Hassafallsleden

Vad ska man nu med en stark kropp till om man inte får nån direkt användning av den? Med den tanken i huvudet så tog jag med familjen ut på lite "vandring" i Hovslätt - Hassafallsleden. Har inte gått där innan, men det var ju jättefint! Lagom svårt för barnen att ta sig fram (eller, lagom svårt så inte jag gick med hjärtat i halsgropen utan faktiskt kunde tänka på annat än om de skulle drutta i någonstans) och lagom långt - även om sista halvan var rätt tråkig. Nästa gång går vi kanske upp till högsta grillplatsen, grillar, och går ner samma väg, för där var det finast.

Det var riktigt svinkallt ute, så det var full mundering med långkalsonger, mössa, fleece och jackor, på hela familjen. 

<3

Massa is vid fallen!

Måste vara kanonfint här sommartid!

Är man liten blir man ju trött och måste tydligen sitta en stund på varje stubbe man hittar. 

Visserligen inte en stubbe, men pappas axlar funkar ju bra med. 

Visst ser det oerhört mysigt och idylliskt ut? Det var det också, ungefär första tredjedelen var det helt perfekt, båda barnen sprang glatt fram och tillbaka och var nöjda och glada. Resten av vägen var det däremot MYCKET gnäll från en liten Lukas, inte så idylliskt med andra ord... Nåväl, skönt som bara den att komma ut en sväng i alla fall, och sen blev det lite fruktsallad med vaniljvisp när vi kom hem - extra gott!

Grillat är godast...

Efter jobbet idag hade jag två val - åka och sparras (och visserligen göra av med en del samlade frustrationer) eller att passa på att njuta av den sista vårdagen på ett tag och grilla med familjen... Inget jättesvårt val kan jag inte påstå.

Det är kullerbyttor och studsar åt alla håll, och jag har kommit fram till att jag blir betydligt mindre stressad om jag inte tittar på dem..

Barnen hoppade studsmatta, och vi grillade revben, väldigt trevligt! Till det blev det lite italienskt bröd med ostar, och kanske ett glas vin med. Far åt helvete ineffektiva dietjävel, åtminstone för idag... 

Med lite sol så hoppar tempen i uterummet upp till 20 grader även utan hjälp,
men vill man att den ska hålla sig kvar där även när solen går ner är det bra att
slänga in ett par vedträn i kaminen. 

Grillade revbensspjäll, så sjukt gott....

Egna påskägg i år

Tja, livet rullar ju på oavsett humör så att säga, och snart är det ju faktiskt påsk! En väldigt trevlig tid på året, utan några direkt krav men med ledighet och god mat, och förhoppningsvis även med lite vårväder.

I år blir det ju lite extra mysigt med påsken, i och med att vi har hönorna som levererar påskägg. Igår var det dessutom lite av en äggjakt hemma, de är ju instängda i hönsgården när vi inte är hemma, och de är inte så nöjda över att inte få gå fritt i hela trädgården (det får de ju bara när vi är hemma). Det verkar innebära att man lägger sina ägg lite varstans - under en liten buske, på trappstegen på väg in i hönshuset (?!) osv... Är de dessutom ute i trädgården så har vi hittat ett rede inne i vår häck, där hamnar också några ägg titt som tätt.

Det är ju väldigt nyfikna och sociala djur, och är gärna med där vi är när vi grejar i trädgården. Igår var det studsmattan som inspekterades när vi satte upp den, och här är det lekstugan. De är väldigt söta med sina runda, bolliga rumpor!

Måste bara försöka få lite hjälp med att ge dem mat och vatten när vi är på semester sen, de kräver ju minimalt med skötsel men mat och vatten är ju liksom nödvändigt.

Hönsen är ju grymt bra på att rensa i landen - de sprätter i jorden och äter upp alla små gröna ogräs (när vi sedan sår något lär vi få täcka över det), däremot är de ju inte så "prydliga" av sig och skvätter ju gärna ut jorden runtomkring, så vi får nog hitta på någon enkel lösning med en liten kant runt landen för att hindra ALL jord från att försvinna ut i gräsmattan.

Duktig flicka

Jag tycker att jag (nuförtiden) är ganska bra på att inte sträva efter att göra andra till lags, åtminstone så länge det inte gäller mina närmaste, där man kanske är lite mer mån om det. Däremot är jag troligtvis helt överjävlig på att hitta på krav åt mig själv?

