Ja, jag vet att jag lovat er päron i kolasås, och det kommer ett recept på det - under morgondagen... Istället tänkte jag skriva om något helt annat idag, nämligen det här med motivation!
För MIG är motivation som något som sätter igång någonting. Att sedan fortsätta med detta någonting handlar om karaktär och vana. Min motivation till att ta tag i den fysiska delen av mitt liv (eller mer specifikt min kropp) var tvådelad - dels hittade jag tillbaka till kickboxingen vilket gav mig en önskan om att kunna bli starkare och prestera bättre i den, och dels så fick jag ett brutalt uppvaknande när en (visserligen måttligt pålitlig, men ändå) våg gav ett fettutslag på 33%. Så FAN heller att jag vill bestå till 33% fett tänkte jag, och blev asförbannad på mig själv, en väldigt bra motivation om jag får säga det själv.
Senare kommer det här med karaktär och vana in - det är klart jag också lockas av tanken att ligga kvar i soffan när det blåser småspik ute istället för att masa mig iväg till gymmet, och det är klart att det vore kul och sitta och tjöta under en timmes lunch istället för att ensam gå ner och köra ett varv styrketräning. Jag är ju inte dum heller. Däremot är det numer oerhört sällan jag låter just DEN känslan styra.
Jag har några knep, eller tankesätt, som jag använder mig av. Nu VET jag ju att alla måste hitta en egen punkt "nu får det vara nog" och egna sätt att hålla ångan uppe, men kanske kan mina trix hjälpa någon på vägen.
På lunchen på jobbet är det enklast, det har blivit så pass mycket rutin att komma iväg att jag numer faktiskt uppskattar en stunds träning mer än en stunds (oftast meningslöst) tjötande i fikarummet. Dessutom "lurar" jag mig själv lite, eftersom jag går och tränar 11:30 så tänker jag att det innebär att min lunch börjar 11:30 och att det därmed är dags att äta, alldeles alldeles strax. Sen att jag inte äter förrän runt 12:30 när jag är tillbaka har i praktiken inte så stor betydelse, jag tycker det är mycket jobbigare att stå still på kontoret och vänta på att klockan ska bli 12...
Kvällstid har jag lite andra knep, förutom det gamla hederliga "man ångrar ALDRIG ett tränat pass, så brukar jag oftast använda mig av frågan : hade jag gjort något meningsfullt med den här tiden annars?. Här gäller det ju att svara ärligt, för även om mitt dåliga mammasamvete säger att "jaaaa, jag hade suttit med barnen en timme och haft kvalitetstid" så är det troligare att barnen är jättetrötta och vill slappa i soffan framför bolibompa, och därmed skiter högaktningsfullt i om det är jag eller maken som är hemma. På sin höjd hade jag kanske kört en maskin tvätt, men DET kan jag göra nån annan gång oxå... Så kanske är en del i det hela någon form av ... tja... medelålderskris? Jag vill helt enkelt känna att jag gör något meningsfullt, åtminstone någon gång varje dag. I och för sig inte en dålig tanke, kan jag tycka!
Faktiskt använder jag samma fråga för att INTE få dåligt samvete (så mycket) de gånger jag hoppar över träningen eller styr om den till någon annan tid - för HADE det varit så att jag inte umgåtts med barnen så mycket en vecka, och jag känner att det är något både de och jag vill prioritera, så har jag inga problem alls med att stuva om den där träningstiden till en annan dag, eller hoppa över den helt, för då har jag helt enkelt gjort något som var viktigare.
Det där var några av mina tankar på det vi kallar motivation - har du kanske några tips du med? Eller nån fråga?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar