Det finns hopp om våren!

Skön dag idag! Har fått en hel del undanstökat på jobbet, hann träna ett tungt pass styrketräning på lunchen, mormor hämtade barnen så jag blev hämtad av maken. Vi hann till och med göra en svänga på stan, inklusive fika, innan det var kickboxing. Dessutom blev jag firad av mamma på namnsdagen (vi heter ju Maria typ alla tjejer i vår släkt) med fina tulpaner och ett kort med trisslotter. :-)

I morgon ska jag träffa en kompis jag inte träffat (ordentligt) på evigheter och på kvällen blir det fredagsmys med vänner :)

Det jag vill illustrera med den här fruktansvärt fula bilden (man kunde ju tänkt sig att jag kunde ansträngt mig lite, men det tänkte jag visst inte på) är att man nu har kunnat uppleva den underbara känslan av torr men grusig asfalt. Det finns hopp om våren!!!

Nu är både kropp och hjärna slut för idag känner jag, ger nog upp mina försök att få till nåt meningsfullt nu och går och lägger mig istället!

Perspektivskifte

Det fascinerar mig, den här eviga mänskliga drivkraften att vi aldrig är riktigt nöjda. Jag märker det på träningen, bland annat - när jag fått nya muskler eller kanske gått ner lite i vikt så är jag jättenöjd.

I kanske en vecka.

Sen känns det som innan ungefär, och jag känner att jag vill ha mer muskler, mindre daller och känna mig ännu starkare. Då är det bara lite surt när man kommer till en "platå" och stannar av lite. Tror att det är bra att göra det jag gjort på sistone - testa på en massa andra saker som komplement då. Inbillar mig att kroppen på något sätt svarar bättre på olika belastning än på samma hela tiden... Och dessutom är det ju grymt kul!

Men rent generellt njuter jag av att orka röra mig utan att tappa andan, kroppen känns frisk och stark och psyket hänger ju liksom med. Efter lunchträning på gymmet så fungerar hjärnan till max igen hela eftermiddagen och kvällen också, istället för att dega ihop nånstans runt 15-snåret. Jag som jobbar vid en dator hela dagarna blir lätt stel i axlar och nacke, även om jag numer står upp och jobbar hela dagarna. Det är för övrigt en varm rekommendation från mig, man får betydligt mindre problem och blir dessutom piggare! Är jag riktigt uttråkad tar jag fram en balansbräda och står på den och jobbar en stund...

Nu hoppas jag att jag snart är över min platå så att jag börjar känna lite skillnad i kroppen igen, för nu har jag vant mig vid den här nya kroppen så pass att det börjar bli dags att jobba på den lite mer!

En stilla klagan

Det är en grej jag har funderat jättelänge på om jag ska skriva eller inte. Hur jag än formulerar mig så finns det alltid risk att någon oförtjänt skulle kunna ta åt sig eller misstolka det man skriver, men jag har ju ändå liksom kommit fram till att det är ganska terapeutiskt att skriva av sig saker, så jag gör väl ett försök.

Först vill jag bara säga att det här INTE är någon form av pik eller uppmaning till någon jag känner, jag är mycket medveten om att alla har egna liv, familjer, jobb, egna vänner, fritidsintressen, träning och andra aktiviteter som upptar all tid (och min med, det är ju lika mycket där det hänger).

Det är något som har legat och gnagt jättelänge nu, men jag har faktiskt inte kommit på vad det är förrän nu på senare tid. Jag saknar grymt mycket, vad ska man kalla det, fika-tid? Bästis-tid? Ni vet, när man var yngre och satt i timmar och diskuterade allt från allvarliga frågor om relationer och livets mening rent generellt till vad man köpt för nagellack senaste shoppingrundan. När man sitter och pratar med nån som känner en utan och innan, som man kan prata om ALLT med... Jag saknar det. Jättemycket.

Men det känns så "bortskämt" att klaga på något sådant, det låter som jag inte uppskattar familjemiddagar, play-dates med barn och deras föräldrar, AW med jobbet eller allt annat sånt där roligt, och det är inte sant - jag älskar verkligen allt det. Men det är ÄNDÅ något som jag känner att jag saknar och som gör mig lite ledsen. För det är ju ingen annans fel heller, jag har lika dåligt med tid jag.

Jaja, nu har jag fått det ur mig i alla fall, och som så ofta annars när man skriver ner något så ser det liksom så .. fjuttigt, ut. Det är svårt att få det som känns viktigt att SE viktigt ut. Men det känns inte som det skulle bli så jätteintressant inlägg om jag la ut texten om det på 4 A4 sidor heller...

Skrutt.

Bodybalance

Ok, det senaste i raden av nya saker att prova på var kvällens pass på Nordic Wellness (Atlantis) - BodyBalance. Typ en blandning av Tai Chi, yoga och pilates tror jag man kan säga... Jag är ju hyfsat vig av mig själv, och har väl inte direkt blivit stelare av kickboxingen (men eventuellt lite av åldern), så de flesta rörelserna kunde jag väl GÖRA utan problem - men inte riktigt med den kroppskontrollen som de ska göras med. Det var rätt svårt att fokusera på att hålla in magen samtidigt som armar och ben ska spreta åt olika håll, och bitvis var det riktigt jobbigt (tex plankan, som helt klart är en färskvara... fy sjutton).

På det stora hela tror jag det är väldigt nyttigt och bra träning, men sen kan jag personligen känna att jag nog inte riktigt har tålamod till det. Gruppträning i sig verkar inte heller vara min grej, jag funkar bättre där man kör i par (som i kickboxingen eller ofta på gymmet). Min naturliga lathet gör mig helt enkelt benägen att inte göra så mycket som jag orkar om jag inte får lite pepp.....

När det gäller min periodiska fasta så har det snart gått en vecka, och då bestämde vi ändå att lördagen skulle vara "fri" dag, dvs vi kan äta senare då (och dricka vin!!!). Morgnarna går riktigt bra, frukosten på jobbet smakar oerhört mycket bättre när man är riktigt hungrig, men kvällarna är... jobbiga. Insåg dessutom efter ett riktigt tufft sparringpass häromdagen att jag var tvungen att äta åtminstone något lätt efter, men man får väl helt enkelt känna efter vad kroppen säger där.

När jag gick ifrån (det överfulla) gymmet så såg jag något pass med pilatesbollar, det såg rätt kul ut. Kan tänka mig att det blir nästa grej att prova... Fast nu får det nog dröja lite, kvällarna jag har är ju väldigt begränsade, och jag känner egentligen inte att jag vill vara borta från familjen nån mer kväll än de två jag kör kickboxing.

Bio!

Idag var det premiär - Lukas första biobesök. Jag TROR Oliver var äldre än 2½, men jag kommer faktiskt inte ihåg på rak arm. Tur att jag kan läsa tillbaka i bloggen sen =P

Det gick i alla fall jättebra, utrustade med en liten godispåse och lite popcorn satt han snällt (hyfsat) still och var (hyfsat) tyst. Ett och annat utrop blev det väl, men det var inte så mycket folk i bion och de flesta hade ju egna barn, så det var väl inte så farligt. Filmen för dagen var Röjar-Ralf, så i nästan 2 timmar (med lite reklam och jox) höll han sig lugn, inte illa! Jättekul att se båda två när de kollade med stora ögon...

Stor koncentration när man ska äta godis...

Innan bion blev det lite lunch på IKEA:

...eller bara vanlig mat, för den delen =)

Vissa tar en mer aggressiv approach till maten, han måste vara lik mamma ;-)