Kommunikation

Är det bara jag som ibland får en känsla av att man inte är som alla andra riktigt (på ett konstigt sätt då, inte ett "jag är bättre än alla andra" sätt)? Eller går alla runt och känner sig konstiga ibland, bara att ingen pratar om det?

Har gått och funderat en del på det idag när jag inte har haft så mycket annat för mig. Det ledde mig in på lite tankar om kommunikation. På ett sätt är jag rätt bra på kommunikation, på ett sätt inte. När det gäller icke-emotionella (älskar ordet) saker så är jag bra på det, och annars inte helt enkelt.

Det här är ju ett sätt att kommunicera, med en tapet. Den här är från MrPerswall och är en del av en underbar kollektion vid namn Destinations.

Men så finns det ju så många sätt att kommunicera på med. Jag föredrar skriven kommunikation framför att tex prata i telefon, vilket jag är värdelös på. Pratar jag tex med familj eller kompisar så blir jag distraherad för lätt av allting annat, och så gillar jag inte att inte kunna se ansiktsuttryck och gester. Det gör man ju inte i skriftlig kommunikation heller, men där kan man formulera sig lite annorlunda och kanske tom redigera om sin text så att det framkommer vad man egentligen menar.

Sedan kommunicerar man ju på så många sätt, med kroppspråk, ansiktsuttryck, kläder och tom inredning.

Men för att inte bli alltför långrandig så tror jag att jag avslutar här - kanske borde ha en tävling där den som räknar hur många gånger jag skrivit "kommunikation" borde vinna??? ;-)

Det här blev ett alldeles fristående inlägg kände jag, men vad gör väl det egentligen?

Snö, is och glass

Det känns som vädret som är just nu passar mitt humör - extremt växlande men med övergripande inslag av blåst och regn/snöblask.

Nu är jag faktiskt ganska trött på snöblasket, så det får väldigt gärna försvinna nu. Speciellt det tjocka islagret som ligger på alla vägar här uppe, det går knappt att köra på och att ta en promenad är inte att tänka på, åtminstone inte utan att köpa isbroddar eller nåt sånt...

Så fort man börjar kunna se gräs och asfalt genom snön så längtar jag halvt ihjäl mig efter våren. Jag tycker väldigt mycket om en snöig vinter med, men det här halvdana vädret kan jag vara utan.

Det kunde gärna börja få titta fram sådana här sötnosar, men det lär väl dröja en månad eller två minst innan det händer. Fast visst blir man lite gladare bara av att se dem på bild?

I går kväll gjorde jag en ruskigt god Semifreddo. Den är från LCHF sidan, men jag hade lite, lite råsocker i eftersom vi börjat gå lite smått åt GI-hållet, och så är det såklart choklad i - vad annars =) Den är en av de rätter jag kommer göra även om jag inte kör LCHF eller GI så jag tycker absolut att ALLA borde testa den! Här kommer receptet, bilden kommer från LCHFrecept.com .

Semifreddo

Bunke 1:
ca 2-3 msk råsocker (om du är strikt LCHF kan du hoppa detta)
4 äggulor

Bunke 2:
5 dl vispgrädde
1 nypa salt
1 vaniljstång eller ca 1 tsk vaniljpulver

Bunke 3:
4 äggvitor

Smaksättning:
Smält 100g mörk choklad med ca 0,5 dl grädde och ca 2-3 msk smör till lite "tryffelaktig" konsistens.
Om man vill kan man tex hacka i lite nötter med, men eftersom jag inte tål det så struntade jag i det.

Gör så här:
Vispa innehållet i varje bunke för sig till ett mjukt skum. Börja sedan att blanda äggulorna med grädden, för att sedan vända ihop det med äggvitorna. Sedan kan man göra på lite olika sätt, antingen vänder du bara ner chokladen lite slarvigt för att få chokladvirvlar och ställer helt enkelt in den i frysen, eller så kör du den i glassmaskin, då blir den mer kompakt och slät i chokladstrukturen.

En riktigt, riktigt kanongod glass/semifreddo!

Den här glassen fick i alla fall mig på bättre humör!

