Mina barn, andras ungar

Vi har ett litet bekymmer, som jag gärna vill hantera innan det blir ett stort bekymmer (även om det kanske inte skulle bli det). Vi har ganska många barn som är lika gamla som Oliver här omkring, så det finns alltid gott om lekkamrater, vilket är jättebra. Däremot finns det ett barn som är... besvärligt, ur min synvinkel. Han ska alltid skryta "jag har mycket mer saker än dig, jag springer snabbare än dig, jag är bättre än dig" och är dessutom lite småbråkig rent fysiskt - och båda de här egenskaperna saknar Oliver helt (speciellt det fysiska, han har ALDRIG gjort någon illa).

Det påverkar ju såklart honom, han vill ju ibland leka med "kompisen" eftersom han ju har såååå många fler leksaker (enligt han själv i alla fall, och Oliver har nog inte listat ut skillnaden än), men ofta slutar det med att han kommer hem ledsen eftersom "kompisen" säger något dumt eller slåss. Det hände idag, Oliver kom hem storgråtandes eftersom "kompisen" slagit honom hårt i magen, och hela hjärtat knöt sig på mig. Jag tog med Oliver i handen och vi gick över till grannen för att prata med barnet. "Kompisen" berättar att han redan sagt förlåt och att de inte förstod varför Oliver gick iväg, så jag förmanar att de inte någonsin får slåss (såklart??!!?) och frågar Oliver om han vill vara med och leka igen - men det vill han ju såklart inte.

Men alltså - hur hanterar man det här? Jag vill inte göra en ALLTför stor grej av det inför Oliver, men jag vill ju ändå visa att det inte är ok, att han inte behöver acceptera ett sådant beteende av NÅGON. Har dessutom försökt förklara att det kanske inte alltid stämmer, det "kompisen" säger, vilket är svårt, för han förstår inte riktigt vad en lögn är än.

Hjälp???

Ögongodis

*ett extremt ytligt inlägg*

Hemma tittar vi väldigt sällan på "vanlig" tv, utan oftast blir det serier eller filmer (det enda direkta undantaget just nu är På Spåret (AKA HerregudVadViKännsGamlaNu). Favoritserien för tillfället är Dexter (läs mer här om vad den handlar om), en helt sjukt bra serie faktiskt. Förutom att innehållet och introt (åh herregud, snyggt intro) är jättebra så kan man ju dessutom titta lite på Dexter själv (Michael C. Hall) - egentligen är han väl inte skitsnygg MEN han har såååå fina armar...

Går att se lite, även om han har tröja på sig...

Just armar är nog det jag tittar på mest, snygga underarmar är helt klart sexig! Annars är det ganska kul det där - vilka skådisar tex man tycker är snygga/sexiga. Här på jobbet är det stora variationer och vi har låååångt ifrån samma smak, vilket är rätt intressant egentligen - det bevisar ju lite tesen att alla är snygga för någon ;-) Förutom armar så skulle jag nog vilja säga att själva karaktären en skådis spelar kan göra honom attraktiv med, tex Skarsgård när han är vampyr i True Blood (tycker inte alls han är snygg annars) eller Jonny Depp i Pirates (bästa karaktären någonsin). Tycker om när det är lite oborstat och med självdistans (extremt viktigt, att nån tar sig själv på för stort allvar är otroligt oattraktivt), och helst med en liten glimt i ögat med.

Vem tycker du är sexigast/snyggast?

Negativ energi?

Har funderat lite på en sak ett tag nu, det här att jag skriver eller pratar om träningen verkar ganska allmänt tas emot som något negativt. Men jag menar ju inte att någon är sämre än mig på något sätt för att de inte tränar, och jag pratar inte om det för att jag vill visa mig "duktig" heller. Däremot tycker jag att det är en fritidsaktivitet som är extremt rolig, och som jag blir glad och pigg av - något som gör att jag kanske blir lite överentusiastisk när jag berättar om det, men jag är nog likadan om jag tex berättar om någon god mat jag ätit.

