Äppelpaj

I helgen skulle jag göra en äppelpaj jag fått recept på av en kompis. Nu visade det sig att jag varken hittade några pecan-nötter eller hade alla övriga ingredienser, så därför fick det bli en egen mix av flera olika recept. Resultatet blev riktigt bra, och även om jag inte har några exakta mått så tänkte jag försöka återge det till er:

Lindas äppelpaj
100 g smör
5-7 dl havregryn
ca 1 dl dinkelmjöl
2 msk mörk sirap
2 msk socker

Smält smöret, blanda i sirap och socker. Tillsätt sedan så pass mycket havregryn att det mesta av smöret sugs upp - tillsätt därpå lite mjöl för att binda ihop det hela. Dela smeten i 2 - häll en halva i en pajform (ca 25 cm in diameter, alltså inte så jättestor) och platta ut till en liten botten med baksidan av skeden. Blanda sedan följande:

3 dl creme fraiche
2 msk socker
2 äggulor
ca 1 msk riven ingefära

till en slät smet och häll på botten. Skiva 4 äpplen, stek i lite smör, kanel, kardemumma och socker. Lägg ovanpå "såsen". Överst ska man smula resterande del av degen (den ni hade i botten - du har väl inte ätit upp resten???). Sätt in i ugnen 200 grader i ca 30 minuter. Låt den stå ca 10-15 minuter innan ni äter!

Man skulle ju haft en bild på pajen, men det
hanns lixom inte med....

Mer ork än mig, i förhållande till storlek*!

Förra helgen gick vi ju ett varv runt Munksjön med barnen - Oliver på kick och Lukas på cykel. Självklart stannade vi i det lilla "utegymmet", eftersom mina små apor hade lite extra energi till övers....

Oliver är riktigt snabb på armgång, både framlänges och baklänges! Kan
ju lätt säga att han slår mig där...

Klart Lukas med ska pröva! Han hänger ju helt själv, men ska man
ta sig framåt så måste man ha lite hjälp!

Inte ett ljud om att det var jobbigt, trots 5 km - det finns mycket energi i de barnen!!!

*Nu är det ju kanske lite skillnad, när man är barn. Jag har ett intensivt kroppsminne av hur det kändes när man klättrade och gick armgång när man var liten, och jag kan ju säga att det är inte direkt i närheten av den tunga, jobbiga känslan man har nu....

Skithelg

Tja, den här helgens humör har matchat lördagsvädret - igenmulet och smådugg, rått och kyligt. Vad ska man säga, det är inte en sån där helg man längtar till efter en lång, jobbig vecka. Men men, ibland är det så, och då är det inte så mycket att göra åt saken.

Jag ska inte säga att allt varit skit, vi har tex fikat med grannarna (mycket trevligt) och planterat ett gäng höstblommor - lite jobbigt men väldigt skönt att få det gjort. Eftersom jag nu hade kameran redo med, så fick det bli lite höst-bilder :)

Gjorde en räd på torget i lördags,. det går ju åt några växter när man har tre
stora krukor, så då känns 20 kr/växt lagom. 

Lite färgsprakande ljung fick flytta in i uterummet. Det har inte frusit
där ute än, men de örterna som bott där över sommaren var liksom dags
att pensionera. 

Det fick bli fint inne med, kände inte för att ha en massa olika krukor,
så det fick bli en liten plantering på ett fat istället. Känns
väldigt mycket lyxigare!

Visst ja, i fredags ringde de från Mio och sa att våra fåtöljer kommit med, de vi ska ha i uterummet. Vi ska bara köpa till nåt lite avlastningsbord (där man kan ha ostbrickan) så är det helt perfekt. Låååångt ifrån ungarnas rum dessutom...

En fördel med att vara lite förbannad är ju däremot att man får lite extra vilja och envishet. Bestämde mig för att jag skulle springa en runda idag, och trots att det var en månad sedan sist så gick det riktigt bra - klarade mig på under 30 minuter (5 km), visserligen med blodsmak och en känsla av att jag ville kräkas, men den värsta irritationen stannade kvar i den sista backen. Nu känner jag mig rätt behagligt trött i hela kroppen och nöjd med mig själv, helt klart en förbättring...

Work, Bitch

Igår började ju Elmia Garden, och efter att ha löst lite smågrejor under förmiddagen så var det strax efter lunch dags att avsluta jobbet med den mässan och börja med nästa. För att liksom få en ordentlig paus och "nollställa" sig lite så blev det en sen lunchträning på gymmet, och i går hade jag förmånen att få med mig en "egen PT" dit. Det var min kollega som var snäll nog att hänga med och träna, och med extra pepp, greppremmar och lite hjälp så körde vi en timma överkropp (eller jag i alla fall), vilket slutade med att jag var så totalt utmattad i musklerna att jag hade allvarliga problem med att få av och på kläderna vid duschen. Jätteskönt, och fantastiskt kul!

Den dagen jag blir mångmiljonär, den dagen ska jag ALLTID ha en PT med mig som står och skriker på mig så jag verkligen får ut max av träningen. Dessutom vill jag helst ha en personlig kock med som står med ett färdiglagad mål nyttig mat efter... ;-)

I vilket fall så var det så roligt, och även om jag blev helt slut efter så blev det ändå ett tillfälle att rensa huvudet inför nästa mässa - helt perfekt! Misstänker att jag under dagen kommer få en grym träningsvärk dessutom, den lär väl kulminera lagom till i kväll när det är sparring - men den vill jag inte missa så då får det gå ändå!

(ps, Britneys nya låt är ju nästan perfekt att ha på gymmet)

Så mycket vilja, så lite tid

Jag skulle vilja börja komma igång och springa igen. Just nu (och ungefär fram en vecka till) kommer jag jobba alldeles för mycket för att det ska vara aktuellt, sedan blir det en liiiiite mer hanterbar belastning tills det till slut efter lite toppar och dalar förhoppningsvis stabiliserar sig nån gång i mitten på november.

Men visst, från nästa vecka skulle jag vilja klämma in ett löppass eller två i veckan. Sen är ju bara problemet det, att när ska man hinna det??? Att springa i kolmörker ute i kylan är inget jag direkt har lust med, och springa på löpband är "jag-vill-ta-livet-av-mig-trist". En frisk höstdag i solen skulle ju vara perfekt, så möjligen nån gång på helgen då, men annars... Om jag hade orkat kliva upp tidigare så skulle man ju rivit av 5 km på morgonen direkt, men att kravla sig ur en varm säng för att springa i nollgradigt, man kan väl säga att jag är minst sagt tveksam till det....

Känner på sparringen att konditionen har blivit lidande den här hösten, och det vill jag ju verkligen inte.

Nä, när min hjärna börjar fungera åtminstone på halvfart igen får jag väl försöka fundera ut hur jag ska lösa problemet, men just nu klarar jag knappt av beslut i form av vilka strumpor jag ska ha på mig på morgonen.