På något sätt är mitt liv, nä förresten, mitt JAG, lite upp och ner just nu. Ganska många människor omkring mig har sagt att de inte känner igen mig, och jag kan hålla med - jag känner inte riktigt igen mig själv just nu heller. Har försökt klura en del på när, var, hur och varför (med lite hjälp ibland, tack A) men inte blivit jättemycket klokare för det. Däremot snubblade jag över en artikel idag, och en liten del av svaret finns nog där i tror jag, det är Michaela Forni som skrivit om att vara otillräcklig, inte så oväntat eller ens ovanligt för de flesta idag skulle jag vilja påstå.

En kompis till mig pratade lite om att hon valt saker som förväntats av henne i hela sitt liv, utan att egentligen känna efter själv, något som jag också tror är extremt vanligt. Det liksom bara blir på ett visst sätt, därför att det är "norm", och rätt som det är så sitter du "fast" i ett liv där du inte valt någon del själv, åtminstone inte aktivt.

Alla sociala medier hjälper ju inte heller, egentligen, jag älskar att leta inspiration till både mat, kläder, träning och inredning på nätet, men samtidigt ger det ju världens mindervärdeskomplex - för hur bra du än blir på något så finns det ALLTID en klick människor som är oerhört mycket bättre. Och även om man inte känner att man "tävlar" om att vara bäst, så finns det ändå en känsla, åtminstone hos mig, att man borde vara lite bättre. På allt... Att man sen inte förmår se att han som gör fyra kokböcker om året inte gör NÅT annat än just det, eller att hon som kör klassikern på elitnivå jobbar med träning, det är ju helt galet.

Jag vet allt det här. Men ändå finns känslan där - borde jag inte vara lite bättre....? Bättre fru, bättre vän, bättre mamma, bättre kollega, bättre tränad, bättre på att laga mat, bättre på mitt jobb, bättre på kickboxing, bättre på att springa, man borde vara mer berest, mer allmänbildad, mer insatt... jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men ni fattar grejen. Jag försöker bli bättre på att leva i nuet, men ibland blir tom det för stor stress, ytterligare en sak man borde göra, liksom.

Inte konstigt att man tappar bort sig ibland.






(om nån av er hittar mig någonstans så säg gärna till)

Fluffig citronfromage på mitt vis

Glöm nu alla pulvervarianter ni ätit hos farmödrar och mormödrar, det här är en riktig, hemgjord citronfromage, gjord på ekologiska citroner och vaniljvisp - för att få den lite lättare. En riktig superdessert, när man vill ha något lätt, lite lagom sött och fräscht! Det går visserligen åt många skålar, men kan man bara hantera en elvisp så kan man göra den här desserten...

Fluffig, lätt citronfromage, 6-8 portioner
1 3/4 tsk gelatinpulver
2 ½ msk vatten
2 ekologiska citroner
1 pkt vaniljvisp
½ dl socker (eller sötningsmedel, om man är lagd åt det hållet)
2 stora ekologiska ägg

Ok, rör först ner gelatinpulvret i vattnet i en liten kopp, och låt det svälla 5 minuter. Tvätta under tiden citronerna, riv citronskalet (utan att det vita kommer med) och pressa ur saften i en liten skål. Nu ska du smälta gelatinpulvret, det gör du enklast genom att hälla upp riktigt hett vatten i en liten skål, sätta ner din kopp med gelatinpulver där i, och röra tills det smält.

Dela på äggen, och börja med att vispa de två vitorna till ett hårt skum i en helt ren skål. Vispa sedan vaniljvispen RIKTIGT fast i en hög skål eller kanna, innan du vispar äggulor och socker i en större skål (här blandar du ner allt sen, så se till att skålen räcker till). Rör ner det smälta gelatinet och citronsaft med skal i äggulorna, vänd ner vaniljvispet och sist vänder du försiktigt ner äggvitorna. Antingen kan du hälla upp det i en schysst serveringsskål, eller direkt i portionsformar, sedan behöver fromagen stå kallt i kylen i ca 2 timmar (eller längre, bra dessert att förbereda!).

Servera med hallon, klassiskt serveras den även med vispgrädde, men då blir den ganska mäktig tycker jag.