket trevligare lokaler där än det var förr, men frukosten kändes inte riktigt så bra som den var innan ombyggnationen. Nåväl, återigen åt man ju alldeles för mycket (allvarligt, hur gott är det inte med hotellfrukost?!?!) och rullade ut därifrån, lätt illamående. Hem, landa i soffan, och kolla på de sista milen av Vasaloppet - perfekt ju! Till slut, framåt 15-tiden, piggnade jag till, och tog mig till gymmet för lite jogging på löpbandet och ett pass yoga, det är ju riktigt, riktigt skönt ändå. Den perfekta avslutningen på dagen blev en rejäl bit oxfilé och en sallad här hemma...mmmm...

Kontentan av helgen är att den varit kanon, men jag är lite nervös för att ställa mig på vågen i morgon. Det är ju för sjutton bara 2 veckor kvar, och jag måste ju liksom hålla mig till den viktklassen jag ska tävla i... Skit skit skit, det här kan bli tufft!

Godkänd

Jahapp, jag är tydligen träningsduglig, det känns ju rätt bra ändå :) Läkaren kollade blodtryck, reflexer, syn, hörsel och lite annat smått och gott, samt såklart att man inte använder några otillåtna preparat. Däremot fick jag bara "medel" på muskelmassa, men sen fick jag höra att han bara delat ut betyget "stor muskelmassa" en enda gång och till en enormt muskulös kille, så ok ;-)

Det går sakta framåt mot tävlingen, eller på ett sätt känns det som det går jättefort i och för sig, och nu är det ca 2 veckor kvar. Det känns fortfarande rätt konstigt, men jag tror vi är tre från klubben som kommer tävla för första gången, och det är ju lite skönt att inte vara ensam ny.

Hoppas han inte kollar den mentala hälsan bara...

Med tre veckor kvar till den eventuella tävlingen (vi har fortfarande inte fått nån coach tilldelad, så inget är klart än) så är jag ett halvkilo från min målvikt på 67 kg. Det känns helt ok, även om det har varit lite "varannan vecka" metod, varannan vecka har varit en "vanlig" vecka där det varit hyfsat lätt att hålla koll på kosten, och varannan vecka har vi varit iväg, och då blir det ju lätt både lite alkohol och inte lika kontrollerat matintag, så att säga.

Den här veckan var en sån vecka när det blev sisådär med kosten, torsdag-fredag har vi varit i Göteborg på lite konferens, kan man väl säga, och då blir det ju både god mat och gott vin :) Men eftersom träningen har gått riktigt bra och kroppen har varit väldigt trött så har det känts helt ok ändå. Målet har främst varit att helt enkelt hålla vikten, och gör man bara hyfsat bra val (tex är det ju rätt meningslöst att äta en massa potatisar till maten, men däremot njuter man ju hejdlöst av att äta lite efterrätt) så går det rätt bra - hoppas jag i alla fall, nästa vägning blir ju på måndag.

Har förresten fått min klubbtröja, en riktigt snygg modell från underarmour,
måste bara köpa ett par shorts med. Tydligen måste man ha det när man tävlar,
det är ju inte mitt förstahandsval när det gäller träningsplagg annars.

En tilläggsreflektion, jag är helt värdelös på att posera inser jag. 

Nu blir det ju lite vikt-fokuserat, bara för att jag ska hålla mig i rätt viktklass, annars mäter jag egentligen hellre, eller kollar helt enkelt. Som en annan del i förberedelserna så är det läkarkoll uppe på klubben, vet inte riktigt vad det är de kollar efter, men det är väl mest att man ska vara i hyfsat gott skick utan allvarliga skador. På tal om skador så har nu fingret läkt nästan helt, ärret är bara lite ömt nu.

I morgon blir det förhoppningsvis knäböj och chins - jag säger förhoppningsvis eftersom det just nu känns som jag håller på att bli sjuk, men det kan å andra sidan också bero på att jag är sinnessjukt trött *gäsp*... Hoppas på det senare!

Ha en riktigt skön helg, allihop!

Bortskämda i-landsproblem

Sitter just nu i fåtöljen framför TV'n och känner mig lite nere och irriterad av egentligen väldigt "bortskämda" anledningar. Har ju haft en tämligen händelserik vecka, med kanonkul tripp till möbelmässan, och igår var det tränarträff med avslutande middag/hemmafest. Det var för övrigt väldigt trevligt, det är ju människor med så många olika perspektiv, bakgrunder och åldrar, och det blir ju alltid väldigt intressant då (helst med lite alkohol inblandat).

Så vad gnäller jag då om? Jo, jag är lite förbannad på att jag inte har kunnat hålla mig helt till diet o träning den här veckan. Jättebortskämt, jag vet, det är ju bara en vecka, men skit samma, just nu är jag i alla fall irriterad. För mycket mat och alkohol, och för lite träning - har troligtvis gått UPP den här veckan snarare än ner, och jag har inte så lång tid på mig att gå ner. Jag var ju supernöjd förra veckan, men det har blivit för mycket fusk den här, även om jag i stora drag försökt göra åtminstone så lite dåliga val som möjligt.

Nästa vecka verkar bli mer "normal", så då får jag väl försöka ta igen allt jag inte gjorde den här veckan - även om träningen fortfarande blir lite justerad pga mitt finger. Visst ja, det är jag med lite deppig över, tog just bort tejpen efter 10 dagar, och visserligen ser såret jättefint ut och har läkt bra, men jag känner att allt inte är som det ska ändå, fingret känns jättesvagt och böjer sig inte som det ska =( Får väl bita i det sura i morgon, och slå en signal in till hälsan för att se om de kan ta en titt, men om jag ska ha NÅN möjlighet att tävla så får ju gärna det här läka nu.... Usch vad tråkigt, och för en sån liten jävla skitsak med!

Gnäll gnäll, nu är jag färdig, så nu ska jag kolla lite TV innan jag somnar. I morgon är en annan dag, och då är det bara till att ta tag i sig själv och bita ihop, allt ser säkert bättre ut i morgon!

Upp som en sol, ner som en kesoplätt

Morgonen började rätt bra, jobbet flöt på och jag fick till ett bra pass styrketräning på lunchen. Dessutom lyckades jag åstadkomma nåt jag inte lyckats med sen jag var typ 20 - jag lyckades komma under vikten 68 kg! Nu kan det ju variera mycket från en dag till en annan, men det kändes ändå fantastiskt bra, och är ett bevis på min kosthållning fungerar!

Dagen fortsatte bra, med att jag fick lyxa till det med ett besök hos frisören, för att sedan hämta barnen på skola och dagis, men här gjorde jag det dumma misstaget att bestämma mig för att göra kesoplättar som "middag" (båda barnen älskar dem), den här gången med ett tillägg av lite kokosmjölk som omväxling. Sagt och gjort, jag blandade smeten och mixade den med stavmixer, men när jag sen skulle slå av stavmixern på bunken så lyckades jag på nåt sätt även slå till den trubbiga kanten på kokosburken (inte ens locket alltså). Sa typ "aj" och kollade på fingret, såg ut som ett litet minisår, men precis när jag skulle fortsätta med maten böjde jag på fingret. Hmmm, vad det glipar. Vad är det för vitt som syns, är det kokos? Nähä, det är antingen en sena eller ben, skit oxå. Nåväl, på med plåster och tejp, och steka plättar.

Bestämde mig för att försöka sparras ända, men eftersom jag inte kunde böja fingret var det ju lite svårt. Lyckades dessutom slå upp skadan på mitt smalben, så för första gången på 3 år tvingades jag avbryta sparringen - det kändes ju lagom bra....

Så, nu sitter jag här med tejpade fingrar där ett gör asont, och har just bestämt mig för att sluta. Den här livsfarliga hobbyn kan man ju inte fortsätta med, det här var nog sista gången jag gjorde kesoplättar med kokos i!!! ;-)

SÅ skapar man tandläkarskräck

Är just nu rätt irriterad, var hos tandsköterskan med Oliver för att plasta kindtänderna, och tandsköterskan han har (eller hade, det sista jag gjorde innan jag gick därifrån var att byta tandsköterska) var totalt opedagogisk och jävligt kass, rent ut sagt. Det är kanske inte så smidigt att köra ner alla grejer i munnen på en sjuåring utan att förklara, han fick ju panik och tyckte att han inte kunde andas. Ok, nu är jag skitförbannad, men jag ska försöka släppa det...

Igår blev det ett konstigt sparringpass, jag lyckades nämligen få med mig fel träningsväska dit - inte ett skydd, handskar, hjälm eller tandskydd så långt ögat kunde nå... Tur att man kan micra ett nytt tandskydd då, och låna skydd! Men vad avigt det var, med skydd som inte är mina egna och som sitter som de ska. Nåväl, sparringen gick i alla fall ok, benet börjar kännas bättre (har det lindat för att skydda det), kan tom sparka en del med det nu om jag bara passar mig lite.

Idag är maken hemma med en väldigt hostig och snuvig Lukas - antingen är det nåt som bryter ut under dagen eller så vänder det direkt, vi får väl se vilket ikväll. Är jag hemma i morgon så får det väl bli kvällsträning istället för lunchträning, men det går ju bra det med :)

En ny utmaning!

Oj, det var visst lite glest mellan uppdateringarna här! Det har hänt lite i helgen, eller tja, hänt och hänt är väl inte riktigt rätt ord, men jag ska förklara. Kunde först inte bestämma mig för om jag skulle skriva nåt eller inte om det, eftersom det inte alls är säkert att det blir av, men vad sjutton, blir det inget så blir det inget helt enkelt.

