Men det har liksom ändrat sig med tiden, nu gillar jag att gå ner dit själv. Man får en stund lugn och ro från jobbet, när det är stressigt, lite frisk luft på vägen dit och tillbaka, och framförallt gillar jag att jag bara behöver ta hänsyn till mig själv, och ingen annan, en liten, liten stund på dagen. Ingen annan har några förväntningar på mig och jag behöver inte bevisa något för någon annan.
Ibland händer det däremot att man, kanske lite oväntat, får en träningskompis på passet, och då kan det bli helt fantastiskt roligt! Ikväll hände just det, jag sprang på en kompis på gymmet som också skulle köra ben, och så började vi köra ihop helt enkelt, och det var verkligen fantastiskt kul! Han bjöd på energi, pepp och motivation, så 1½ timme senare stapplade jag ifrån gymmet, visserligen på stumma ben, men med oerhört mycket mer energi än när jag kom och ett stor leende på läpparna :)
Ibland är det verkligen fantastiskt nyttigt att ha nån som får en att köra på lite tyngre och mer än vad man är van vid! Stort tack, till en av världens goaste pöjkar!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar