Maken och jag har delade sovrum sedan en tid tillbaka. Vi träffas ganska kort en stund på kvällen innan vi somnar i soffan och samtalen rör definitivt mest vardag...
Låter det allvarligt? Nej då, det är inte alls så illa som det låter, att vi sover i varsitt sovrum är mest för att vi turas om så att åtminstone en av oss får sova hyfsat ostört, och att vi somnar i soffan varje kväll är ju inte heller så konstigt med jobb, småbarn och vardag.
Med barn nr 1 var det helt klart en större pärs, allt kändes som det skulle vara för evigt och tröttheten gör ju inte direkt humöret bättre. Den här gången är det lika tråkigt, men vi vet i alla fall att det är en tidsbegränsad svacka som (förhoppningsvis) inte varar för evigt.
Jag kan däremot inte förstå de par som skaffar barn för att "rädda" ett dåligt förhållande, för är det någon gång det måste vara starkt så är det väl när småbarn, blöjbyten och vakna nätter påfrestar humöret.
En liten reflektion bara, såhär på kvällskvisten... Nu ska jag gotta ner mig med maken i soffan och hoppas på att hålla mig vaken till mästerkocken...
Det förstår inte jag i heller - att skaffa barn för att rädda ett förhållande.. Jag gav en väninna ett sanningens ord om just detta för några år sedan - är det dåligt, ta då och gör nåt drastiskt -och då menar jag inte skaffa barn, som typ att lämna snubben. För funkar det inte med hunden så funkar det inte med barn i heller!
SvaraRadera