En utmaning

Jag har blivit utmanad av Jossan att svara på några frågor:

-Hur länge har du bloggat?

Inte så länge, började hösten 2010 strax efter att yngsta sonen Lukas fötts.

-Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?

Det är inte så många faktiskt, ungefär 5 stycken skulle jag tro.

-Av de bloggar du läser. Hur många är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?

De flesta är dagboksbloggar från folk jag känner, sedan är det Ketchupmamman jag följer med, den är väl också ett slags dagboksblogg även om den är lite annorlunda.

-Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Ja, fast det verkar ändå vara många som blivit lite överraskade eller förvånade av det jag skrivit.

-Har du hittat en gräns för hur privat du vill vara i din blogg eller tänjs den gränsen hela tiden?

På ett sätt är jag MER privat i min blogg - när det gäller vad jag själv tycker eller tänker om saker. Däremot är det få saker i mitt privatliv eller som rör folk i min omgivning som hamnar här, om det inte är triviala vardagshändelser.

-I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?

Delvis bekräftar jag ju mig själv genom att sätta ord på tankar som flyger runt, sedan har det väl kommit lite som en överraskning hur roligt det är när det faktiskt är några som läser bloggen.

-Har du träffat människor irl, efter att ha träffat dem via bloggen?

Nej, bara åt andra hållet.

-Tror du att det är skadligt för vissa personer att blogga?

Den största faran är nog för personer som är alltför ingående i sina privatliv i bloggarna, eller om man hänger ut någon annan.

-Hur ser bloggandets nackdel ut för dig?

Hmmm, det är sjukt beroendeframkallande...

-Tror du att du fortfarande bloggar om två år?

Jag TROR det, men det beror ju på hur livet ter sig när man börjar jobba. Men visst skulle det vara svårt att sluta!

Som alltid med en utmaning så ska den skickas vidare:

Oj, vad svårt, de bloggar jag läser har redan haft utmaningen. Men jag får väl bolla vidare den till Anna i Mossahus som tyvärr har en låst blogg, om hon inte haft den tidigare.

Tvångstankar i största allmänhet

Tvångstankar är intressant. Nu menar jag inte ett riktigt sjukdomstillstånd, utan mer "vardagliga" tvångstankar, typ om man står på en hög bro och helt plötsligt får ett visst begär att slänga ner till exempel mobilen eller plånboken. Eller om någon står och balanserar på en fot för att kanske rätta till en sko, då får jag jättelust att putta till honom/henne lite lätt, bara för att se vad som händer.

När jag är ledsen får jag alltid ett vansinnigt stort begär att antingen bara sätta mig i bilen och köra - bara fortsätta köra tills allt känns bättre igen, eller som idag när jag skulle gå och hämta Oliver på dagis när jag fick lust att bara släppa allt och gå, gå till världen tar slut eller nåt.

Det är ju ändå väldig tur att man inte agerar på tvångstankar, det är väl en del i skillnaden mellan en psykiskt frisk och en psykiskt sjuk människa. Men de är likväl intressanta, och kanske de säger en del om personen i fråga ändå. Däremot är det väl inget man pratar om direkt, men nu undrar jag - du som läser, vad får du för tvångstankar i vardagssituationer?

Ledsen

Har fått väldigt tråkiga jobbrelaterade nyheter - har blivit erbjuden en kort projektanställning på min "vanliga" arbetsplats, men eftersom det bara löser problemet med jobb på väldigt kort sikt så har jag tackat nej. Det låter kanske konstigt, men jag känner mig utnyttjad för att bara lösa deras problem tillfälligt utan att få något tillbaka.

Så, nu sitter jag och letar jobb - söker i princip alla jobb som verkar ok. Men det är så otroligt tungt att inte veta att man har jobb - och en inkomst - efter föräldraledigheten. Tur i oturen är ju just annars föräldraledigheten, det gör att jag har mer tid på mig att leta och att jag ändå har en inkomst under tiden. Tyvärr gör ju inte det att den stora klumpen i magen försvinner däremot.

Idag tänker jag inte göra någonting, känner inte för något och inte ens hjärnan funkar som den ska.
Återkommer när jag känner att jag har något roligare att skriva om...