En bit av pusslet?

Ni som följer mig vet ju att jag hatar att springa, att jag inte kan, och att jag tycker att det är SÅ sjukt jobbigt. Men nu har jag kanske, kanske löst en liten bit av gåtan:

Efter kändes det i alla fall, som
alltid, grymt skönt - om inte
annat för att det var över! ;-)

Min chef, som springer massor, hade fått tips av sin bror som springer ännu mer, och delade med sig av tipsen. Det visade sig att han sprang för "sittande" (alltså typ bak med rumpan och lite ihopvikt, om man ska överdriva), och då lyssnade jag till lite. Jag tror jag springer väldigt "sittande", för mina steg blir jättelånga (och de ska de ju inte bli) och jag måste liksom kämpa med hela kroppen för att komma framåt.

Så, i helgen så fick jag för mig att testa att springa igen, och då tänkte jag att om jag försöker springa som om någon drog mig fram i höftbenen (hänger ni med?) så att jag absolut inte "sitter" ner. Sagt och gjort, det kändes sjukt avigt och ganska fånigt, men jag försökte i alla fall. Vilken skillnad! Helt plötsligt så fick man ju liksom fart framåt, och det blev inte alls så tungt att springa.

Missförstå mig rätt, jag toppade min 5 km tid med 2 minuter, vilket inte är mycket, men å andra sidan så var det en hel MÅNAD sedan jag sprang sist. Pulsen var på max hela tiden, som vanligt, men det var ändå lite lättare att andas. Jag fick tänka "höften fram" precis HELA tiden, annars gled jag tillbaka direkt, men jag TROR att det kan vara en liten del av att kunna jogga 5 km utan att dö... ;-)