Jag tänkte att jag skulle prova att tävla i kickboxingen en gång, jag har funderat på det ett tag, och det känns som om det kunde vara roligt att åtminstone ha försökt en gång. Det kanske inte alls är nåt för mig, eller så tycker jag det är jättekul, i vilket fall så ska jag utmana mig själv och försöka! Den tävlingen jag siktar på heter Rookie Rumble och går i Göteborg i mars, det är en nybörjartävling där du bara får vara med om du tävlat mindre än fem gånger (däremot kan du ha tränat i 14 år, så det är inte så att det är nybörjare som tävlar nödvändigtvis).

Det hela förde ju med sig två saker, dels blev jag supertaggad på att träna mer kickboxing, och dels så måste jag gå ner ca 2 kg. Det senare beror på att jag inte vill hamna i den tyngsta viktklassen (70 kg och uppåt) utan hellre vill hålla mig i 65-70 kg för att inte riskera att stöta på nån som är 10-15 kg tyngre än mig. Och även om jag ligger på ca 69 nu, så vill jag gärna ha ett par kilo till godo, för säkerhets skull.

Så, planen nu är att strypa kolhydraterna "helt", dvs hålla mig till LCHF kostråd genom att äta produkter som håller mindre än 5 g kolhydrater per 100 g, men samtidigt hålla nere fettet litegrann - jag ligger för nära min målvikt för att gå ner med "vanlig" LCHF. När det gäller träningen så ska jag försöka hinna med minst ett teknikpass i veckan förutom mina vanliga två sparringpass, och dessutom försöka komma åt att träna någon form av intervaller för att få upp flåset lite.

Frulle idag - kesoplättar med hallonkvarg! Inte så dumt alls, faktiskt...

Känner mig oväntat pirrig/nervös nu när jag väl bestämt mig, och väldigt laddad!

Som sagt, nu är det ju inte säkert att det blir av, jag måste ha nån som vill och hinner coacha mig, och sen kan det ju bli för få anmälda till tävlingen, jag kan skada mig eller bli sjuk och en massa sånt, men skit samma, nu vet ni mina ambitioner! ;-)

Bakslag

Usch, i kväll gick det inget bra alls på min sparring, och nu känner jag mig rätt nere. Jag tyckte jag hade fått in ganska bra flyt innan jag krockade mitt smalben mot ett knä, men eftersom det fortfarande gör löjligt ont om jag stöter i benet så blir det ju så att jag inte sparkar med benet och försöker hålla undan det så mycket som möjligt. Det gör ju dessutom så att man inte är helt fokuserad på sparringen, så det blir inget flyt i det hela. Visst, kanske inte så konstigt, men jag blir i alla fall ganska nere när det går dåligt, jag vill ju liksom bli bättre hela tiden!

Ser ju nästan ut som det ska, men ett tips - om du nu ska slå i någon
annans knä, gör inte det mitt på ett gammalt befintligt ärr!!

Vet inte riktigt vad som hänt, för det gör inte alls ont när jag belastar benet, men däremot känns det som mitt 15 år gamla ärr ska spricka upp vid minsta beröring, och smalbenet är svullet. Obehagligt, minst sagt!

Som tur är så påverkas i alla fall inte styrketräningen, och idag klarade jag faktiskt två stycken oassisterade pull-ups =)

Good Pain

Nu börjar jag se ut och känna mig ungefär som vanligt, dvs en något trött och ömmande kropp (träningsvärk i olika stadier) samt diverse blåmärken från kickboxingen =) Det låter ju kanske lite galet, men jag mår superbra av att "känna att jag lever" i kroppen, dvs när man har lite ont men på ett bra sätt.

Det enda onda jag skulle kunna vara utan är övre delen av mitt ena smalben - igår på sparringen krockade mitt smalben (precis ovanför benskyddet) med en annan tjejs knä, mitt i varsin hård spark... AJ! Om det gör ont att slå sig på smalbenet i vanliga fall så är det inget i jämförelse... Men men, det läker och det är sånt som händer, jag försöker bara låta bli att stöta emot benet just nu.

I och med att det var ledigt i måndags så har jag hunnit med hela 6 pass (inte menat som nån "pik" mot nån som kör inga eller färre pass i veckan, det här är bara MITT egna mål), och i morgon när sonen spelar tennis blir det nog det sista passet. Totalt 4 styrketräning, 2 kickboxing (sparring) och så tillskottet från i måndags - BodyBalance. Ihop med att jag fått ordning på kosten (förutom att det vansinniga suget att bara ÄTA nåt på kvällarna hänger kvar än), så mår jag riktigt, riktigt bra!

Blåmärken på blåmärken, i olika färgskalor lite överallt. Gött!