Jag förstår ju att långt ifrån alla delar mitt intresse, men å andra sidan kan JAG gärna lyssna på när någon berättar om något de gjort och tyckt varit roligt? Kan man inte bara vara glad för att jag tycker att det är roligt? Försöker faktiskt nu i möjligaste mån (förutom här i bloggen då som ändå är MIN) inte prata så mycket om det, även om det blir lite ändå. Ganska tråkigt faktiskt...

Jag älskar att vara entusiastisk inför mat, resor, afterwork, shopping eller vad det än må vara, men jag blir rent allmänt ledsen när många människor gärna ska prata ner allt. Kan man inte få välja att vara lite blåögd och se fram emot tex en resa utan att tänka på bökiga eller jobbiga saker hela tiden, utan bara få längta? Det känns ibland som man när man var liten och längtade efter julen - tänk om någon då sagt att "tomten finns inte, och du kommer ändå inte få det du önskar dig"? Då hade ju hela väntan och längtan försvunnit... Det är ju inte så att jag är superkorkad, jag VET ju att det mesta har negativa sidor och problem, men att få längta efter något ger mig ofta lika mycket som själva händelsen gör sedan - och jag har absolut inga problem att handskas med problemen när de väl uppstår, utan att låta det förstöra händelsen (i de flesta fall i alla fall). Då har jag större problem med att handskas med att folk vill "ta ner en på jorden" och som dämpar drömmar...

Nyårslöften och annat

Ja alltså, JAG har inte avgett några löften, som jag sagt tidigare, men det drar ju ändå alltid fram någon slags nystarts-vind över de flesta så här års. Här på jobbet är det ett par stycken som ska börja träna, det är oftast nån som vill bli av med några kilon, och även om Beach 2012 känns avlägset (inte för att det är långt fram utan för att man har fått barn och dessutom inte är 20 längre) så får man ändå lust att lixom "fixa till sig" lite.

Däremot känner jag att jag redan landat i en bra kost för min egen del - med grunden från LCHF (mycket fullfettsprodukter och lite kolhydrater), blandat med GI (de kolhydrater jag faktiskt äter vill jag ska vara av bra kvalitet) och så lite lagom fusk, eftersom jag ju tränar med. Det känns som en hållbar kosthållning för resten av livet, vitt bröd, pasta och ris (ok, undantaget sushi) kan jag leva utan att sakna.

Det KAN eventuellt vara första gången i mitt vuxna liv som jag känner att jag har en ganska bra balans, vilket känns GRYMT skönt! Jag VILL inte äta godis och andra tråkiga onyttigheter, och jag VILL träna - perfekt! Sedan är jag ju fortfarande gourmét och gourmand så lite lyxiga efterätter och en massa god mat blir det ju ändå, men jag avstår ju inte från något jag verkligen vill ha!

Shit, nu blev det lite pretto igen, men för att avrunda det hela så kanske man kan säga att det är på grund av min aktningsvärda ålder (32 år) jag har hittat balansen...? ;-)

PS, lovar att nästa inlägg ska vara helt pretto-löst!

Konstiga känslor

I torsdags förra veckan började träningen igen - för min del har det varit ett uppehåll på nästan fyra veckor eftersom jag varit sjuk och det har varit jullov. MEN som jag längtat! Det är en konstig känsla för nån som är så bekväm (=lat) som jag... Fast hade jag inte längtat så hade jag nog gått ändå i och för sig, efter det här uppehållet har jag såååå ont i axlarna och nacken (vilket i sin tur ger huvudvärk), det är helt enkelt till en viss del ren överlevnadsinstinkt - ska jag må bra så måste jag träna, åtminstone med ett kontorsjobb.

Den andra konstiga känslan inföll sig när jag kom till träningen i torsdags - nu är det ju den avancerade gruppen jag går i - och man känner sig otroligt liten och "underlägsen" (inte så att någon annan känner sig överlägsen, men de är ju så duktiga och vältränade!). Man blir lite ödmjuk av att se hur mycket det finns kvar att lära sig, om inte annat... Därför är det väl tur att det är dags i kväll igen - nu kan man ju bara bli bättre!